Wednesday 24 July 2013

Afrika: utveckling inte hållbar om inte jordbruket är med



Trots alla siffror som talar om ekonomisk boom i flera afrikanska länder, är det fortfarande jordbruket som är nyckeln till Afrikas framtid. Nu pågår diverse satsningar på att industrialisera det afrikanska jordbruket, men frågan är om det är rätt väg att gå?

”Det afrikanska lejonet har vaknat”, är ett återkommande uttryck i svenska media och det man syftar på är kraftiga tillväxtsiffror i länder som Nigeria, Angola, Tchad och Mocambique. Men frågan är vad det är som växer? Jordbruket står för cirka två tredjedelar av sysselsättningen och en tredjedel av BNP i Afrika söder om Sahara. De flesta gårdar i regionen är mycket små och det är också här som fattigdomen är som störst. Området har också proportionellt flest hungriga i världen, cirka 30 procent. Samtidigt innebär detta att en positiv utveckling inom jordbruket också får stora effekter. I en nyligen utgiven rapport från FN och den internationella jordbruksutvecklingsfonden skriver man att en procent ekonomisk tillväxt inom jordbruket minskar fattigdomen fem gånger mer än om tillväxten sker i någon annan näring. 

Sedan några år tillbaka pågår olika initiativ för en ”grön revolution” i Afrika för att höja produktiviteten och öka livsmedelssäkerheten. Och potentialen finns där, i form av mark och vatten, vilket inte minst märks genom att länder som Kina och Saudiarabien på senare tid har investerat i afrikansk mark, sk landgrabbing.

Några av de större projekten som pågår just nu är AGRA, Alliansen för en Grön Revolution i Afrika, och Milleniniebyarna (Vem blir rik i Millenniebyn?). AGRA leds av Kofi Annan och finansieras av stiftelser som Bill & Melinda Gates och Rockefeller, samt även drygt 300 miljoner kronor i svenskt bistånd. Milleniebyarna startades av Jeffrey Sachs, rådgivare till FNs generalsekreterare, som också tagit fram milleniemålen om att utrota hungern och fattigdomen i världen. Både satsningarna påminner om varandra när det gäller arbetet i jordbruket, man fokuserar framför allt på att öka användningen av konstgödsel och industriellt utsäde och strävar mot en industrialisering av jordbruket. En upprepning av utvecklingen inom Västvärldens jordbruk. 

Under våren besökte vi Tanzania och Kenya för att titta närmare på dessa olika jordbruksprojekt och såg att man inte når den tänkta målgruppen – de fattigaste. Konstgödseln och utsädet är dyrt, så dyrt att den fattiga småbonden inte anser sig ha råd med det, trots att de olika projekten subventionerar användningen kraftigt. 

Den enögda fixeringen vid konstgödsel och utsäde kritiseras allt mer av olika bondeorganisationer och miljöorganisationer. De menar att det finns andra och betydligt billigare metoder att öka skördarna i Afrika, som kompost, stallgödsel, växeljordbruk, samodling med andra grödor som binder näring osv. 

Det råder ingen tvekan om att Afrikas jordbruk behöver moderniseras, mycket drivs med ren handkraft och bevattning saknas nästan helt. Ett strukturrationaliserat jordbruk skapar dock nya problem. Det finns egentligen ingen afrikansk industri med stort behov av arbetskraft, som var fallet när exempelvis Sverige industrialiserades. Alternativet för den afrikanske bonden som tvingas lämna sin gård, blir att flytta in till storstädernas slum och försöka försörja sig på att sälja mobilabonnemang och liknande. 

Ett grundproblem för flera afrikanska länder är också att man saknar en fungerande marknad för jordbruksprodukter. De flesta bönder kan öka sina skördar redan nu, utan konstgödsel och hybridutsäde, men eftersom de inte kan sälja sina grödor är de inte beredda att investera. En utveckling av marknaden är därför mer avgörande än de satsningar som nu sker.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren


(Egentligen går problemen än djupare än så, men nu är det gränser för vad man kan få med i en debattartikel i Aftonbladet...)

