Hur mycket väger den digitala ekonomin?

På senare tid har stadsbilden i Stockholm och några andra städer berikats med cyklande ynglingar med fyrkantiga lådor på ryggen. Beställning och betalning sker via digitala plattformar på nätet. Bakom denna ”digitala ekonomi” finns det samma svett och resursförbrukning som i den gamla ekonomin.

Vi matas med påståenden om att den nya digitala ekonomin har kapat de begränsningar som den fysiska världen innebär och att den heller inte förbrukar så mycket resurser. Vi skall helt enkelt kunna få ökad tillväxt utan att öka resursförbrukningen. 

Det finns emellertid väldigt lite fog för båda de påståendena.  Den nya tekniken verkar varken ha givit ökad tillväxt eller frigjort sig från behovet av naturresurser. Låt mig lämna den första frågan för denna gång, men den som är intresserad kan studera graferna här.
 

Exemplet med matryttarna visar att bakom skalet på den nya digitala ekonomin finns det ofta lika mycket svett som i den gamla ekonomin. Arbetsvillkoren för dessa matryttare är riktigt usla, de har låga löner, konstiga arbetstider och oklara försäkringar. Många av de digitala företagen är murbräckor för att luckra upp dyrköpta villkor på arbetsmarknaden. För att komma undan sitt ansvar är plattformsbolagen inte arbetsgivare säger de.

I internets barndom var det många som sade att internet skulle innebära mellanhändernas död, eftersom alla kunder kunde handla direkt av alla leverantörer. Visst hände det som i resebyråbranschen. Men snart fick vi nya horder av mellanhänder, se bara hur många hotell och resetjänstföretag som finns. Det är lustigt att en så primitiv sak som att agera mellanhand mellan restauranger och kunder och distribuera maten med cykelbud anses modernt och attraherar riskkapitalister som EQT Ventures och Niklas ”Skype” Zennström.

Påståendet att den digitala ekonomin sparar resurser verkar mycket svårt att belägga. Tvärtom, finns det skäl att tro att eventuella besparingar äts upp av den enorma infrastruktur som byggs upp för det mobila internet och molntjänster. Med tanke på hur liten en telefon är och en dator och hur lite ström de trots allt drar, är det lätt att dra slutsatsen att deras energiförbrukning är försumbar. Men de är numera väldigt många, och för en växande skara verkar nästa laddning av mobiltelefonen vara minst lika viktig som fråga som vilken måltid man skall äta härnäst. 

Utöver apparaterna som i stort sett alla har i sitt hem och på jobbet behövs det en bakomliggande infrastruktur av mobilmaster och serverhallar. Det går åt mycket resurser för dessa. För serverhallarna går det åt stora mängder elektricitet och också stora ytor. I lilla Horndal har ett stort företag, troligen Google - köpt över 1 miljon kvadratmeter mark för att bygga en serverhall. Vattenfall håller nu på att dra dit kraftledningar som kan leverera hundra megawatt till serverhallen, vilket är samma effekt som en mellanstor svensk stad kräver.  

– Det här är en stor investering, en del av en ny basnäring i Sverige, där Sverige har alla förutsättningar att dra in fler investeringar till landet, säger näringsministern Mikael Damberg (S) till SVT.

Sverige sänkte nyligen energiskatten på el till serverhallar från 29 öre till ett halv öre per kilowattimme, för att locka fler storbolag att etablera serverhallar i Sverige. Vi subventionerar alltså dessa storbolag. Av någon pervers logik är det bara de som gör av med tillräckligt mycket ström som är skattebefriade.

 
Den första dator jag hade närkontakt med, 1985, fungerade som värmeelement i ett stort kontor, medan ägaren använde en ny liten PC. Sedan de första datorerna byggdes har antalet beräkningar en dator kan göra med en viss mängd energi fördubblats på ett och ett halvt år. 

Men trots denna enorma ökning i effektivitet ökar energianvändningen i det digitala systemet mycket snabbt. Ökningstakten för utbyggnaden av serverhallar beräknas vara 40 procent om året.  Ingen vet riktigt hur mycket det drar. Två forskare uppskattade att internet använde mellan 3,6 och 6,2 procent av världens elektricitet år 2011.  

Självklart finns det många branscher som helt revolutionerats av digitaliseringen. Självklart har den lett till kraftigt ökad produktivitet för vissa typer av arbeten. Självklart har den möjliggjort nya affärsmodeller och gjort andra överflödiga. Och visst är det sannolikt att man med hjälp av den digitala tekniken kan konstruera smarta elnät och annan styrning som effektiviserar vår energiproduktion, distribution och förbrukning.

Men på samma sätt som tillförseln av energi, metaller och arbetskraft var grunden för den industriella revolutionen är de också helt väsentliga delar av den så kallade nya ekonomin. Och precis som i den gamla ekonomin verkar vinster genom effektivisering inte växlas ut i mindre arbete eller minskad resursanvändning utan i ökad produktion och konsumtion.