Stadsjordbruk

Snubblade över den här bloggen/hemsidan http://stadsjord.blogspot.com/.
Niklas Wennberg är eldsjälen bakom det initiativet att skapa ett levande stadsjordbruk.

Det är en alldeles utmärkt idé. Man hör ibland de mest fantastiska siffror på hur många människor som får sin mat från stadsodlingar, men jag tycker de flesta siffror verkar högst överdrivna. Likväl så är det en väldigt god idé att odla i städerna, kanske inte i första hand för matproduktionen som sådan. Det stora värdet, i min mening, är att det återskapar förståelesen för jordbruk och hur vi människor kan leva med naturen. Sen gör det ju staden helt enkelt lite roligare och intressantare.

Plöj upp Sergels Torg!

and I say to my self, what a wonderful world

Heestrand December 2009

Det finns andra i båten (än staten och kapitalet)

I politiken är det ofta en klyfta mellan de som vill att en funktion skall tas om hand av ”marknaden” och de som vill att det skall regleras av ”staten”. De förra är liberaler och de senare socialister, något förenklat. Man kan betrakta både marknaden och staten som sociala institutioner för att reglera människors förhållanden. Vilken institution man gillar bäst beror kanske mycket på hur den är organiserad, och i vilket sammanhang man befinner sig i. Samma människa som uttrycker stor skepsis för marknadslösningar kanske känner sig helt bekväm och jämlik med bonden från vilken hon köper sina ekologiska grönsaker, och tycker att det är hemskt att staten tvingar honom att ha sina höns inomhus för att förebygga problem med fågelinfluensa. Och hon som är motståndare till en stark stat kräver likväl statens övertagande av konkursmässiga banker.

Till formen är de väldigt olika. Frågan är vilken av institutionerna vi föredrar? Vi, som medborgare, har väldigt liten tillgång till staten, vår roll är att betala skatt och att med jämna mellanrum rösta på vem som skall styra den, och oss. På marknaden är vi mer delaktiga och i alla fall i teorin jämlika. Marknaden kan ses som ett socialt nätverk, och med den synen blir plötsligt inte skillnaden mellan staten och marknaden så stor, och den är ännu mindre när staten agerar ”ägare” och ”beställare” för det mesta av sin verksamhet, dvs. när staten har tagit över marknadens terminologi och organisationsprinciper. Problemet med marknaden ligger kanske främst i att de som redan är rika, och de som har tillgång till information är så gynnade jämfört med andra, och inte i marknadens spelregler som sådana.

Statens övertagande av marknaden har visat sig katastrofal, och marknadens övertagande av staten är nästan lika illa. Finns det andra institutioner vilka skulle kunna fylla alla eller delar av de funktioner staten och marknaden fyller idag? Ja, det finns en uppsjö av andra institutioner. Det finns helt ideella sammanslutningar för att ta hand om någon lite resurs, kanske slå en betesmark med lie varje år, eller hålla en vandringsled öppen. Det finns kommuner i vilka invånarna på ett mycket direkt sätt organiserar en stor del av den understödjande verksamhet de behöver, det finns personalkooperativa daghem, det finns föräldradrivna skolor, det finns boende kooperativa seniorlägenheter och vägsamfälligheter. Sverige bostadsrättsföreningar är ett annat exempel på andra organisationsformer än de gängse kapitalistiska. Dessa föreningar förvaltar en mycket stor del av Sveriges bostadsbestånd och därmed en stor del av nationalförmögenheten. Idag finns det cirka 26 000 bostadsrättsföreningar och cirka 800 000 bostadsrätter i Sverige (Bo bättre 2009). Människors frivilliga sammanslutning för att nå vissa mål är en gammal tradition och har inte varit begränsad till ideell verksamhet. Det finns heller inget som tyder på att dessa sammanslutningar har varit ineffektiva. De är ur denna typ av sammanslutningar som de framtida institutionerna kommer utvecklas, med inspiration av nya impulser och stöd av ny teknik som t.ex. Internet. De kan med ett modernt intryck kanske anses vara en del av det civila samhället .

Slutligen så har vi individerna eller individernas sammanslutning i små enheter som familjen. Mycket som är viktigt i livet utspelar sig på den nivån, som t.ex. kärlek, fortplantning m.m. Den privata sfären har släppt ifrån sig nästan all makt och dess institution, familjen, är ytterligt försvagad. Samtidigt är också nästa nivå, lokalsamhällets, byns, stammen, starkt försvagad. Vi blir då som enskilda atomer i ett oändligt universum där vi krockar med sex miljarder andra enskilda atomer, men vi är inte så väl disponerade för denna extrema form av individualism.

Jag tar upp dessa styrelseskicks och demokratifrågor väl medveten om att min framställning är ofullständig. Det är svårt att diskutera vad som skall eller behöver förändras utan att också diskutera hur, och med vilka styrelseprinciper man skall kunna genomföra det. Mina resonemang ovan pekar mot att icke-statliga och icke-marknadslösningar och institutioner kommer att, och behöver spela en större roll i framtiden. Om de kommer kunna organiseras genom mer formell lokal demokrati inom kommuner eller om det kommer organiseras inom den icke-offentliga formen i det civila samhället är en intressant fråga. Eller kommer individerna hitta nya former för samarbete? Sannolikt kommer politiska, ekonomiska och sociala organisationsformer kommer konvergera och skillnaden mellan dem kommer i stor utsträckning upphävas. Redan idag är det en illusion att försöka skilja ekonomi och politik åt.

