Sunday, 10 September 2017

Matens miljöpåverkan - konstgödsel



På grund av bristen på systemperspektiv är de livscykelanalyser som jämför ekologisk och konventionell odling tämligen meningslösa. Detsamma gäller jämförelser mellan lokal mat och internationella matleveranser och mellan vegansk kost och blandkost.



I tre tidigare bloggposter har jag diskuterat miljöpåverkan i livsmedelssystemet. Jag har bla visat att det är en mycket stor klimatpåverkan (precis är ingen som vet men vi pratar i storleksordningen 40-70 procent) i leden efter jordbruket och att det gör att resonemang om klimatsmart mat lätt kan hamna fel. Även om man väljer de mest klimatsmarta jordbruksråvarorna kommer man därför inte ned i den klimatpåverkan som maten anses få bidra med annat än om man också förändrar hur vi processar, transporterar, lagrar, lagar och äter.

Olika typer av miljöpåverkan är också olika för olika produkter, så det som är bra ur klimatsynpunkt (som sojabönor) behöver inte alls vara bra för den biologiska mångfalden. Och det som är bra för den biologiska mångfalden kan vara mycket arealkrävande (som beteskött).

Vetenskapliga metoder, som kanske är oantastliga utifrån sina egna förutsättningar, ger en förvriden bild när resultaten extrapoleras och man glömmer bort de förutsättningar som fanns. Det gäller t.ex. omräkningen av metan till koldioxidekvivalenter och generaliseringar av resultat av livscykelanalyser.

Vi behöver lyfta blicken avsevärt för att bättre förstå vad det är som driver livsmedelssystemet och inse att teknik eller system som i sig kanske inte är så miljöskadliga räknat per kg vara kan vara nog så viktiga för hur hela systemet utvecklas och därigenom vilken miljöpåverkan det har.

Transporter, kylkejor och konstgödsel är de jag tänkte titta på. Först ut:
Konstgödsel (framställningen bygger i stor utsträckning på min bok Den stora ätstörningen där finns också referenser till de allra flesta fakta).

Alla traditionella jordbrukssystem har haft strategier för att förse växterna med den näring, främst kväve, kalium och fosfor, som de behöver. Ett sätt är att låta jorden vila sig, att lägga den i träda utan att skörda något för en tid. Ett annat sätt att öka jordens bördighet är att ha växtföljder med kvävefixerande växter, vilka binder luftens kväve. Växtföljderna kan också göra att näringsämnen i jorden utnyttjas på bästa möjliga sätt eller att näringsämnen förs upp från djupare jordlager. Näringsämnen kan också komma från bevattning, djurgödsel, avföring eller urin från människor, växter, gräs, olika restprodukter och naturliga gödselmedel. Bönder har använt oljekakor, fjädrar, läder, ben (även människoben från slagfält och begravningsplatser anses ha använts) sjögräs, fisk och mycket mer som gödsel. Även om strategierna har fungerat bra i de flesta fall har de ofta medfört mycket arbete och begränsningar av hur stor andel av produktionen som kan vara krävande avsalugrödor. Det är därför helt naturligt att världens bönder, för det mesta med stor entusiasm, började använda konstgödsel. Den är enkel att använda och transportera och ger jämförelsevis förutsägbara resultat, och priset har varit överkomligt.

Mängden biologiskt aktivt kväve som tillförs biosfären varje år har ökat nio gånger på hundra år och den främsta källan till det är konstgödsel. I Planetary boundaries: Exploring the safe operating space for humanity, identifierade Johan Rockström och hans kollegor jordbrukets användning av kväve och fosfor som ett av tre områden där vårt moderna samhälle har passerat en kritisk gräns för en stabil utveckling.

Konstgödseln används ofta i en kvantitet som långt överstiger det som skörden av växterna för bort från fälten. Bara en femtedel av det konstgödselkväve som sprids globalt återfinns i de skördade jordbruksprodukterna. Huvuddelen av kvävet läcker ut genom denitrifikation (omvandling till kväve i gasform genom mikrobiologiska processer), läckage av nitrat till vatten, erosion och genom gasavgång som ammoniak.  

FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från användningen av konstgödsel utgör den största källan till ökningen av lustgas i atmosfären. Utöver det står tillverkningen av kvävegödsel för mer än en procent av alla växthusgasutsläpp i världen — fast dessa räknas som utsläpp från industrin och inte från jordbruket!

För lantbrukaren är det lönsamt att använda kvävegödsel. I Europa beräknas det ekonomiska utbytet för varje krona satsad på kvävegödsel vara mellan två och fem kronor. Men någon annan betalar räkningen. Genomsnittseuropén får bära kostnader på uppemot 5 000 kronor årligen för böndernas kvävegödsling i form av förstört grundvatten, övergödning, förlust av biologisk mångfald, utsläpp av växthusgaser med mera.

