På grund av
bristen på systemperspektiv är de livscykelanalyser som jämför ekologisk och konventionell odling tämligen meningslösa. Detsamma gäller jämförelser
mellan lokal mat och internationella matleveranser och mellan vegansk kost och
blandkost.
I tre tidigare bloggposter har jag diskuterat
miljöpåverkan i livsmedelssystemet. Jag har bla visat att det är en mycket stor
klimatpåverkan (precis är ingen som vet men vi pratar i storleksordningen 40-70
procent) i leden efter jordbruket och att det gör att resonemang om klimatsmart
mat lätt kan hamna fel. Även om man väljer de mest klimatsmarta
jordbruksråvarorna kommer man därför inte ned i den klimatpåverkan som maten
anses få bidra med annat än om man också förändrar hur vi processar,
transporterar, lagrar, lagar och äter.
Olika typer av miljöpåverkan är också olika för
olika produkter, så det som är bra ur klimatsynpunkt (som sojabönor) behöver
inte alls vara bra för den biologiska mångfalden. Och det som är bra för den
biologiska mångfalden kan vara mycket arealkrävande (som beteskött).
Vetenskapliga metoder, som kanske är oantastliga
utifrån sina egna förutsättningar, ger en förvriden bild när resultaten
extrapoleras och man glömmer bort de förutsättningar som fanns. Det gäller
t.ex. omräkningen av metan
till koldioxidekvivalenter och generaliseringar av resultat av
livscykelanalyser.
Vi behöver lyfta blicken avsevärt för att bättre
förstå vad det är som driver livsmedelssystemet och inse att teknik eller
system som i sig kanske inte är så miljöskadliga räknat per kg vara kan vara
nog så viktiga för hur hela systemet utvecklas och därigenom vilken
miljöpåverkan det har.
Transporter, kylkejor och konstgödsel är de jag
tänkte titta på. Först ut:
Konstgödsel
(framställningen bygger i stor utsträckning på min bok Den stora ätstörningen där finns
också referenser till de allra flesta fakta).
Alla traditionella jordbrukssystem har haft
strategier för att förse växterna med den näring, främst kväve, kalium och
fosfor, som de behöver. Ett sätt är att låta jorden vila sig, att lägga den i
träda utan att skörda något för en tid. Ett annat sätt att öka jordens
bördighet är att ha växtföljder med kvävefixerande växter, vilka binder luftens
kväve. Växtföljderna kan också göra att näringsämnen i jorden utnyttjas på
bästa möjliga sätt eller att näringsämnen förs upp från djupare jordlager. Näringsämnen
kan också komma från bevattning, djurgödsel, avföring eller urin från
människor, växter, gräs, olika restprodukter och naturliga gödselmedel. Bönder
har använt oljekakor, fjädrar, läder, ben (även människoben från slagfält och
begravningsplatser anses ha använts) sjögräs, fisk och mycket mer som gödsel.
Även om strategierna har fungerat bra i de flesta fall har de ofta medfört
mycket arbete och begränsningar av hur stor andel av produktionen som kan vara
krävande avsalugrödor. Det är därför helt naturligt att världens bönder, för
det mesta med stor entusiasm, började använda konstgödsel. Den är enkel att
använda och transportera och ger jämförelsevis förutsägbara resultat, och
priset har varit överkomligt.
Mängden biologiskt aktivt kväve som tillförs
biosfären varje år har ökat nio gånger på hundra år och den främsta källan till
det är konstgödsel. I Planetary
boundaries: Exploring the safe operating space for humanity, identifierade
Johan Rockström och hans kollegor jordbrukets användning av kväve och fosfor
som ett av tre områden där vårt moderna samhälle har passerat en kritisk gräns
för en stabil utveckling.
Konstgödseln används ofta i en kvantitet som långt
överstiger det som skörden av växterna för bort från fälten. Bara en femtedel
av det konstgödselkväve som sprids globalt återfinns i de skördade
jordbruksprodukterna. Huvuddelen av kvävet läcker ut genom denitrifikation
(omvandling till kväve i gasform genom mikrobiologiska processer), läckage av
nitrat till vatten, erosion och genom gasavgång som ammoniak.
FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013
att kväve från användningen av konstgödsel utgör den största källan till
ökningen av lustgas i atmosfären. Utöver det står tillverkningen av kvävegödsel
för mer än en procent av alla växthusgasutsläpp i världen — fast dessa räknas
som utsläpp från industrin och inte från jordbruket!
För lantbrukaren är det lönsamt att använda
kvävegödsel. I Europa beräknas det ekonomiska utbytet för varje krona satsad på
kvävegödsel vara mellan två och fem kronor. Men någon annan betalar räkningen.
Genomsnittseuropén får bära kostnader på uppemot 5 000 kronor årligen för
böndernas kvävegödsling i form av förstört grundvatten, övergödning, förlust av
biologisk mångfald, utsläpp av växthusgaser med mera.
Den rapsodiska sammanställningen ovan gör klart att
konstgödselns miljöpåverkan är avsevärd. Men de ekonomiska, sociala och
miljömässiga effekterna av dess påverkan
på hela jordbrukssystemet är viktigare än den direkta effekten på enskilda
grödor eller miljöeffekterna på det enskilda fältet.
