Hur ser ett LCHF jordbruk ut?

Jag måste erkänna: jag är dietskeptiker. Nu är det sagt. 

Det känns som att det är betydligt mer suspekt än att vara en klimatskeptiker (dvs en som tvivlar på växthuseffekten). Nu vet ni det, jag har inte en sådär jättestark uppfattning av vad som är bäst att äta ur hälsosynpunkt utom att jag försöker undvika mat som odlats med bekämpningsmedel, konstgödsel och antibiotika. Det är möjligt att jag kan botas från denna brist och bli som alla andra, men låt mig i alla fall säga något innan jag blir omvänd.

Det finns många goda skäl att bry sig om vad man äter, och det finns säkert en kost som är bättre och sådan som är sämre ur hälsosynpunkt, på samma sätt som det finns det ur resurssynpunkt och från andra perspektiv. Sen finns det ett etiskt perspektiv där den svåra frågan om att döda andra varelser är viktig - och förtjänar att vara viktig. Och frågan om mina kostvanor går ut över andra människor.

Det är klart att så länge vi pratar om individer så kan alla äta precis det de vill, och det spelar liten roll för den globala livsmedelsförsörjningen om Kalle äter LCHF, Anna är vegan och Lasse bara äter nötter.  Om man förespråkar en kost som universell, dvs något som borde vara hur huvuddelen av mänskligheten äter, så är det rimligt att också ägna några tankar åt hur det produktionssystem skall se ut som föder mänskligheten med en viss kost. Ja för de som ägnar sig med stor kraft åt att sprida ett visst kostbudskap så tycker jag nog att det krävs mer än "några tankar".

Det är helt avgörande för trovärdigheten i universella kostråd att man har en idé hur mänskligheten skall kunna få sin näringsförsörjning med rimliga insatser från en sådan kost. De som förespråkar ekologiskt jordbruk har t.ex. lagt fram trovärdiga analyser om hur man kan föda världen på ekologiskt. Troligen beror det på att deras utgångspunkt är just jordbruket och inte kosten.

Jag har hitills inte sett några seriösa (nu menar jag inte nödvändigtvis vetenskapliga och oantastliga, men i alla fall seriösa) försök att visa hur ett veganskt globalt jordbruk skall se ut, eller vilka förändringar som krävs för vi alla skulle kunna äta paleo kost eller LCHF kost. 

Några saker man behöver tänka på:

Trots att ett veganskt jordbruk borde vara "effektivast" (eftersom det är en omväg att låta mat gå igenom djur) så finns den nästan inget exempel på ett veganskt jordbrukssystem. Det traditionella japanska är det som kommer närmast (men det var inte veganskt), men det är också orsaken till att japanerna har en av världens största fiskeflottor och att de fiskar val. Indien framställs ofta som en vegetarisk nation, men de konsumerar stora mängder mjölkprodukter och är nu världens största exportör av nötkött. Som tur för oss så säljs de indiska sopätande korna och utslitna bufflarna mest till grannländer och Mellanöstern.

Hur man skulle kunna föda världen på en kost som utesluter spannmål är för mig en gåta. Redan att kraftigt minska spannmålens andel i kosten är en stor utmaning. Att erstätta den med kolhydratrika rotfrukter är inte omöjligt, de ger oftast högre skörd per ytenhet, men det är oklar vilka andra systemförändringar som skulle krävas, och hur Asiens riskulturer skulle klara en sådan omställning. Att ersätta spannmål med ännu högre intag av kött är inte realistiskt i stora delar av världen.

Att ersätta kolhydraterna i spannmål med ännu mer socker skulle säkert gå bra - men jag vet inte om det finns några starka förespråkare för HS - min internetsäkning på High Sugar diet gav bara deprimerande svar - ingen verkar tala väl om det stackars söta sockret.

Att ersätta kolhydrater med mer fett kommer vara mycket svårt. Globalt är fett en större bristvara än kolhydrater, och en helt avgörande del av världens fett kommer från de två miljövärstingarna palmolja och soja. Ett intressant faktum som många kanske inte tänker på är att båda också producerar stora mängder foder. I sojans fall är det ju snarast att sojaoljan betraktas som biprodukt från sojakakorna som ges till djur. Dvs den storskaliga matoljeproduktionen och djurskötseln är kraftigt kopplade till varandra.

Kopplingen mellan mat och jordbrukssystem verkar ofta gå förlorad - men den är i själva verket helt oundgänglig. Uttrycket Medelhavskost säger mycket mer än att det är den mat man brukade äta runt Medelhavet. I själva verket är det inte den mat som folk runt Medelhavet valde att äta, utan den som man kunde producera på ett vettigt sätt under de ekologiska förhållanden man hade.

