Sunday, 18 June 2017

Vad bör göras?



För att hantera vår tids stora utmaningar behöver vi förändra de drivkrafter som lett oss dit vi är idag. Den obönhörliga konkurrensen på marknaden och de vinstkrav som kapitalet har på all ekonomisk verksamhet är de främsta måltavlorna. 

Jag har nyligen skrivit två artiklar om hur ohållbar mänsklighetens utnyttjande av jordens resurser är, både de biologiska och de geologiska resurserna. Är vi utsugare? och Eldar vi upp väggen för att hålla värmen?
Det handlar om det som blir resultatet av resursanvändningen, miljöförstöring. Tidigare var det nog gifter av olika slag tidigare som bekymrade folk mest. Idag ser vi att det troligen är betydligt värre (men giftproblemen är på inget sätt lösta heller) med förändringar i de stora globala cyklerna av vatten, kol, kväve och fosfor, dvs livets grundläggande byggstenar.
Det handlar också om att viktiga resurser blir allt svårare att utvinna eftersom vi, av helt naturliga skäl, har tagit det enklaste först. Den allt mer komplicerade teknik och stora ansträngningar som behöver användas för att pressa fram olja från berggrunden med fracking, med djuphavsborrning eller från tjärsand är det tydligaste exemplet på detta. Men det gäller de flesta resurser, till och med vatten, där man på många ställen får borra djupare och djupare för att kunna fortsätta konstbevattna eller avsalta havsvatten.
Minst lika alarmerande är att vi tränger undan allt mer av annat liv på jorden, indirekt och direkt, genom att förstöra dess livsmiljö.   
Mot denna bild ställs berättelsen om mänsklighetens framsteg på en rad områden, från ökad medellivslängd till ökad tolerans. En annan motbild är den om ökad effektivitet, att vi behöver mindre resurser för att uppnå samma resultat. Ett annat perspektiv är den om den mänskliga kreativiteten som den huvudsakliga begränsningen — om bara vi har ett samhälle, en ekonomi och en kultur som stimulerar kunskap och entreprenörskap kommer vi alltid hitta nya lösningar.
Det finns givetvis någon form av sanning i dessa tre bilder, men inte ens tillsammans kan de övertyga mig om att ”vi” kan klara de utmaningar som finns (argumenten finns i de ovan nämnda artiklarna). Visst, jag anser också att mänskligheten har gjort en hel del framsteg både materiella och kulturella (vilket inte hindrar att vi också tappat en del värdefullt på vägen). Vi kan göra många saker smartare i framtiden precis som vi har gjort tidigare.
Jag ställer mig också helt bakom tanken att hur vi fungerar som mänsklighet är den mest avgörande faktorn, och att den mänskliga kreativiteten är vår främsta tillgång. Det är just därför som jag vågar tro på att en annan värld är möjlig, att det finns mer än det minst dåliga (den kapitalistiska marknadsekonomin) och två riktigt dåliga system (socialistisk diktatur eller forna tiders feodalsamhälle).
*
Det är mänsklighetens förbannelse att vi så ofta tror att just det vi lever i för tillfället är det som kommer att vara. Kortsiktigt är det förstås lika riktigt som att vädret i morgon sannolikt blir det samma som idag (om det inte är april!). Långsiktigt är det förstås alltid fel. Sällan verkar folk inse att deras samhälle är på väg att kollapsa trots att processen redan är i full gång. Sovjetunionens fall är bara det senaste exemplet på vår oförmåga att se sprången i förändringarna. Till och med dess hårdaste kritiker var helt tagna på sängen av händelseutvecklingen.
Lika sannolikt är det att vår civilisation och samhälle kommer förändras i grunden.
Jag tror dock inte att vi kan designa ett samhällssystem. De bärande institutionerna i det system som nu dominerar stora delar av världen, folkvalda parlament som stiftar lagar, marknader som distribuerar varor, privata företag som producerar, privat ägande av produktionsresurserna, en stat med den kombinerade funktionen av upprätthållande av lag och ordning samt ett socialt skyddsnät, nationalstater med omfattande mellanstatligt samarbete med flera, dessa institutioner har inte utvecklats genom intelligent design eller genom att folk vid en viss tidpunkt valde systemet. Utan de har utvecklats i olika steg, i många fall långsamt (som i Sverige) i andra fall mer dramatiskt (som Ryssland).
Det man kan göra är att diskutera inriktning och olika komponenter som behöver läggas till, dras bort eller viktas om. Det finns särskilda skäl att ifrågasätta de krafter som driver och stimulerar den fortsatta exploateringen av jorden. Som jag har redogjort för tidigare anser jag att de starkaste drivkrafterna för samhällsförändringen är de energianvändning (fossila bränslen och maskiner), sättet att organisera produktion och distribution (privat ägande och marknadsekonomin) samt befolkningsökningen och dess uttryck i form av urbaniseringen. Till det kommer den kulturella överbyggnaden i form av en tro att utvecklingen har en riktning – framåt — och att människan genom sin utveckling frigjort sig från de materiella grunderna.
Det är sannolikt helt omöjligt att klarlägga exakt vad som driver vad i detta. Det är kanske just det att så många olika drivkrafter verkar åt samma håll, förstärker varandra och behöver varandra som har gjort de senaste hundrafemtio årens utveckling (och i synnerhet perioden 1950-1980) så kraftfull. Väldigt lite av utvecklingen skulle ha skett utan den kraftigt ökade tillgången på energi, främst i form av fossila bränslen. Men lika viktig är sannolikt den kapitalistiska marknadsekonomin. Och de två i sin tur har möjliggjort en explosiv befolkningsökning samt urbaniseringen. Mekanisering av jordbruket har varit en förutsättning för urbaniseringen. Urbaniseringen har i sin tur stimulerat en ökad arbetsdelning och en kraftig ökning av vilka delar av vårt liv som styrs av marknader, vilka i sin tur varit beroende av tillgång på billiga transporter. Osv., osv.  
Energiförsörjningens framtid är osäker. Även om framstegen på solenergiområdet är stora är det nog inte sannolikt att vi i framtiden kommer att ha tillgång till en så mångsidig och billig energikälla som de fossila bränslena. Klimathotet är påtagligt och påverkar redan folks liv och i viss utsträckning politiken (fast man skulle önska mer).  Befolkningsökningen mattas av men urbaniseringen fortsätter. Framtidstron börjar naggas i kanten; tidigare trodde de flesta att dagens barn skulle få det bättre än sina föräldrar, men idag gör man inte det. Det finns en ökad känsla av att saker inte går åt rätt håll. De ökade klyftorna i samhället handlar inte bara om ökande skillnader i inkomst utan också om minskad samstämmighet om vilken inriktning samhället bör ha.

