tankar på tåg

Tåger rullar in på perrongen i Vladivostok, 3 minuter före tiden i tidtabellen. Det är ganska imponerande för ett tågsätt som gått 6 dygn från Moskva och med inga stopp längre än 25 minuter...Och järnvägsstationerna utefter vägen är i gott skick. Och det är faktiskt ett monopol....

Ryska Järnvägen är ett av världens största järnvägsbolag som har 85 500 kilometer spår och 1,2 miljoner anställda. Bolaget har monopol på de ryska järnvägarna. Omkring 1,3 miljarder människor använder sig årligen av järnvägarna, och lika mycket frakt transporteras via järnvägsnätet. Bolaget står därmed för 80% av den totala transporten i Ryssland (Wikipedia).

Jag har åkte den transibiriska järnvägen mellan Moskva och Vladivostok 17-28 september. Jag lägger nog ut en reseberättelse lite senare, Här är bara lite allmänna funderingar som kom under resan, bortsett från sagan om Henry och Loser som jag skrev på tåget samt an hel drös med andra artiklar och tal tex det jag skall hålla på kongressen i Korea om några dagar.


Jag tänkte på James Joyce’s Oddyseus när jag satt och skrev anteckningar från resan. Jag försökte skriva tankarna som de föll sig, men jag kom ohjälpligt efter. För varje mening man hinner skriva hinner hjärnan skapa tjugofem nya. Jag kände mig ett tag oändligt stressad av den tanken. Det skulle ta ett år, eller kanske ett helt liv att beskriva de sju dagarna på tåget! Det är otroligt vad vi filtrerar information hela tiden. De flesta av de tankarna har jag ju glömt en timme senare. Därför går det ju an att skriva ned vad man upplevt under dagen på kvällen. Även det tar en himla tid, men tom tur är har det mesta redan fallit på historiens soptipp saknad av ingen – och samtidigt så finns det mesta kvar någonstans. Det kan räcka med en lite impuls, ett mönster, en lukt, ett klädesplagg, en låt och så finns det där igen, det man trodde man glömt för alltid. Nej, det trodde man inte alls eftersom man inte kom ihåg det över huvud taget.

Jag tar en hel del foton. Samtidigt så undrar jag hur mycket upplevelse man missar genom att skriva om den, ta foton och skicka sms eller epost till vänner i stället för att bara VARA, bara UPPLEVA. Jag tror kanske vi får svårare och svårare för det i vår kultur. Och det är klart att folk som har som jobb att beskriva verkligheten, som jag själv antagligen är mer miljöskadade än andra – eller är det så att man ser MER för att man försöker dokumentera det. Tvivlar....

Ja det blev ju rätt filosofiskt det där. Men är det något man blir på en sådan tågresa så är det nog filosofisk, särskilt om man reser ensam. Jag tror att det är det som gör att jag gillar rätt bra att resa ensam, och att jag normalt sett inte är särskilt inbjudande till kontakt när jag reser; att det är ett tillfälle då jag får mycket tid att bara vara, bara sitta och tänka. Och jag får erkänna att det är jäkligt bra att tåget inte har Internet. Telefonen fungerade för det mesta och det räcker mer än väl.

Medicin med motsatt verkan

För snart 60 år sedan hade utvecklingen av antibiotika till effektiva läkemedel tagit fart på riktigt. Det kom att revolutionera behandlingen av bakteriesjukdomar hos både människor och djur. Idag står vi inför hotet att bakterier i ökande omfattning utvecklar resistens mot antibiotika. 


Varje år dör ungefär 25 000 personer inom EU av infektioner av multiresistenta bakterier. Enbart sjukvårdskostnaderna för att vårda de drabbade uppgår till 1,5 miljarder euro per år. Också i Sverige blir fallen fler. Det finns redan idag sjukdomsalstrande bakterier som är resistenta mot alla kända typer av antibiotika. En viktig orsak till att resistens uppstår är att antibiotika rutinmässigt används i djurhållningen. I Sverige är det inte tillåtet att använda antibiotika i förebyggande syfte, men i många andra länder tillsätts antibiotika som tillväxtbefrämjare i djurfoder.


Antibiotika används i andra länder till och med som bekämpningsmedel, vid päronodlingar exempelvis. Den antibiotika vi använder sprids i nästa steg i naturen. När människor eller djur behandlas med antibiotika, kommer ungefär hälften av dosen att utsöndras genom urinen i oförändrad och aktiv form. Ny forskning från Uppsala universitet visar att  antibiotikaresistenta bakterier kan bildas vid mycket låga koncentrationer av antibiotika. För att uttrycka sig lite drastiskt; vi odlar resistenta bakterier. Även om jag själv inte tar någon medicin, så får jag den via maten, och till och med via dricksvattnet.


