Kan man mäta hållbarhet?

Hållbarhet är ett slipprigt begrepp. Alla pratar om det, alla bekänner sig till det. Jag menar, vem säger att vi vill ha ett ohållbart samhälle? Eller ”vi vill ha en ohållbar livsmedelsproduktion?” Det finns knappast ett enda dokument om jordbruk där inte ordet hållbart slängs in i var och vartannat stycke.

Ärligt talat, hur många fina presentationer om hållbarhet har du lyssnat på de senaste åren, och gått hem och undrat vad det egentligen var man förde fram och ville ha sagt. Hållbarhet används för att sälja in genmodifiering, ekologiskt jordbruk, livsmedelstillsatser, kemiska bekämpningsmedel, närodlat, globalt handlat, stadsodling, fiskodling, musselodling, vertikala odlingar, vanlig veteodling och väldigt mycket mer.

Genom åren har jag deltagit i ett flertal övningar där man försökt definiera hållbart jordbruk och framför allt där man tagit fram standarder, riktlinjer eller vägledningar för hållbart jordbruk. För det mesta har man förutsatt att hållbarhet är ett väldefinierat begrepp och att det går att definiera så kallade ”indikatorer” som mäter i vilken utsträckning man producerar hållbart. Det finns en strävan att hållbarheten skall vara ”vetenskapsbaserad” eller liknande. Men hållbarhet är fortfarande mycket dåligt definierat och det finns massor med målkonflikter vilket gör att det till syvende och sist är värderingar som avgör vad som någon anser vara hållbart. Det är nog enklare att komma överens om vad som inte är hållbart, men även där finns det mycket olika åsikter.

En ny rapport[i] från Sveriges Lantbruksuniversitet, Vad är ett hållbart jordbruk? Analys av tre ramverk för hållbarhetsbedömning analyserar tre ramverk för bedömning av hållbarhet, IDEA, RISE och SAFA[ii].  IDEA utvecklades av en multidisciplinär grupp av 30 franska forskare och testades på fler än 1500 gårdar i Frankrike åren 2000-2007. RISE utvecklades  av  forskare vid the Swiss College of Agriculture. Totalt har 440 gårdar i 15 olika länder utvärderats med metoden. SAFA  har  utvecklat  av  FN:s  livsmedels  och  jordbruksorgan,  FAO och har testats genom 30 pilotförsök. Se bild. 

Bild från Vad är ett hållbart jordbruk? Analys av tre ramverk för hållbarhetsbedömning

Alla de studerade ramverken bygger på antagandet att hållbarhet kan kvantifieras, genom att värden för olika hållbarhetsindikatorer summeras. En ”hållbarhetspoäng” används som ett kommunikationsredskap för att förändra jordbrukares perspektiv och praktiker. I ett senare steg kan ramverken användas för att rikta samhällsstöd eller ge fördelar på marknaden. Ramverken tolkar hållbarhet som ett definierbart mål, snarare än en process. De underliggande antagandena är att om bara alla aktörer använder samma språk och är informerade om de negativa effekterna från jordbruket kommer hållbarhet uppnås.

Analysen visar att hållbarhetsramverken förlitar sig på expertkunskap, och i väldigt liten utsträckning jordbrukarnas erfarenheter och kunskaper. Det är alltså externa experter snarare än jordbrukarna som bestämmer vad som är ett hållbart jordbruk. Även de experter (till exempel forskare och rådgivare) som använder ramverken för utvärderingar har stort inflytande genom att de sätter ett värde för varje indikator. Detta sätt att bygga på expertkunskap går på tvärs emot forskning både om styrning för hållbar utveckling och om hur man får till en varaktig förändring i jordbrukarnas praktik.

Ramverken är utformade utifrån ett antagande att kunskapsbrist skulle vara en huvudsaklig anledning till bristande hållbarhet. Men min erfarenhet är att det inte är det normala. Det finns givetvis en mängd undantag, men i de stora dragen vet de flesta bönder väl hur de skall driva ett mer hållbart jordbruk. Det är till exempel inte brist på kunskap om värdet av en god växtföljd som har fått många bönder att överge goda växtföljder. De vet mycket väl vad som är en bra växtföljd, hur man håller djur och grödor friska, hur man skall behandla arbetskraften och hur viktigt det är att underhålla maskiner och reparera byggnader. Om de inte gör ”rätt” så beror det för det mesta inte på kunskapsbrist utan på att man har andra prioriteringar eller att det helt enkelt inte lönar sig att välja det mest hållbara sättet.

Bönder överger goda växtföljder för att de kan tjäna mer eller få mindre utgifter på att driva ett ensidigare jordbruk. Bönder tar bort odlingshinder (träd, stenmurar, öppna diken osv) för att det är enklare (dvs billigare) att sköta stora fält. Bönder ger kor mer kraftfoder än vad som är nyttigt för att de skall mjölka mer och kostnaderna per liter mjölk skall minska. Precis som Svensson kör bil till jobbet och flyger på semester. Så enkelt är det.

Det vore mycket mer värdefullt om den kraft som ägnas åt att göra olika typer av hållbarhetsverktyg för bönder och andra företag ägnades åt att analysera vad det är som gör att både företag och individer (ja till och med hela samhällen!), mot bättre vetande, inte väljer de mest hållbara lösningarna. För att i nästa steg ändra de ramverk (marknad, skatter, regler, värderingar) som formar vårt agerande.

---

[i] Studien har utförts av Elin Slätmo, Klara Fischer och Elin Röös.

[ii] Jag var marginellt involverad i framtagningen av SAFA, men drog mig snabbt ur arbetet eftersom jag betraktade det som fruktlöst.