Höjda marginalskatter påstås av SvDs ledare 18/5 ge starka drivkrafter för högavlönade att minska sin arbetstid. De stöder sig på en rapport från det finanspolitiska rådet. SvD säger att marginalskatter är dåliga för tillväxten och att de också skulle minska skatteintäkterna därför att folk skulle dra ned sin arbetstid.
Men det där kan kan allt behöva fundera lite på. Om det nu är så att de med högre inkomster beräknas jobba mer, så betyder det ju att de med lägre inkomster jobbar mindre. Är verkligheten sådan? Jag skall komma ihåg och påminna Ahmed som delar ut tidningarna där jag bor om att han inte följer SvDs och Lars Calmfors logik då han också kör taxi på dagarna.
Om det nu är så att de som tjänar mer jobbar mer, så skulle vi behöva förbjuda höga löner ur ett folkhälsoperspektiv. Det kanske är det som är det rätta perspektivet när vi diskuterar bonusar till chefer. Vi skall alltså inte alls förbjuda bonusar för att det är omoraliskt att någon tjänar tio miljoner om året, nejdå, vi skall förbjuda dem av ren omtanke om individerna, begränsa överkonsumtionen av arbete på samma sätt som med alkohol. Det är synd om direktörerna och de behöver skyddas från sin egen girighet.
För övrigt så är det en märkvärdig argumentation som alla tillväxtkramare har. Vi måste jobba mer så att vi kan få mer tillväxt så att...Ja vadå, vad är det vi eftersträvar? Har inte människan genom historien velat slippa trälandet, och likväl så jobbar vi bara mer och mer. Till vilken nytta. Om inte vi kan få mer fritid varför skall vi då hålla på?
Gunnar Rundgren, konsult och debattör aktuell med boken Trädgården Jorden
Tuesday, 18 May 2010
Bonden och marknaden
Birgitta Hult skrev en artikel i Uppsala Nya Tidning förra veckan som hade en olycklig rubik "Ekologiskt är inte lösningen". Egentiligen handlade den främst om hur svårt det är att kombinera profitintressen, böndernas överlevnad och god djurhållning. Jag skrev en omfattande kommentar till den artikeln, vilken UNT publicerade den 17:e Maj, tyvärr också den med en olycklig rubrik.
Hela min text kan du läsa här:
Birgitta Hults inlägg i UNT 11 maj berör något väldigt viktigt. Tyvärr skämmer rubriken och delar av artikeln det centrala. ”Ekologiskt är inte lösningen” skriker rubriken och Birgitta skriver sedan en del om att ekologiska djur inte har det bättre än icke-ekologiska. Till skillnad från Birgitta så tror jag visst att djur har det bättre på ekologiska gårdar. Det är sant att ekologiskt inte är lösningen på en rad problem i jordbruket, men det är sannerligen inte heller problemet vilket man nästan kan få intryck av.
Det egentliga problemet som Birgitta tar upp är att det finns starka krafter som driver bönder in i en situation där de inte har något val annat än att maximera produktionen. Dessa krafter verkar både på ekologiska och icke-ekologiska bönder. Genom ett system av självpåtagna regler och ett högre pris så ges de ekologiska bönderna ett lite större utrymme att se till djurens bästa, och det kan ju inte vara fel. Men i grund och botten så pressas också de av att vara mer produktiva, lönsamma osv. Som Birgitta skriver ”lantbrukarna förväntas behandla djur som vilka varor som helst”. Det fungerar inget annorlunda för en bonde än för en plåtslagare, en frisör eller en bilarbetare, det gäller att producera så mycket som möjligt med en så lite insats som möjligt. Det gäller inte enbart djurskötseln, det finns nog inte många bönder som gillar att spruta bekämpningsmedel, man gör det för ökad lönsamhet helt enkelt. Att det hela leder galet försöker sedan samhället reglera med lagar för miljö, djurskydd, arbetarskydd m.m. Bönderna blir klämda mellan samhällets krav, marknadens krav, konsumenternas krav och deras egen känsla för hur det borde vara.
Det vore bättre och ärligare att vi alla inser att det finns konflikter här, stora konflikter. Och att de faktiskt är de samma konflikter som gäller skötseln av naturresurser i stort. Vårt ekonomiska system saknar mekanismer för att hantera naturresurser och ekosystem på ett uthålligt och värdigt sätt. Det är bara genom ständiga interventioner av samhället, lagar och ekonomiska styrmedel som vi kan undvika katastrofer. Pga av jordbrukets många funktioner är det sällsynt svårt att reglera och också att styra med ekonomiska styrmedel. Slutresultatet är den soppa som EUs jordbrukspolitik representerar.