Olivoljan är ett bra exempel. Det är möjligt att den är nyttig (även om det nog mest är stödpengar från EU som har gjort oss tro det). Men oliver går bara att odla i ett mycket smalt klimatområde och olivolja kan därför aldrig vara annat än en helt marginell olja i ett globalt försörjningsperspektiv. Den svenska motsvarigheten till Medelhavskosten olivolja är kanske inte alls rapsolja utan smör?

Läs mer på tex
De tomma kalorierna är de stora resursbovarna
Does vegan farming work?

Etik till salu?

Kväkaren Benjamin Lundy öppnade en affär i Baltimore 1836 där han bara sålde produkter från “fria arbetare”, dvs inte slavar. Det är ett tidigt exempel av etiskt marknad som fortsatte ända till slaveriet avskaffande i USA 1865.

Etiska marknader som bygger på frivilliga standarder och certifiering har spridits i en snabb takt över världen de senaste decennierna. De är ett resultat av några trender som samverkar, särskilt

- att marknader och konsumentens val framställs som viktiga verktyg för att nå etiska, ekonomiska, miljömässiga eller sociala mål,

- avreglering och privatisering,  

- en stenhård global konkurrens vilken driver på en differentiering på marknaden för att undvika att produkterna hamnar i commodity hell (handelsvaruhelvetet), dvs att betraktas som namnlösa massprodukter.  

När du köper en kopp kaffe för 20 kronor får bonden 30-40 öre för kaffet i koppen. Om du köper en kopp ekologiskt och rättvisemärkt kaffe så får du betala 25 kronor – och bonden får kanske 40 eller 50 öre. Bondens inkomst ökar, kanske med imponerande 20-25 procent. Med ett annat perspektiv kan man säga att du får betala 5 kronor mer för att öka bondens inkomst med 10 eller 15 öre. Frågan är om marknaden är ett effektivt sätt att omvandla konsumenternas vilja att betala för direkta eller indirekta fördelar i produktionen till ekonomiska styrmedel för bönderna.

Vi har inga frivilliga märkningssystem för arbetsförhållanden i Skandinavien, medan i USA har man nu utvecklat Food Justice Certified märket som skall garantera justa arbetsvillkor i jordbruk och livsmedelsindustrin. Varför? Därför att det behövs i USA men inte i Skandinavien. Den här typen av frivilliga märkningssystem utvecklas i det vakuum som finns mellan det som är bra reglerat på marknaden och det som är bra reglerat av samhällets lagstiftning. Man kan diskutera om de är ett resultat av ”marknadsmisslyckande” eller av ”politikmisslyckande” eller om de helt enkelt är normala inslag i samhället.

Det finns flera sektorssystem som Roundtable for sustainable palm olja, och liknande för soja och biobränslen som har ambitionen att vara “golvregler” dvs en förutsättning för att få sälja på marknaden. De har självklart ett mycket stort inflytande på handeln, och blir då de facto obligatoriska på samma sätt som lagar. Man kan fråga sig om de inte då skall följa samma principer för hur de utvecklas och bestäms som lagar (I stället för att beslutas av märkesägarna). Många, särskilt u-länder ser den här typen av frivilliga system som rena handelshinder.

I de flesta fall dikteras de av de starka aktörerna på marknaden. Ett typiskt exempel av det är GLOBAL GAP, en standard för hygien och säkerhet på jordbruksprodukter, där handelskedjorna dikterar regler vilka i praktiken utestänger miljoner småbrukare från marknaden. Samma handelskedjor som uppmanar oss att köpa rättvisemärkt för att gynna småbrukare.

I Sverige, som i de flesta länder, anser regeringen att det är konsumenternas val som kommer att avgöra om bönder kommer odla ekologiskt eller inte. Men det är klart att regeringen kunde, om den ville, förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller lägga extremt höga avgifter på dem. Regeringen kan förbjuda djurfabriker om den ville, och vi kan som medborgare kräva det.

Det används cirka 100 000 kemikalier. Jag gör sannerligen inget medvetet val om min dator skall vara dränkt i den ena eller den andra kemikalien eller vilka kemikalier som finns i min nya soffa. Att vi skall välja miljövänliga produkter betyder att staten accepterar att det säljs produkter som är skadliga för miljön. Jag tycker inte att det skall vara ett konsumentval om det skall vara bisfenol A i min mat.

Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. Vilket är orsaken till att köpet av rättvisemärkt kaffe aldrig kommer utrota fattigdomen. Det förstod också de som kämpade mot slaveriet i USA. Det var inte konsumtionen av produkter från fritt arbete som utrotade slaveriet, utan politisk handling och till och med ett inbördeskrig som gjorde det.

Men det ena kan leda till det andra.

