"Vi vet att det är marknadsekonomi, frihandel och privat äganderätt – tillsammans med demokrati, utbildning och rättsstat – som är nyckeln till en positiv ekonomisk förändring. Dessutom måste branscher då och då gå igenom strukturförvandlingar för att kunna gå från improduktivitet till produktivitet, för att marknadsanpassa sig."
Så motiverar Anna Charlotta Johansson i en ledare i Svenska Dagbladet varför Fair Trade märkningen är skadlig. Den hjälper ju improduktiva bönder att överleva marknadens renande stålbad.
Anna Charlotta Johanssons slutsats är att det är bättre att köpa vilka bananer som helst istället för de fair trade märkta är samtidigt uttryck för att till och med försöken att använda marknaden självt för att modifiera marknadens skador är en otillbörlig störning av den heliga marknaden. Det är i och för sig bra med marknadsliberaler som säger som det är i stället för att hyckla.*
Det finns skäl att vara kritisk till Fair Trade, men inte för att den är ett otillbörligt ingrepp i den fria marknaden utan för att den inte är ett tillräckligt ingrepp i den fria marknaden. Så här skriver jag i Den stora ätstörningen.
"Om du köper en kopp bryggkaffe för tjugo kronor får
bonden runt 25-30 öre för kaffet i koppen. Om du köper en kopp ekologiskt eller
Fair Trade-kaffe får du kanske hosta upp tjugofem kronor — och bonden får
istället 30-35 öre.[i]
Bondens inkomster ökar då med imponerande 25 procent. Men om vi tittar på det
hela från en annan vinkel får du betala fem kronor mer för att öka bondens
inkomst med fem eller tio öre. Det ställer frågan om marknadsmekanismen är ett
effektivt sätt att förverkliga konsumentens önskan att förbättra förhållandet
för bönderna.
Fair Trade-märkning har vuxit mycket under senare år. Tanken är att använda den vanliga marknaden, men förändra reglerna så att de gynnar mindre och fattiga producenter. Det finns dock en del hakar. Relationerna är ojämlika och köparna i höginkomstländerna dikterar[1] de flesta av villkoren och reglerna som skall gälla; det är deras syn på vad som är rättvist som kommer att dominera och det är också deras definitioner av kvalitet som gäller. Det finns heller inga regler för leden efter den som paketerar varan med märket; affärskedjorna kan lägga på vilka summor som helst på produkterna och de kan sluta köpa närsomhelst. Konsumentens åtaganden sträcker sig heller inte längre än till varje köptillfälle.
Fair trade försöker att använda samma marknad som
skapade de ojämlika förhållandena för att korrigera dem genom ett antal
interventioner, i första hand genom ett fixerat pris. På en fri marknad kan man
emellertid inte fixera priset utan att också reglera tillgången, eftersom ett
garanterat bra pris oundvikligen kommer att leda till överproduktion. Det är
precis vad som händer med Fair Trade, där många producenter inte kan sälja mer
än en bråkdel av sin produktion som rättvisemärkt. Det är mestadels de bönder
med större kapacitet och mer resurser som lyckas bäst på den marknaden — också
här.
Många av de mål som Fair Trade har kunde lika gärna
och mer effektivt, uppnås med politiska medel. I Ghana sätter exempelvis
Kakaostyrelsen ett nationellt pris som garanteras för alla bönder. Det finns
också en prisstabiliseringsfond som kan jämna ut priserna över en treårsperiod
för att parera svängningar i världsmarknadspriserna. Ghanas regering gör på så
vis detsamma som Fair Trade men man når alla bönder. Under en längre tid
var kakaopriset i Fair Trade-systemet lägre än det officiella priset i Ghana[2].[ii]
Organisationerna som är engagerade i Fair Trade vet att det politiska systemet
och handelsreglerna är oerhört viktiga för utvecklingen och arbetar därför
också för att ändra dessa.
I en absurt orättvis värld är det sannerligen inget
fel att köpa Fair Trade-märkta produkter, men att ”sälja” Fair Trade produkter
till konsumenterna med slogans som ”Det är bara en tum mellan fattigdom och
paradiset” (Cafédirect, Storbritannien) eller ”Utrota fattigdomen över en kopp
kaffe” (Löfbergs) är helt enkelt grovt vilseledande och invaggar folk i den
falska föreställningen att de kommer att förändra världen genom att köpa
rättvisemärkta produkter."
*Anna Charlotta Johannson riktar också annan kritik mot Fair Trade märkningen. Hon hävdar att de fattigaste bönderna ofta ställs utanför systemen. Och det är jag benägen att hålla med om. I princip alla former av certifieringar missgynnar resurssvaga producenter, det kan jag intyga efter att ha arbetat med sådan i över nästan trettio år i många länder. Sedan gör hon stor affär av att LO är en av medlemmarna i den svenska organisationen. Men hon nämner inte att det finns 45 andra medlemmar som är minst lika subversiva, som Svenska Kyrkan och PRO!
[1]
Fair Trade-rörelsen har på senare tid givit producentländerna ett större
inflytande i regelutformningen, men eftersom systemet bygger på värderingarna
av vad som är rättvist i köparländerna kommer deras problemformuleringar och
prioriteringar att vara det som dominerar. Synen på barnarbete är ett typiskt
sådant exempel.
[2]
Det kan säkert finnas en hel del brister och problem med Ghanas regleringar av
kakaomarknaden, mitt syfte är inte att förhärliga den, utan att visa att
politiska åtgärder kan vara mer effektivt än marknadsåtgärder för att komma
tillrätta med problem orsakade av marknaden.
[i]
Egna beräkningar baserade på ett
genomsnittligt odlarpris, och kaffeåtgång för en kopp kaffe. Odlarpriserna
varierar med en faktor av 5 i perioden 2000-2015, så bonden kan ha fått
avsevärt mycket mindre och avsevärt mycket mer av priset, vid en viss tidpunkt.
[ii] National
Resource Institute 2013, Final Technical Report: Assessing the poverty impact
of sustainability standards. National Resource Institute.
No comments:
Post a Comment