5 comments:

arne andersson said...

Är det inte bättre att folk stanar kvar ute byarna då....?

Förresten, känner ni till ROPPA?
En västafrikansk bondeorganisation.

Gunnar Rundgren said...

Jo Thomas, på det stora hela är det nog bättre att folk stannar i byarna - särskilt om det inte finns någon vettig sysselsättning i stan. Men samtidigt så behöver det afrikanska jordbruket rationaliseras en del för att få fler människor sysselsatta inom andra näringar. I Sverige tycker jag vi rationaliserar jordbruket för mycket, vi har mindre än en procent bönder. Men i många afrikanska länder drivs jordbruket helt med handkraft, och det är nog lite extremt åt andra hållet. Det vi försöker visa i artikeln är att "modernisering" via konstgödsel är inte en särskilt intressant strategi. Ökad bevattning och ökad mekanisering, i alla fall oxar tror jag mer på. Men det kvarstår ett problem och det är att ingen kan köpa en eventuellt ökad produktion. Jordbrukspriserna i afrika är för låga - pga av en global marknad - för att tillåta att något kapital byggs upp till investeringar

Anders Rydén said...

Gunnar,
Är inte den globala marknaden kraftigt subventionerad?
Kan det vara en av orsakerna till att jordbruket inte utvecklas i Afrika?
Problemet med att subventionera en verksamhet är att alternativa verksamheter blir mindre lönsamma än vad de borde vara.
Oftast blir på sikt även den verksamhet som är subventionerad mindre lönsam, bland annat på grund av att den överutnyttjar resurser.
Det vill säga, ett klassiskt fall där man försöker lösa ett problem men skapar två nya istället.

Anonymous said...

Går det att lära något av länder som har industrialiserats i lite senare tid än Sverige? Jag tänker på Sydkorea och kanske Brasilien.

Åtminstone Sydkorea startade efter kriget från ett liknande läge som flera afrikanska länder - 90-95 % bönder, handdrivna, extremsmå jordbruk, låg utbildningsnivå, ingen industri. Sydkorea var dessutom härjat av kriget men byggdes - i likhet med Europa efter 2a världskriget - upp av amerikanskt bistånd.

Är det en massiv engångsinsats som krävs? Eller kanske en brasiliansk långsiktig jordbrukssatsning?

Jonas Ericson

Gunnar Rundgren said...

Jonas, Sydkorea har haft ett mycket starkt stöd för det inhemska jordbruket, med mycket höga tullar. Överhuvudtaget tror jag att Koreas speciella historia gör det svårt att dra "ekonomiska lärdommar". Dels har Korea historiskt sett varit ett välutvecklat land och amerikanarna satsade väldigt mycket där efter kriget.

Brasilien är ett intressant exempel tycker jag, men också ett exempel av en mycket ojämn utveckling. Stora delar av det brasilianska jordbruksundret är i form av gigantiska agro-business företag, medan det finns områden där jordbruket har utvecklats väldigt lite. Men på det stora hela har det investerats mycket mer i jordbruket i Brasilien, och de har också en marknad både inom landet och för export.

Jag tror att man behöver blanda en strategi
1) som innehåller betydande skydd för jordbruket inklusive HÖGRE priser på stapelgrödorna (vilket är politiskt och socialt svårt utan att ha sociala skyddssystem för de fattiga). Utan högre priser kommer jordbruket aldrig att bli lönsamt.
2) inse att ökad arbetsproduktivetet är avgörande och att det kräver investeringar i dragdjur/utrustning
3) att en strukturomvandling av jordbruket leder till att halva arbetsstyrkan inte behövs.

Och det är på den här sista punkten som jag är rätt bekymrad, för det är trots allt i huvudsak en industri som skall ta hand om all denna arbetskraft. Men jag ser faktiskt inte mycket av konkurrenskraftig industri i de afrikanska länderna. Knappt ens för sin hemmamarknad, och sannerligen inte för export. Hur ofta ser man en industriprodukt med "made in ett afrikanskt land" i Sverige?