Det finns, som diskuterats tidigare en uppsjö av exempel hur folk har organiserat sitt liv och sin produktion på andra principer än de rent marknadskapitalistiska, utan att de hemfallit till statsstyrning. Dessa kooperativa – i vidare bemärkelse – organisationsformer är de som verkar mest lovande för framtiden. Man kan invända att exemplen av när de fungerar främst gällt småskalig lokal verksamhet. Och det är nog så. Men med modern teknik så borde man kunna utöka deras räckvidd. Och bara för att inte all verksamhet kan organiseras efter vissa principer betyder det ju inte att det är något fel på principen. Kapitalismen har ju samexisterat med statligt driven verksamhet överallt, de moderna samhällen har accepterat att militären är uppbyggt på en annat sätt än hur vi skulle acceptera våra vanliga arbeten att vara organiserade, bara för att nämna två situationer av samexistens av helt skilda organisationsformer inom ett samhället. Men man kan också vända på resonemanget. Det faktum att lokal förvaltning och direktdemokrati fungerar bäst i den lilla skalan kan ju vara ett starkt argument för den lilla skalan, likväl som ett argument emot lokal förvaltning.

Ingen huvudräkning mer

Jag skrev om den räta linjen häromdagen - och hur vår civilisation undviker det som är besvärligt, och strävar efter att allt skall vara förutsägbart. När jag var och handlade stötte jag på sådant exempel. Nuförtiden har många affärer ett system där man stoppar in mynt i en burk, kassörskan tar emot sedlarna, anger hur mycket det är och sedan kommer växeln automatiskt ur maskinen. Jag sa till kassörskan: "så nu behöver du inte räkna längre, inte tänka alls kanske. gillar du systement?"
"Ja" svarade hon först, men sedan ändrade hon sig, och sa "nej det är faktiskt inget roligt".

I terorin kanske den här förbättringen skulle medföra att hon skulle ha mer tid till att prata med kunderna, le mot dem, fråga hur barnen mår eller ge sitt stalltips till travet. Men i praktiken är det nog inte alls så. Här minskas snarast den mänskilga interaktionen, inte behöver kund och kassörska diskutera om hon behöver en tia i växel, inte behöver vare sig kund eller kassörska anstänga sig i huvudräkning (kanske ingen kan huvudräkning längre sedan miniräknarna finns överallt?). Om det är något som sker är det kanske att det går lite snabbare i kassan och att butiken kan dra ner på personal (det finns säkert en rånaspekt av det här också, men den är inte lika rolig att kommentera...). Och så har vi effektiviserat ett snäpp till - och gjort vår värld lite mer förutsägbar och fri från överaskningar, lite tråkigare också tyvärr.

Den räta linjens tyranni

”Varför är det så svårt att leva i en civilisation som bygger på den räta linjen” frågar Tor Nörretranders. ”Därför att den innehåller så lite information” är hans svar. Vi har hela tiden strävat att öka vår framkomlighet och förutsägbarheten i vår relation till den omgivande naturen och andra människor. Det är därför vi stiftar lagar, bygger vägar osv. Kombinerad med industrialismen skapar vi en förutsägbar värld, en värld där vi kan sova gott för att vi kan har tak över huvudet och där vi inte måste vaksamt se vart vi sätter fötterna därför att vi vet att vägen är jämn och slät. Men det blir också lätt en tråkig värld, just därför att den är så förutsägbar. Och på inget sätt innebär ”informationssamhället” att vi får en mer komplex och mindre förutsägbar värld. Tvärtemot sitt namn så har informationstekniken mindre information än den teknik den ersätter. Nörretanders skriver: ”Människor som har kapacitet att meningsfullt bearbeta miljontals bitar i sekunden hanterar nu bara några få bitar via en dataskärm”.
(Nörretranders, Tor 1991, Märk Världen)

Fantasin som konkurrensmedel.

Rolf Jensen skriver i “the Dream Society – how the coming shift from information to imagination will transform your business”: “I takt med att datorer kan hantera information och intelligens kommer nytt värde ges till den enda mänskliga förmåga som inte kan automatiseras, känslorna. Fantasi, myter ritualer – känslornas språk – kommer att påverka allt från hur vi köper produkter till hur vi arbetar med andra.". Detta är nog en viktig observation, man kan tillägga att det säkert kommer förändra samhället, samliv och många andra sidor av vårt liv, och inte bara företagen.


Just hemkommen från Afrika så undrar jag om det är på detta område som Afrika skulle kunna vara konkurrenskraftigt. Afrikansk musik har ju rönt stor uppskattning, och kanske afrikansk kultur, myter och tro skulle kunna vara exportprodukter? Lite cyniskt kan man kanske säga att det är svårt att se på vilka andra områden Afrika är konkurrenskraftigt.


Vacker är det ia alla fall, Lake Bunyonyi i Uganda.