Den kapitalistiska marknadsekonomin förutsätter expansion och kolonisation. Den har redan erövrat i stort sett alla mänskliga samhällen. Den gräver djupare och flyger högre för att samla in råvaror. Och i samhällena har den tagit över en allt större del av samhällsfunktionerna genom privatiseringar av en rad verksamheter som tidigare var statliga och kommersialisering av verksamheter som tidigare var privata eller på annat sätt frivilliga och gemensamma.

Visst har den skapat ett stort välstånd, men till ett högt pris i form av exploatering. Den har heller inte lyckats skapa ett någorlunda stabilt samhälle. Lika illa som de växande klyftorna är den existentiella otryggheten som den hårda konkurrensen innebär. Med den nya vågen av robotisering och automation som sveper in kommer både otryggheten och klyftorna öka ännu mer.

Därför är det omöjligt att sätta sin tro till att marknader — styrda av vinstkrav och konkurrens — är bra redskap för att organisera en uthållig produktion, konsumtion eller livsstil.  Detta betyder inte nödvändigtvis att marknader måste avskaffas eller att gränser skall stängas, men det betyder att vi inte kan sätta vår tilltro till att marknaden kommer att lösa problem med överutnyttjande av resurser, växthuseffekten, ojämlikhet med mera. Det betyder också att ju större delar av den mänskliga civilisationen som regleras av marknader desto större kommer dessa skadeverkningar att bli och desto kraftigare motåtgärder krävs. Därför är det också nödvändigt att ifrågasätta den globala frihandeln eftersom den ökar konkurrensen och ytterligare snabbar på utarmningen av resurser. Globaliseringen minskar också samhället förmåga att reglera den fria marknadens skadeverkningar, vilket också bidrar till att ojämlikheten ytterligare förstärks.

Den klassiska välfärdsstatens förmåga att balansera samhällets utveckling, marknadsekonomins kreativa förstörelse och sociala förhållanden verkar ha nått en gräns. Visst finns det en hel del man kan göra där, men i grund och botten borde vi nog ägna mer energi åt modeller som bygger på andra principer, medan vi samtidigt försvarar viktiga delar av välfärdsstaten.
I boken Trädgården Jorden utvecklade jag mina idéer, med bland annat den här bilden.


Bilden till vänster visar det senaste århundradets utveckling där mer och mer aktivitet har förts över till marknader, vilket visar kommersialiseringen av större och större delar av samhället. Statens roll är dock fortsatt stor. Marknaden är beroende av offentlig verksamhet och mängder av samhälleliga institutioner, och staten tar hand om många saker som marknader inte kan sköta, eller anförtros att sköta.
I min bild för framtiden (till höger) kommer både statens och marknadernas roller att minskas kraftigt, framför allt genom att det ”civila samhället” kommer att ta över fler funktioner (se mer nedan) samt att vi återigen kommer att sköta mer själva t.ex. laga vår mat själva istället för att köpa industrins produkter eller lära oss mer utanför av staten sanktionerade institutioner. Staten kommer säkert att finnas kvar i en eller annan form för de funktioner som kräver en central koordination eller genomförande. Även om ting kommer att köpas och säljas också i framtiden ser jag en kraftig minskning av marknadernas omfång, dvs vilka typer av produkter och tjänster som skall tillhandahållas främst via marknader. Men också typen av marknad kommer att ändras med minskad konkurrens. 