Den rapsodiska sammanställningen ovan gör klart att konstgödselns miljöpåverkan är avsevärd. Men de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna av dess påverkan på hela jordbrukssystemet är viktigare än den direkta effekten på enskilda grödor eller miljöeffekterna på det enskilda fältet. 

Konstgödsel är helt nödvändig för dagens globala modell av kommersiell jordbruksproduktion. Konstgödseln ger enskilda bönder — och hela regioner — möjlighet att specialisera sig på en eller ett fåtal grödor som kan odlas utan växtföljd. I andra områden specialiseras produktionen på djuruppfödning med foder som köps in från växtodlingsområdena. I områden med många djur orsakar stora mängder djurgödsel miljöproblem med för mycket näringsämnen, samtidigt som de växtodlande bönderna måste köpa in konstgödsel för att kunna upprätthålla skördarna.

Konstgödseln formar också livsmedelsindustrin och städerna, de kan lokaliseras och växa utan tanke på att alla näringsämnen borde återföras till jorden. I global skala utarmas jordarna i exportländerna medan vattendragen nära förbrukarna förorenas av överskott på näringsämnen. Städernas ekologiska sammanhang med sitt omland har nästan helt försvunnit. Dessa system är beroende av en konstant tillförsel av konstgödsel — och fossila bränslen — och de stora näringsförlusterna är ett resultat av ett systemfel snarare än av böndernas okunskap eller hänsynslöshet. Det var konstgödseln som möjliggjorde att avloppssystemen utvecklades utan tanke på att återföra näringsämnena till jorden.

Det system av specialiserad produktion som möjliggjorts av konstgödseln skapar nya och svårare problem med skadedjur, sjukdomar och ogräs och bönderna blir beroende av en ökande användning av bekämpningsmedel, veterinärmedicin och andra naturfrämmande insatsmedel. Försämrade växtföljder och en ökning av monokulturerna, leder till att det organiska materialet, mullen, i jorden bryts ned och bidrar till växthuseffekten genom att matjordens kol omvandlas till koldioxid.

Konstgödselns har också bidragit starkt till att förändra folks kostvanor. Den har möjliggjort de enormt storskaliga och specialiserade odlingarna av billig spannmål och soja, vilka är grunden för den kraftigt ökade köttkonsumtionen. Ensidiga palmoljeodlingar och hela landskap som täckts av plast för grönsaksodling är också helt beroende av konstgödsel. Delokaliseringen av produktionen har i sin tur bäddat för den storskaliga handeln med livsmedel och en allt större koncentration i livsmedelsbranschen.  
Växthus i Almeria i Spanien

Överlag har konstgödseln lett till betydligt billigare mat. Den billiga maten har inte hjälp alla de fattiga som bor på landsbygden (huvuddelen av alla fattiga bor på landsbygden) utan tvärtom har det gjort värdet av deras egen produktion och arbete mindre värd. Fattiga nomader, vilka har mycket små möjligheter att rationalisera sin produktion ser värdet av sina hjordar minska i takt med att billig majs- och sojauppfödd kyckling tar en allt större del av marknaden. Småbönder som inte har råd att köpa konstgödsel, bekämpningsmedel och dyra utsäden slås ut av billigare produktion.

Visst, det finns fler faktorer som samverkar för utvecklingen jag skissar ovan (inte minst fossila bränslen), men det är tveklöst så att konstgödseln spelar en mycket stor roll. Effekterna på hela livsmedelssystemet är minst lika viktiga som effekterna av den enskilda användningen, vilket gör att livscykelanalyser som jämför en produktion med eller utan konstgödsel bara kommer ge oss en mindre del av verkligheten till och med när de har gjort alla de rätta antagandena och tillämpat bäst möjliga metoder.

På grund av bristen på systemperspektiv är nästan alla de jämförelser som görs mellan ekologisk och konventionell odling meningslösa. Detsamma gäller jämförelser mellan lokal mat och internationella matleveranser och mellan vegansk kost och blandkost.

Kan man klara sig utan konstgödseln? Om man bara tar bort kvävegödseln från de existerande odlingssystemen kommer skördarna alldeles säkert att minska, kanske blir de till och med halverade. Men sådana scenarion är inte realistiska. På samma sätt som bönderna har anpassat sina produktionsmetoder till billig konstgödsel kommer de anpassa sig till en situation utan sådan, eller med mycket mindre kvävegödsel. Om konstgödsel inte användes skulle växtodling och djurhållning föras ihop igen och livsmedelssystemen skulle bli mer lokala och man skulle återföra näringen som förs in till städerna på ett bättre sätt, och många av de problem som orsakats av konstgödseln skulle minska eller försvinna helt. Mat skulle sannolikt bli dyrare.


Tidigare poster i serien.
Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 3


3 comments :

Anders Bergman said...

Tänk om växtförädlingen de senaste 75 åren inte fokuserat på grödor som växer som bäst med lättillgänglig näring på markytan.

Gunnar Rundgren said...

Ja, tänk om....

Unknown said...

Och/eller växter som går ner på djupet och lyfter upp denna näring in i jord och kretslopp