Idag så producerar de mest effektiva bönderna i världen ofattbara två tusen ton spannmålsekvivalenter med mat per årsarbete, dvs mat åt tusen personer med köttdiet, medan samtidigt stora delar av världens miljard bönder inte ens producerar ett ton, dvs kan med nöd föda sin familj. Att säga nej till extrem stordrift betyder inte att vi skall driva jordbruket med helt manuella metoder och säga nej till alla förbättringar som skett. Jordbruket, precis som vårt samhälle i stort, uppvisar starka tecken på att det finns minskad marginalnytta, ja till och med direkta skador att driva på i samma gamla lönsamhetsbanor som tidigare. Att säga nej till oreglerad kapitalism i jordbruket betyder heller inte att vi skall återinföra det regleringsjordbruk som vi faktiskt hade fram till åttiotalet och ännu mindre att vi skall införa ett centralplanerat jordbruk à la Sovjet. Lösningen måste finnas i att vi försöker styra bort eller mildra kapitalismens påverkan på jordbruket, snarare än att med lagar och bidrag försöka styra allt rätt. Angrip problemet snarare än att behandla symptomen således.
Hela min text kan du läsa här:
Birgitta Hults inlägg i UNT 11 maj berör något väldigt viktigt. Tyvärr skämmer rubriken och delar av artikeln det centrala. ”Ekologiskt är inte lösningen” skriker rubriken och Birgitta skriver sedan en del om att ekologiska djur inte har det bättre än icke-ekologiska. Till skillnad från Birgitta så tror jag visst att djur har det bättre på ekologiska gårdar. Det är sant att ekologiskt inte är lösningen på en rad problem i jordbruket, men det är sannerligen inte heller problemet vilket man nästan kan få intryck av.
Det egentliga problemet som Birgitta tar upp är att det finns starka krafter som driver bönder in i en situation där de inte har något val annat än att maximera produktionen. Dessa krafter verkar både på ekologiska och icke-ekologiska bönder. Genom ett system av självpåtagna regler och ett högre pris så ges de ekologiska bönderna ett lite större utrymme att se till djurens bästa, och det kan ju inte vara fel. Men i grund och botten så pressas också de av att vara mer produktiva, lönsamma osv. Som Birgitta skriver ”lantbrukarna förväntas behandla djur som vilka varor som helst”. Det fungerar inget annorlunda för en bonde än för en plåtslagare, en frisör eller en bilarbetare, det gäller att producera så mycket som möjligt med en så lite insats som möjligt. Det gäller inte enbart djurskötseln, det finns nog inte många bönder som gillar att spruta bekämpningsmedel, man gör det för ökad lönsamhet helt enkelt. Att det hela leder galet försöker sedan samhället reglera med lagar för miljö, djurskydd, arbetarskydd m.m. Bönderna blir klämda mellan samhällets krav, marknadens krav, konsumenternas krav och deras egen känsla för hur det borde vara.
Det vore bättre och ärligare att vi alla inser att det finns konflikter här, stora konflikter. Och att de faktiskt är de samma konflikter som gäller skötseln av naturresurser i stort. Vårt ekonomiska system saknar mekanismer för att hantera naturresurser och ekosystem på ett uthålligt och värdigt sätt. Det är bara genom ständiga interventioner av samhället, lagar och ekonomiska styrmedel som vi kan undvika katastrofer. Pga av jordbrukets många funktioner är det sällsynt svårt att reglera och också att styra med ekonomiska styrmedel. Slutresultatet är den soppa som EUs jordbrukspolitik representerar.
Idag så producerar de mest effektiva bönderna i världen ofattbara två tusen ton spannmålsekvivalenter med mat per årsarbete, dvs mat åt tusen personer med köttdiet, medan samtidigt stora delar av världens miljard bönder inte ens producerar ett ton, dvs kan med nöd föda sin familj. Att säga nej till extrem stordrift betyder inte att vi skall driva jordbruket med helt manuella metoder och säga nej till alla förbättringar som skett. Jordbruket, precis som vårt samhälle i stort, uppvisar starka tecken på att det finns minskad marginalnytta, ja till och med direkta skador att driva på i samma gamla lönsamhetsbanor som tidigare. Att säga nej till oreglerad kapitalism i jordbruket betyder heller inte att vi skall återinföra det regleringsjordbruk som vi faktiskt hade fram till åttiotalet och ännu mindre att vi skall införa ett centralplanerat jordbruk à la Sovjet. Lösningen måste finnas i att vi försöker styra bort eller mildra kapitalismens påverkan på jordbruket, snarare än att med lagar och bidrag försöka styra allt rätt. Angrip problemet snarare än att behandla symptomen således.