Konstgödsel är helt nödvändig för dagens globala
modell av kommersiell jordbruksproduktion. Konstgödseln ger enskilda bönder —
och hela regioner — möjlighet att specialisera sig på en eller ett fåtal grödor
som kan odlas utan växtföljd. I andra områden specialiseras produktionen på
djuruppfödning med foder som köps in från växtodlingsområdena. I områden med
många djur orsakar stora mängder djurgödsel miljöproblem med för mycket
näringsämnen, samtidigt som de växtodlande bönderna måste köpa in konstgödsel
för att kunna upprätthålla skördarna.
Konstgödseln formar också livsmedelsindustrin och
städerna, de kan lokaliseras och växa utan tanke på att alla näringsämnen borde
återföras till jorden. I global skala utarmas jordarna i exportländerna medan
vattendragen nära förbrukarna förorenas av överskott på näringsämnen. Städernas
ekologiska sammanhang med sitt omland har nästan helt försvunnit. Dessa system
är beroende av en konstant tillförsel av konstgödsel — och fossila bränslen —
och de stora näringsförlusterna är ett resultat av ett systemfel snarare än av
böndernas okunskap eller hänsynslöshet. Det var konstgödseln som möjliggjorde
att avloppssystemen utvecklades utan tanke på att återföra näringsämnena till
jorden.
Det system av specialiserad produktion som
möjliggjorts av konstgödseln skapar nya och svårare problem med skadedjur,
sjukdomar och ogräs och bönderna blir beroende av en ökande användning av
bekämpningsmedel, veterinärmedicin och andra naturfrämmande insatsmedel. Försämrade
växtföljder och en ökning av monokulturerna, leder till att det organiska
materialet, mullen, i jorden bryts ned och bidrar till växthuseffekten genom
att matjordens kol omvandlas till koldioxid.
Konstgödselns har också bidragit starkt till att
förändra folks kostvanor. Den har möjliggjort de enormt storskaliga och
specialiserade odlingarna av billig spannmål och soja, vilka är grunden för den
kraftigt ökade köttkonsumtionen. Ensidiga palmoljeodlingar och hela landskap
som täckts av plast för grönsaksodling är också helt beroende av konstgödsel. Delokaliseringen
av produktionen har i sin tur bäddat för den storskaliga handeln med livsmedel
och en allt större koncentration i livsmedelsbranschen.
Växthus i Almeria i Spanien |
Överlag har konstgödseln lett till betydligt
billigare mat. Den billiga maten har inte hjälp alla de fattiga som bor på
landsbygden (huvuddelen av alla fattiga bor på landsbygden) utan tvärtom har
det gjort värdet av deras egen produktion och arbete mindre värd. Fattiga
nomader, vilka har mycket små möjligheter att rationalisera sin produktion ser
värdet av sina hjordar minska i takt med att billig majs- och sojauppfödd kyckling
tar en allt större del av marknaden. Småbönder som inte har råd att köpa
konstgödsel, bekämpningsmedel och dyra utsäden slås ut av billigare produktion.
Visst, det finns fler faktorer som samverkar för
utvecklingen jag skissar ovan (inte minst fossila bränslen), men det är
tveklöst så att konstgödseln spelar en mycket stor roll. Effekterna på hela
livsmedelssystemet är minst lika viktiga som effekterna av den enskilda
användningen, vilket gör att livscykelanalyser som jämför en produktion med
eller utan konstgödsel bara kommer ge oss en mindre del av verkligheten till
och med när de har gjort alla de rätta antagandena och tillämpat bäst möjliga
metoder.
På grund av
bristen på systemperspektiv är nästan alla de jämförelser som görs mellan
ekologisk och konventionell odling meningslösa. Detsamma gäller jämförelser
mellan lokal mat och internationella matleveranser och mellan vegansk kost och
blandkost.
Kan man klara sig utan konstgödseln? Om
man bara tar bort kvävegödseln från de existerande odlingssystemen kommer
skördarna alldeles säkert att minska, kanske blir de till och med halverade.
Men sådana scenarion är inte realistiska. På samma sätt som bönderna har
anpassat sina produktionsmetoder till billig konstgödsel kommer de anpassa sig
till en situation utan sådan, eller med mycket mindre kvävegödsel. Om
konstgödsel inte användes skulle växtodling och djurhållning föras ihop igen
och livsmedelssystemen skulle bli mer lokala och man skulle återföra näringen
som förs in till städerna på ett bättre sätt, och många av de problem som
orsakats av konstgödseln skulle minska eller försvinna helt. Mat skulle
sannolikt bli dyrare.
Tidigare poster i serien.
Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 3
4 comments:
Tänk om växtförädlingen de senaste 75 åren inte fokuserat på grödor som växer som bäst med lättillgänglig näring på markytan.
Ja, tänk om....
Och/eller växter som går ner på djupet och lyfter upp denna näring in i jord och kretslopp
åren inte fokuserat på grödor som växer som bäst med lättillgänglig näring på markytan.
เกย์ไทย
Post a Comment