-Många konsumenter vägrade att köpa burägg fram till att de förbjöds

-Miljövänner köpte freonfria kylskåp fram till att de fasades ut som ett resultat av Montrealprotokollet 1989

-Det tog mer än tjugo år av konsumentaktioner och andra typer av bojkotter mot apartheidregimen i Sydafrika tills regeringarna i västländerna gick med på ekonomiska sanktioner i mitten av åttiotalet.

Det är således ingen antingen-eller diskussion. De flesta, inklusive mig själv, vill inte ha en förmyndarstat där staten i detalj talar om för oss vad vi skall göra, vad vi skall köpa och vad vi inte skall köpa.

Det är bra att göra medvetna etiska val som konsument. Det är inte bara bra – det är vår skyldighet. Men i många fall så är det bättre att vi gör valen gemensamt som medborgare i stället för som konsumenter. Det är främst de mindre viktiga valen och de val där det råder stor oenighet som bäst lämnas till konsumenten.

Att säga till konsumenter att de kommer att förändra världen eller utrota fattigdomen genom att shoppa är att luras.

Inledning till en panel under rubriken Ethics for sale? 11 september 2013
(inlägget följdes av en paneldebatt med många intressanta tankegångar)

På gång

En liten uppdatering av vad jag håller på med - rent professionellt alltså.
Konsultjobb
Föredrag
Skriver bok

Konsultjobb
Jag håller på att avsluta ett större 3 årigt projekt Organic Standards East Africa, OSEA. Det är finansierat av Sida, men det får man inte säga längre, i alla fall inte utanför Sverige, där skall man säga att det är finansierat av "the Government of Sweden". Jag vet inte om det döljer sig en djupare mening i detta skifte eller om det bara är klåfingrigt. Projektet slutar i år, och jag är projektledare, så det är rätt bråda dagar att förbereda slutrapport, hantera urtvärdering och självklart se till att de resultat vi vill ha uppnås.

I övrigt så är jag väldigt restriktiv med att ta på mig nya konsultuppdrag, men har lite diskussioner med UNEP (FN:s miljöroganisation) om ett mindre jobb i Ukraina, Armenien och Moldavien. En uppföljning av ett tidigare jobb jag gjorde för dem,
Green Economy a win-win-win?

Föredrag
Nu på onsdag håller jag en inledning under rubriken Ethic for sale på Uppsala universitet, organiserat av Lantbruksuniversitetet. 16.00-18.00 room X i universitetets huvudbyggnad.

Jag kommer hålla fyra föredrag baserade på boken, Jorden vi äter.
Enköping, Biblioteket 24 september 19.00 
Göteborg, 30 september 18.00  
Skene, 1 oktober 18.00
Gävle, Stadsbiblioteket , Café Edbom  7 oktober 19.00.

Sedan skall jag deltaga i Särimner i Östersund 8-10 oktober. Den 9 oktober kl 13.30 pratar jag om "Mathantverk i ett globalt hållbart sammanhang"

5 november skall jag delta vid ett UNEP seminarium om Green Economy i Geneve.
27-28 november pratar jag på den danska ekologikongressen




Skriver bok
Jag har påbörjat ett nytt bokprojekt som försöker koppla ihop vår mat, livsmedelsförädling, vårt jordbruk, vår miljö och vårt samhälle.

Huvudberättelsen är hur dessa hänger intimt ihop och att man inte kan ändra på en av dem utan att de andra ändras. Konsumentens val kanske inte spelar så stor roll för utvecklingen som vi tror? Kanske vad vi äter redan bestämts genom vad som odlas, hur det förädlas osv. Om vi vill ha bättre mat kanske vi också behöver ett bättre samhälle - och vice-versa....

Som vanligt när jag skriver så överproducerar jag hemskt och har för många vildvuxna uppslag. Men just nu är jag i expansionsfasen i projektet, gallringen och ogräsrensingen kommer sedan.  Boken, som inte ens har ett arbetsnamn ännu, skrivs på engelska, och jag slänger ut en del av materialet på den engelska bloggen. Den svenska bloggen blir nog lidande.

Vattenfotavtryck under luppen: att lägga näsan i blöt

Rädda vattnet – ät potatis

"16 000 liter vatten krävs för att producera 1 kilo nötkött.Världens vattenresurser sinar. Det största hotet är vår matproduktion. Har du tänkt på hur mycket vatten som går åt för att producera maten du äter? Ett kilo ris kostar 2 700 liter vatten att framställa. Ett kilo nötkött kostar 16 000 liter vatten. En liter öl kostar 400 liter vatten.” så skrev Aftonbladet för några år sedan. Och liknande siffror och braskande rubriker valsar runt lite överallt.