Sunday, 16 May 2010
Tillväxt, symptom eller PROBLEMET
I torsdags hade jag en bokpresentation på Studieförbundet Vuxenskolan i Uppsala, arrangerad av dem och Miljöpartiet. Det var roligt, med mer än 50 personer trots fint väder. Och det allra bästa var att det blev väldigt bra diskussioner inte bara mellan mig och den kompetenta publiken, men också mellan deltagarna. Frågor som var särskilt heta var effekterna befolkningsförändringar; relationen mellan det lokala och det globala, och hur man kan kombinera starka civilsamhällen med ökad öppenhet samt hur viktig "politiken" är i förhållande till förändringar, dvs driver man förändringar i första hand genom att erövra den politiska makten eller genom att förändra verkligheten.
Eftersom jag inte riktigt orkar med att upprepa mig med samma saker hela tiden gjorde jag en delvis ny presentation, då passat jag på att ta upp saker som kanske inte är så tydligt uttryckta i boken, men som jag kommer att tänka på bla på grund av folks reaktioner på boken. Min bok tar upp tillväxten ingående och alla de problem som en konstant tillväxt medför. Det framgår också så smått av boken att tillväxten delvis drivs av det ekonomiska systemet och också av vår statusjakt, vårt behov av respekt. Men när jag gjorde min presentation så ställde jag frågan på sinj spets: är tillväxten ett symptom eller är det PROBLEMET. Jag tycker att det är rätt viktigt att klargöra det. Det är både psykologiskt viktigt och i sak viktigt när man skall förändra samhället att man inte riktar in sig i första hand på att behandla symptom (ibland är det ändå en strategi man måste ta t.ex. under krig, så det för det mesta först behövs ett vapenstillestånd innan man kan få till förhandlingar om fred).
Hursomhelst, både vad gäller den ekonomiska tillväxten och den globala befolkningstillväxten så ser jag dem nog i första hand som symptom på problem snarare än PROBLEMEN. Befolkningsfrågan skulle kräva en egen utredning så låt mig hålla mig till den ekonomiska tillväxten. Jag ser den i stort som ett uttryck för det följande:
Nu har jag provocerat både marknadsliberalerna och skattekramarna.
För att komma tillbaks till öppningsfrågan. Jag tror att vi behöver komma till roten av det som driver tillväxten snarare än att driva nolltillväxt i sig som ett politiskt krav.
Eftersom jag inte riktigt orkar med att upprepa mig med samma saker hela tiden gjorde jag en delvis ny presentation, då passat jag på att ta upp saker som kanske inte är så tydligt uttryckta i boken, men som jag kommer att tänka på bla på grund av folks reaktioner på boken. Min bok tar upp tillväxten ingående och alla de problem som en konstant tillväxt medför. Det framgår också så smått av boken att tillväxten delvis drivs av det ekonomiska systemet och också av vår statusjakt, vårt behov av respekt. Men när jag gjorde min presentation så ställde jag frågan på sinj spets: är tillväxten ett symptom eller är det PROBLEMET. Jag tycker att det är rätt viktigt att klargöra det. Det är både psykologiskt viktigt och i sak viktigt när man skall förändra samhället att man inte riktar in sig i första hand på att behandla symptom (ibland är det ändå en strategi man måste ta t.ex. under krig, så det för det mesta först behövs ett vapenstillestånd innan man kan få till förhandlingar om fred).
