Samarbete snarare än konkurrens är framgångsfaktor

REKO-ringar ett exempel på matdistribution byggt mer på samarbete än på konkurrens

Det finns många olika förklaringar till varför samhällen kollapsar som erosion, avskogning, överbefolkning, för hög komplexitet eller klimatförändringar, ibland flera på en gång. I de allra flesta fall är det samhällets förmåga att förändra sig och anpassa sig till nya förhållanden som är det avgörande för om det kommer klara utmaningarna eller om det kommer att gå under.

Det finns relativt god samstämmighet om vad som är ekologiskt hållbart — i alla fall i teorin. Men det saknas liknande samstämmighet för den sociala hållbarheten. De flesta definitioner och målsättningar för social hållbarhet är individcentrerade och betonar mänskliga rättigheter, hälsa, arbetsvillkor, jämställdhet, och liknande. Andra talar om vikten av fungerande institutioner. Men en förutsättning för allt är att det finns tillit mellan människor och att människor har en känsla av att de strävar mot ett någorlunda gemensamt mål.

Förmågan att samarbeta för långsiktiga mål är en av de saker som gör oss till människor och det är definitivt avgörande för hållbara samhällen. Samarbete föder samsyn och stärker tilliten och de kan på så sätt förstärka varandra. På samma sätt kan brist på tillit, samarbete och samsyn förstärka varandra i en ond spiral.

På senare år har det blivit tydligt att vårt samhälle har stora och ökande brister i både samsyn och tillit, och förtroendet för samhällets institutioner är minskande. Det gäller synen på migration och integration, där det finns en brist på tillit mellan människor i Sverige och nyanlända, och misstänksamhet mot samhällets institutioner. Ett annat exempel är de växande klyftorna mellan stad och land, centrum och periferi eller elit och ”vanligt folk” — alla tre sidor av samma sak.

För att vi skall klara dagens utmaningar behöver vi stärka de mekanismer som gynnar samarbete och skapar tillit. Det handlar om värderingar och normer, men också om hur vi utformar formerna för olika mänskliga aktiviteter, i smått och stort. Vårt samhälle har de senaste årtiondena betonat konkurrens på bekostnad av samarbete. Vi skall utbilda oss längre och längre. Inte för att bildning är värdefullt utan för att vara konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Konkurrensen finns också på fritiden och i det sociala livet då vi skall vara aktiva, attraktiva, ha snyggast kök, träna mest och äta bäst.

På samma sätt är det mellan företag och mellan länder. Sverige måste vässa sin kompetens, sänka skatter, ta bort miljöskydd eller djurskydd och subventionera serverhallar för att inte ”halka efter”. Den livsmedelsstrategi som riksdagen nyligen antog är ett utmärkt exempel på hur konkurrensen dominerar samhället. Fokus i den nya livsmedelspolitiken ligger helt på ”internationell konkurrenskraft”, medan att producera god, näringsrik mat på ett hållbart sätt knappt finns med.

Konkurrens är nog en naturlig del av människans tillvaro, det finns nog där inne i oss. Och sannolikt fyller den en funktion i rimliga doser och på rätt sätt. Den kan få oss att anstränga oss för att göra det vackraste eller det godaste, den tränar oss att göra saker bättre. Men hyllandet av konkurrens som den främsta drivkraften för mänskliga framsteg är lika enfaldigt idag som det var när man såg krig och våld som framgångsstrategier.

Den globaliserade världsekonomins organisationsprincip bygger på en extrem arbetsdelning och en ständigt ökande konkurrens, mellan individer, mellan företag och mellan stater. Det ansiktslösa beroenden vi har till miljontals andra föder inte tillit och gemenskap. Konkurrensen, eller den så kallade fria marknaden, gynnar den som kan vältra över kostnader på andra människor, på framtida generationer eller låta annat liv ta smällen. Samtidigt gör den enorma komplexiteten att ingen förstår hur allt hänger ihop, och ingen är därför ansvarig eller skyldig att ändra missförhållanden. Ironiskt nog så är det nu som individer förväntas ta ansvar för den globala utvecklingen genom att ändra sin konsumtion.

Det politiska systemet är relativt maktlöst inför de starka krafter som styr denna ekonomi, och nationalstaterna har gjort sig av med flera av de verktyg de tidigare hade. Samtidigt försöker man upprätthålla illusionen att man faktiskt har makt. Men gapet mellan retoriken och verkligheten undergräver medborgarnas förtroende för samhällets institutioner.

Vi behöver gå en annan väg, en väg där vi drar undan ökande delar av våra liv och livsförutsättningar från den anonyma marknaden, den mördande konkurrensen och den globala ekonomin. Inte för att bli självförsörjande atomer utan delar i livskraftiga gemenskaper och lokalsamhällen. 

Ledare i Landets Fria 21 december 2017

En hållbar jul på er allihop

I vårt samhälle har globalisering, utveckling av informationsteknologi och logistik, avreglering och privatisering kraftigt stärkt konkurrensens styrande kraft, på bekostnad av både sociala och ekologiska funktioner. Att låta konkurrensen dominera på det sättet kan inte vara hållbart oavsett hur fina hållbarhetsdokument som företagen producerar. 