Ett särskilt absurt fenomen är potatissorten Amflora som har modifierats för att producera stärkelse som är tänkt att användas vid papperstillverkning. Potatisen har även tillförts en antibiotikaresistent så kallad markörgen, som är motståndskraftig mot två sorters antibiotika. Att medvetet sprida sådant i naturen verkar helt oansvarigt. År 2010 fick åtta potatisfält i Norrbotten och ett i Västra Götaland förstöras, därför att kontrollerna av dem varit otillfredsställande.
Jordbruks- och livsmedelsetablissemanget skrämmer ständigt upp oss med att det skulle vara farligare att äta ekologiskt än icke-ekologiskt. Resonemanget bygger på föreställningen att om man inte använder bekämpningsmedel och antibiotika så kommer  sjukdomsalstrande organismer av olika slag att hamna i maten. Detta visar sig vara helt fel. En amerikansk undersökning visar att 37 procent av alla salmonellaprover från  icke-ekologisk kyckling hade resistens mot sex olika typer av antibiotika medan inga ekologiska kycklingar hade antibiotikaresistenta bakterier. Det är den konventionella djurhållningen som producerar antibiotikaresistenta bakterier.


Antibiotikaanvändningen i djurhållningen kan mycket väl komma att bli nästa stora miljö- och hälsoskandal.


Artikeln ovan har publicerats i Ekolådans veckobrev 39

Saga från Sandlådan

 Det var en gång två sandproducenter. Den ene heter Henry och den andre heter Loser. De tar ur ett gemensamt sandtag och gräver med spade och kör sanden i skottkärra till vägkanten där de säljer till dem som vill ha. De får betalt för sin sand, inget vidare men tillräckligt för dem att överleva, låta barnen gå i skolan och köpa en ny skottkärra eller spade en gång vartannat år. Några pengar över att tala om blir det inte, det lilla man kan spara måste läggas undan till begravning eller om någon i familjen blir sjuk.

Men på sätt som vi inte behöver gå in på här så kan plötsligt Henry köpa en grävmaskin. Den kostar rätt mycket och bränslet han får köpa kostar också rätt mycket - men trots allt, han kan gräva tusen gånger snabbare än med spaden, och han kan hålla på längre, för han anställer folk som kör hans maskin i skift. Och med sin lastbil kan ha leverera hem till kunden. Sanden blir betydligt billigare, fler människor kan bygga mer, och det i sin tur ökar efterfrågan på sand. Välståndet ökar. Henry producerar mer och mer sand.

Smaka på ordet "producerar" förresten. Får man inte intrycket att han liksom skapar något, skapar sanden? Jo det gör man, men vårt språkbruk är faktiskt så att när vi gräver upp ett stycke natur, hugger ned skogen och skyfflar bort sanden och säljer den så producerar vi. Och ”välståndet ökar”? Det blir ju mindre och mindre sand kvar och man får gräva djupare för att få fram sanden, hur kan det öka välståndet? Men det är inte det vi funderar på här, utan vi skall titta på vad som händer med Loser.

Ja, Loser lever ett hårt liv. Dels så sjunker priset på sand hela tiden, dels så förväntar kunderna fria hemleveranser. Han får också gå längre och längre för sin sand eftersom Henrys grävmaskiner gräver sig längre och längre in i åsen. Kunderna börjar också ställa väldigt specifika krav som att sanden skall ha viss kornstorlek och vara fri från organiskt material. Ja tänk en dag var det till och med en kund som ville veta hur de sociala villkoren var för hans anställda! Loser hade tittat med en tom blick och sagt jag har inga anställda, det är bara jag själv.

”Men hur mycket betalar du dig själv då, har du sjukförsäkring, får dina barn gå i skola, för de arbetar väl inte?” fortsatte den samvetsömme kunden.

Loser fick erkänna att på senare tid hade han fått ta en av pojkarna ur skolan för att hjälpa till och att en flicka inte kunde gå till skolan alls för han inte längre köpa skoluniformen eller betala för skrivdon. Den samvetsömme kunden sade att ja då kan vi tyvärr inte köpa av dig längre. Vi måste ju ta vårt sociala ansvar. En annan kund var bekymrad för att Loser förstörde naturen. ”Är det inte så att ni förra året förstörde ett rävgryt när sandtäkten utökades?”

”Jo, men,” sa Loser, ”det är ju Henrys grävmaskiner som tar nästan all sand. Det lilla jag tar spelar väl ingen roll i sammanhanget?”

”Henry har ju en miljöpolicy, han kompenserar skadorna här med att skydda sanddyner i Marocko. För övrigt så har han gjort i ordning gamla delar av sandtaget till en härlig mountainbikebana för barnen, det är en riktig mönsterföretagare det, men såna där miljösvin som dej kan vi inte köpa av.”