Hursomhelst, både vad gäller den ekonomiska tillväxten och den globala befolkningstillväxten så ser jag dem nog i första hand som symptom på problem snarare än PROBLEMEN. Befolkningsfrågan skulle kräva en egen utredning så låt mig hålla mig till den ekonomiska tillväxten. Jag ser den i stort som ett uttryck för det följande:
- Ett ekonomiskt system som faktiskt bygger på att ekonomin behöver expandera hela tiden. Dvs det finns inbyggda mekanismer som gör att en stillastående ekonomi inte fungerar, och att den lätt hamnar i destruktiva spiraler om den stannar upp. Saker som driver på här är framför allt vinster som skall genereras överallt. Det spelar kanske inte så stor roll om det är i form av ränta, spekulation, hyror, aktieutdeling i företag eller var det är. Om vi har en stationär ekonomi så skulle alla dessa former av vinst leda antingen till inflation, dvs pengarna blir mindre värda hela tiden eller att pengar förs över från de redan fattiga till de rikare. Och även i inflationsalternativet händer det samma eftersom lönerna urholkas.
- Att vi människor hela tiden strävar uppåt in statusstegen och att vi i detta samhälle ser mer saker och högre inkomster som de främsta kvittona för att vi har en position. Det här har alltså två komponenter: att vi vill ha status och att vi får det genom pengar. Ett visst sökande efter status är nog något vi får dras med som en del av mänsklighetens arv. I de mer jämställda samhällena har det alltid funnits mekanismer för att tygla den så att det inte skadar samhället (det är inget unikt att vi försöker tygla mänskliga drifter, alla samhällen har t.ex. gjort det med sexualiteten, dvs man försöker styra den så att den inte stör samhällets byggstenar). I många fångststamhällen har det funnit kraftiga mekanismer för att hålla undvika att någon förhäver sig på andras bekostnad. Kanske vår egen förhånade Jantelag borde omvärderas.....Den andra sidan av status är det uttryck det får i form av pengar. Detta är däremot en nymodighet. I tidigare samhällen var inte pengar vägen till respekt och status. I krigiska samhällen var det ofta styrka och vapenmakt, i andra samhällen var det kunskap och kontakter med andar eller gudar. I många samhällen var de flesta människors roll och status definierad genom ärvd social ställning. Handel och ännu mer hantering av pengar sågs som sysslor ovärdiga ädlingar. Därför skapade allt silver som spanjorerna stal i Latinamerika inte särskilt mycket välstånd i Spanien, utan det mesta hamnade i England och Holland, eftersom de försåg spanjorerna med varor som de antingen producerade själva eller köpte i Kina eller Indien (för spanjorernas pengar). Samma förakt för pengar ledde till att judarna fick hålla på med dem i de kristna länderna, och i det muslimska Ottomanska riket var det de otrogna grekerna (just i dessa dagar är det lite osannolikt att någon skulle vilja låta greker ta hand om sina pengar...) som fick sköta handel och banker. Det var först i och med kapitalismen genomslag som pengar fick respekt, och att bli rik gav en väg upp även för tidigare undertryckta klasser. Det var kanske inte bara dåligt, men nu har nyttan av den tanken helt försvunnit och blivit en cancer. Alla vill ha mer än vad de har, tom de snorrika. En undersökning visar att när man frågar euro-miljonärer om de är nöjda med sin inkomst så säger de att de skulle vilja tjäna dubbelt så mycket.
- Användningen av fossila bränslen har möjliggjort att vi kapat de inbyggda biologiska gränserna som vi hade tidigare. De gränserna gjorde att tillväxt inte var möjlig i många samhällen (vart och hur skall man få mer saker när man redan utnyttjar alla resurser fullt ut.
Nu har jag provocerat både marknadsliberalerna och skattekramarna.
För att komma tillbaks till öppningsfrågan. Jag tror att vi behöver komma till roten av det som driver tillväxten snarare än att driva nolltillväxt i sig som ett politiskt krav.
Matparken
Som gammal odlare kan jag inte motstå att få påta och peta lite i jorden när det börjar bli vår. Och jag hittade ett bra initiativ som ger mig den möjligheten i trivsamma former, och med lite djupare mening än att bara odla mat. Det är initiativet Matparken som startades av Ylva Andersson och Marina Queiroz.
I dag var det öppen dag i visningsträdgården och det kom lite folk från Gottsunda för att vara med, eller bara titta på.
Monday, 3 May 2010
Äntligen lansering
Under ledning av Annika Åhnberg, lanserades min bok på Kungliga Skogs och Lantrbruksakademin i Stockholm 29 april 2010. Janken Myrdal, professor vid Lantbruksuniversitetet och Jakob Rutqvist, chef för miljöprogrammet på tankesmedjan FORES. Som sig bör hade de en del synpunkter på boken.
Det var ett fyrtiotal personer där varav nästan alla köpte en bok.
Subscribe to:
Posts (Atom)