En kollega i en styrelse sade en gång att om alla håller med har de nog inte förstått vad det handlar om. Lite så känns det med Hållbarheten. Finns det något företag eller organisation som inte bekänner sig till denna heliga princip?

I den så kallade Brundtlandsrapporten från 1987 finns den mest vedertagna definitionen av hållbarhet. ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.” Begreppet har behållt sin lyster genom åren och 2015 antog FN de så kallade Globala utvecklingmålen vilka skall skall ha uppnåtts 2030. I de sjutton målen förekommer order hållbar i tio av dem.

Man brukar tala om tre dimensioner av hållbarhet, miljö (ekologi), social och ekonomisk hållbarhet. Ofta framställs de som tre cirklar som delvis överlappar varandra och där i mitten finns den, Hållbarheten.

Ekologisk hållbarhet har ägnats mycket energi att definiera och diskutera men här lämnar jag den för att istället titta på de två andra. Social hållbarhet är den dimension som oftast hamnat i skymundan. Flertalet definitioner av social hållbarhet är individcentrerade, dvs de diskuterar mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och liknande. Det är förvisso viktigt, men utan ett fungerande samhälle finns det inga mänskliga rättigheter alls, eftersom det är samhället som garanterar dem och inte individen.

I mångas ögon har den ekonomiska hållbarheten trumf på hand. Ekonomisk hållbarhet saknar dock helt vedertagna definitioner. I de Globla utvecklingsmålen talas om ”kontinuerlig hållbar ekonomisk tillväxt”, trots att det definitionsmässigt inte kan vara hållbart. I samband med företag betyder hållbar oftast "lönsam" eller "långsiktigt konkurrenskraftig". Det är endast företag som går med vinst som har råd att bry sig om miljön, brukar det heta. 

Men hela vårt ekonomiska system är bara en utväxt på samhällskroppen och ekonomin är helt beroende av sociala institutioner som pengar, äganderätt, handelsavtal, arbetsrätt osv. Ekonomisk hållbarhet kan bara finnas inom ett hållbart samhällssystem och att vi lever i en hållbar ekologisk nisch. Menar vi bara lönsamhet och profit är det bättre att man säger det än babbla om hållbarhet.

Ofta reduceras hållbarheten till att mäta några faktorer, i de globala utvecklingsmålen finns 240 sådana mätbara indikatorer. Jag tror att vi istället skall titta hur systemen styrs och vilka samband som finns. Ta t.ex. konkurrens. I ekologiska system förekommer det konkurrens mellan arter, men om en art, som människan, tar över helt kommer hela systemet att kollapsa. Ett visst mått av konkurrens mellan individer och mellan samhällen är sannolikt både oundvikligt och nyttigt, men om det går ut över förmågan till samarbete för gemensamma mål är det skadligt. I det ekonomiska systemet har globalisering, utveckling av informationsteknologi och logistik, avreglering och privatisering kraftigt stärkt konkurrensens styrande kraft, på bekostnad av både sociala och ekologiska funktioner. Att låta konkurrensen dominera på det sättet kan inte vara hållbart oavsett hur fina hållbarhetsdokument som företagen producerar. 

Med ett mer konkret exempel skulle en handelskedja bedöma sin hållbarhet inte främst utifrån koldioxidutsläppen per kg sålda varor utan efter hur dess verksamhet påverkar leverantörer och konsumenter, energi och materialflöden, landskapet, transportsystem, sårbarhet och avfolkning av glesbygden.

Publicerad i JAKs tidning Grus och Guld nr 4 2016

Kejsarens nya hållbarhet?

Jag gjorde ett mindre jobb om att ta reda på hur hållbarhet definieras i olika dokument. Jag slogs av att ekonomisk hållbarhet som ju trots allt är det som dominerar politiken och verkligheten verkar helt sakna vedertagna definitioner, annat än att betyda "lönsam" eller "långsiktigt konkurrenskraftig" i samband med företag. Och det verkar betyda "tillväxt" för samhällen (trots att vi alla vet att fortsatt exponentiell tillväxt är en omöjlighet).


Flertalet definitioner av social hållbarhet var helt individcentrerade, dvs de diskuterade mänskliga rättigheter och liknande. Det är förvisso relevant, men utan ett fungerande samhälle finns det inga mänskliga rättigheter alls, eftersom det är samhället som garanterar dem och inte individen. För alla som varit i samhällen med brist på tillit och brist på fungerande institutioner är det uppenbart att social hållbarhet har fler dimensioner än individens rättigheter.

Det finns för övrigt ingen ekonomisk hållbarhet utan social hållbarhet heller, eftersom hela vårt ekonomiska system bara är en utväxt på samhällskroppen och ekonomin är helt beroende av sociala institutioner som pengar, äganderätt, kontraktsrätt, handelsavtal, arbetsrätt osv. 

Med tanke på hur hållbarhetsbegreppet används i stort sett varenda policydokument är det anmärkningsvärt hur lite genomtänkt det är. 

(det finns givetvis mycket mer att säga på ämnet hållbarhet, det här är bara en ögonblicksurladdning av tankar som dök upp i samband med ett jobb).