Jag skriver vidare i Trädgården Jorden:
I politiken är det ofta en klyfta mellan dem som vill att en funktion skall tas om hand av ”marknaden” och dem som vill att det skall regleras av ”staten”. De förra är liberaler och de senare socialister, något förenklat. Man kan betrakta både marknaden och staten som sociala institutioner för att reglera männi­skors förhållanden. Vilken institution man gillar bäst beror kanske mycket på hur den är organiserad, och i vilket sammanhang man befinner sig. Samma människa som uttrycker stor skepsis mot marknadslösningar kanske känner sig helt bekväm och jämlik med bonden från vilken hon köper sina ekologiska grönsaker, och tycker att det är hemskt att staten tvingar honom att ha sina höns inomhus för att förebygga problem med fågelinfluensa. Och hon som är motståndare till en stark stat kräver likväl statens övertagande av konkursmässiga banker.
 …
 Statens övertagande av marknaden har visat sig katastrofal, och marknadens övertagande av staten är nästan lika illa. Finns det andra institutioner vilka skulle kunna fylla alla eller delar av de funktioner staten och marknaden fyller idag? Det är en mer konstruktiv fråga än att fortsätta käbblet mellan dem som förespråkar marknadslösningar och dem som förespråkar statliga regleringar. Ja, det finns en uppsjö av andra institutioner. Det finns helt ideella sammanslutningar för att ta hand om någon liten resurs, kanske slå en betesmark med lie varje år eller hålla en vandringsled öppen. Det finns kommuner i vilka invånarna på ett mycket direkt sätt organiserar en stor del av den understödjande verksamhet de behöver, det finns personalkooperativa daghem, det finns föräldradrivna skolor, det finns boendekooperativa seniorlägenheter och vägsamfälligheter. Sveriges bostadsrättsföreningar är ett annat exempel på andra organisationsformer än de gängse kapitalistiska. Dessa föreningar förvaltar en mycket stor del av Sveriges bostadsbestånd och därmed en stor del av nationalförmögenheten. Idag finns det cirka 26 000 bostadsrättsföreningar och cirka 800 000 bostadsrätter i Sverige (Bo bättre 2009). Människors frivilliga sammanslutning för att nå vissa mål är en gammal tradition och har inte varit begränsad till ideell verksamhet. Det finns heller inget som tyder på att dessa sammanslutningar har varit ineffektiva. Det är ur denna typ av sammanslutningar som de framtida institutionerna kommer att utvecklas, med inspiration av nya impulser och stöd av ny teknik som t.ex. internet.

Givetvis finns det massor av invändningar och hinder för en sådan utveckling och de flesta människor som har erfarenheter av bostadsrättsföreningar, fiberföreningar, jaktlag och vägsamfälligheter vet ju att det inte är en dans på rosor att driva dem. Men vem har sagt att det skall vara lätt?

5 comments :

Anonymous said...

Med tekniken ser vi också en förskjutning från det civila samhället till någon slags "marknad". Där man tidigare lånade ut sin gräsklippare till grannen mot en gentjänst, eller delade på den i samfälligheten eller bostadsrättsföreningen, hyr man nu ut den till främlingar på delningstjänster.

Den personliga relationen ersätts av ett Ratsit-betyg på nätet och det ömsesidiga bandet av tjänster och gentjänster ersätts av en penningtransaktion som ofta är av engångskaraktär.

Vet inte om detta ökar eller minskar tilliten och sammanhållningen i samhället, men det är lite tråkigt att alltfler band mellan människor ersätts av penningtransaktioner.

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Jag håller med!

Anonymous said...

Gunnar, 2 problem: Ingen jag känner är villig att sänka sin levnadsstandard, snarare höja den? Vi i västvärlden är relativt välbelånade, hur gör vi med skuldberget?
1 Kuriosa: Hur många poler finns det i sverige som töms i naturen inför vintern? Var töms dom och hur mycket klor hamnar där?

Undrar Christer

Gunnar Rundgren said...

Christer, relevanta problem du tar upp. Visst är de flesta ovilliga att sänka sin levnadsstandard. Men jag tror också att det beror på sammanhanget och känslan av nödvändighet. Och "vilken standard" som man skall sänka. Om man känner att uppoffringar har en mening och att de delas rättvist har folk en förmåga att acceptera ganska mycket, se till exempel krigstider. Skuldberget är också främst en fördelningsfråga. Vem är gäldenär och vem är borgenär?
Poler och klor:bra fråga, har aldrig tänkt på det!

Pogust said...

En utmärkt sammanfattning Gunnar! Håller med om det mesta du skriver.

John Michael Greer tar upp just oviljan till förändring i sin senaste bloggpost:
http://www.ecosophia.net/the-twilight-of-anthropolatry/

Mycket intressant läsning för dem som vill försöka förstå varför vi ser problemen men inte gör nåt åt dem.