Jag har roat mig med att gå till källorna för att titta lite närmare på de här vattensiffrorna. Det som är viktigt att förstå att forskarna pratar om grönt, blått och grått vatten och de är väldigt olika. Det gröna vattnet är i princip regn och snö. Blått vatten är grundvatten och vattendrag och grått vatten är det vatten som behövs för att ta hand om (späda ut eller rena )avfallet från en viss verksamhet. Själv tycker jag att man skulle använda sig av ytterligare en kategori av vatten, förslagsvis svart för fossilt vatten, dvs grundvatten som inte har någon kontakt med det som sker på markytan idag. Det vattnet är ju i princip en helt ändlig resurs. Tyvärr används det i stor skala i vissa länder som Saudiarabien, Egypten och USA.

Jag har använt mig av två rapporter från erkända forskare, föregångare i forskningen om vattenavtryck, eller vattenfotavtryck som det ibland kallas, Mesfin M Mekonnen och Arjen Y Hoekstra från Twenteuniversitetet i Nederländerna. Så här ser deras senaste data ut:

De första kolumnerna berättar hur många kubikmeter vatten det går åt för ett ton av ett visst livsmedel – det är ju detsamma som liter per kg. Så där finns siffrorna som ligger till grund för påståendena ovan. Det går åt cirka 50 gånger så mycket vatten per kg kött som för grönsaker. Eller det går åt 50 gånger så mycket vatten per kg nötkött som för en genomsnittlig grönsak. I själva verket varierar grönsakerna mycket också. Sparris gör av med 2150 m3 per ton, medan morötter bara behöver 195 m3 per ton och. Torkade tomater ligger precis jämnt med kyckling.

Men är det verkligen vettigt att prata åtgång per kg? Är det inte rimligare att ställa det i relation till hur mycket man äter, eller hur mycket man behöver äta för att tillfredsställa vissa behov. Potatis innehåller 8 gånger mer kalorier än gurka, kött innehåller dubbelt så många kalorier som potatis, men mer än 10 gånger så mycket protein (ändrat detta 26 jan -16, pga av tidigare felskrivning). I de tre sista kolumnerna ser vi vattenåtgång för kalorier, protein och fett. Vattenavtrycket av nötkött är störst per kalori och minst för rotfrukter och spannmål. För protein är nötter “sämst” och spannmål och oljeväxter “bäst” medan för fett är oljeväxter inte helt förvånande bäst och potatis rotfrukter sämst.


Men man kan också titta på vilken sorts vatten som går åt för de olika produkterna. Det är ju trots allt mycket mer värdefullt med rent vatten i en bäck eller som grundvatten än som regn – det är något som forskarna också anser. Så samma tabell som ovan – utan regnvatten ser ut så här:

Nu är nötterna värstingar både för kalorier och protein och grönsakerna sämst för fett (det är ju inte så konstigt eftersom de innehåller mycket litet fett). Oljeväxterna är mest vatteneffektiva för protein och fett medan rotfrukterna är bäst för kalorierna. Mjölk och fårkött framstår som riktigt bra alternativ.


Med tanke på hur olika uppfödningsformer det finns för nötkött kan det vara meningsfullt att titta noggrannare på hur de olika formerna skiljer sig åt. Då ser man att nötkött från betesdrift har bara halva avtrycket av blått och grått vatten än det industriella köttet – och det börjar närma sig fårköttets värden. Det har däremot ett större grönt vattenavtryck än det industriella köttet. Å andra sidan så kommer mycket beteskött från områden där regnmängderna är så små att det inte finns någon alternativ användning av marken – det är helt enkelt för torrt att odla några grödor. Du kan läsa mitt inlägg från Namibia för att få perspektiv på det hela - Vi använder våra kor för att hela vår jord).



Nu är ju alla de här siffrorna globala genomsnitt och frågan är om det egentligen är meningsfullt att diskutera globala genomsnitt? Det globala genomsnittet för spannmål är 1644 m3/ton, medan det är 637 m3/ton i Nordeuropa och 4658 m3/ton i Centralafrika.

En annan invändning kan vara att kalorier, fett och protein inte är det viktiga. Man äter ju grönsaker främst för vitaminerna. Må så vara, men i en diskussion där man framställer det som att vi kan välja mellan olika livsmedel för att påverka vårt vattenavtryck är det rimligt att först titta på energi och protein. Allt det andra kommer sen när det gäller den globala näringsförsörjningen.

Den övergripande slutsatsen?
Att man skall vara försiktig med att dra för snabba och säkra slutsatser av lösryckta siffror. Ladda ner en PDF version av artikeln här

Rapporternas fulla namn är:

The green, blue and grey water footprint of crops and derived crop products, från Hydrology and Earth System Sciences 15, 1577-1600, 2011

A Global Assessment of the Water Footprint of Farm Animal Products, Ecosystems (2012) 15: 401–415 DOI: 10.1007/s10021-011-9517-8