Ja som ni förstår var det inte lätt för Loser, för varje år minskade hans inkomster. När skottkärran gick sönder kunde han inte köpa en ny. Ett till barn fick sluta skolan och bära sanden i hink. Ett tag hade han ett litet uppsving. En konsult kom och berättade att han skulle nischa sig, sälja speciell sand bara för speciella ändamål. Det finns en enorm efterfrågan sa konsulten. Ja och så fanns det fina bidrag för sådan där närproducerad nischproduktion - den Nya Sandlådan kallades det visst för, sa konsulten och körde iväg i sin SUV så att sanden yrde. Så länge bidragen flöt var det ok, men de tog slut, kunderna var opålitliga, modet växlade och blev något tillräckligt intressant så kom genast Henry på det. Till slut fick Loser kasta in handduken för gott. Han lever nu på bidrag. 

Adam Smith lilla berättelse om arbetsdelningen i knappnålsfabriken beskriver på ett enkelt sätt de mekanismer som driver arbetsdelningen. De principerna har skapat ett samhälle som är enormt komplext, men de grundläggande principerna är desamma. På samma sätt är vår lilla berättelse ett sätt att på ett begripligt sätt beskriva vad som händer i en ojämlik värld med fri handel och tillgång till fossil energi, där priset på olja bestämmer priset på arbete. För det är en av de viktigast förhållandena i berättelsen och i vår värld. Att konkurrera med mänskligt arbete med fossilt bränsle går liksom inte. Vi kanske tycker oljan har blivit dyr, men ett fat olja innehåller samma energimängd som 14 människors årsarbete. Den absoluta fattigdomsgränsen ligger på 1 dollar per dag, dvs. 365 dollar om året. Och det är också den lägsta lön man får folk att jobba för. 14 människor för 1 dollar om dagen kostar ungefär 5000 dollar, medan ett fat olja kostar 100 dollar.

Visst, man kan inte jämföra dem fullt ut. Mänsklig arbetskraft har t.ex. skicklighet och intelligens. Det är sant, och det är därför vi har maskiner för att omvandla oljans energi till något nyttigt och inte bara till värme. Marknaden är ju heller sällan precis så fri som i det här exemplet. Folk med så olika förutsättningar finns ju knappast bredvid varandra. Det är också sant. Som med alla exempel görs förenklingar för tydlighets skull. Men med billiga transporter och fri handel så har skillnaderna minskat enormt. Utan de billiga transporterna så skulle mycket av de här förhållandena döljas eller inte påverka så starkt. Slutligen kan man invända att folk inte använder samma resurser, dvs det faktum att jag använder en viss resurs betyder inte att du får mindre av den. Det kan man kanske hävda i ett väldigt snävt perspektiv. Men det finns trots allt bara en planet, med en given mängd råvaror, och det är ett oomtvistligt faktum att man nu får gå längre och längre för att hitta tex olja och att man utvinner sämre och sämre fyndigheter, helt enkelt för att de bästa har tagit slut. För att anknyta till exemplet så finns det numera också en global marknad för sand, Singapore importerat tex sand från USA. 

Den näring där det syns tydligast att exemplet ovan är giltigt är jordbruket, där tävlar faktiskt folk som gräver med de enklaste handredskap med jordbrukare som har en maskinpark för tiotals miljoner kronor, där tävlar faktiskt de fattiga småböndernas metabolism med oljan. För att göra det ännu mer absurt så får de högmekaniserade bönderna bidrag av sina regeringar. Och för dem kostar det ett par procent för att investera mer, medan om den fattige bonden behöver låna för att köpa en ny spade får han betala 40 procent i ränta. Så snedvridna är faktiskt konkurrensförhållandena på den så kallade ”fria marknaden”. Är det verkligen någon som tror att de fattiga bönderna skall kunna konkurrera? Den övertygade, och övertygande marknadsliberalen säger då att de skall nischa sig och producera specialprodukter eller att de skall diversifiera sin produktion, eller att de skall söka sig ett annat jobb. Ja, de försöker allt det där. Den stora migrationen av folk är just ett resultat av det. Nischning och diversifiering fungerar men är en lösning för ett fåtal. Den brutala sanningen är att för ett stort antal av dessa bönder finns det inga framtidsutsikter i vårt globala ekonomiska system. Deras industri skriker inte efter arbetare som våra fabriker gjorde när vårt jordbruk rationaliserades. Det finns inte heller utrymme för deras jordbruk att investera pga av de låga priserna.

Det är dessa förhållanden som vi skall diskutera om vi skall diskutera svält och fattigdomsbekämpning, för det är de som gör folk fattigare hela tiden. Att diskutera introduktion av GMO grödor eller att använda mer konstgödsel som en lösning på problem med svält och fattigdom är att lägga ut dimridåer. Sanningen är att de nyliberala marknadsdoktrinerna är inte kan prestera socialt acceptabla lösningar för hur vi skall lösa världens fattigdomsproblem. Jag påstår inte att det är lätt. Jag påstår inte heller att vi enkelt löser dem med statliga regleringar, tullar och annan protektionism, det har misslyckats gräsligt i många fall. Men vi måste inse att en fri marknad - i en situation med extremt ojämlik tillgång till resurser  och särskilt energi - i sig skapar större klyftor och inte bara relativ utan också absolut fattigdom. Marknadsfundamentalismen framstår därför alltmer som det största hindret för utveckling.