Thursday, 16 May 2013

Länge leve överflödet!



Länge leve överflödet!

Det är ironiskt att vårt samhälle som om något skulle kunna kallas ett överflödssamhälle präglas så starkt av brist. Brist dominerar våra liv – brist på tid, brist på pengar, brist på kärlek, brist på meningsfulla relationer, brist på senaste pradaskorna eller koenigseggen. Brist dominerar också våra samhällsinstitutioner, ja är själva grunden för många av dem. Det är dags att lämna denna bristmentalitet och välkomna överflödssamhället.

Upplevelsen av brist är inte något som ligger i våra gener eller i naturen. De samhällen som vi levde i under större delen av vår historia, samlar och jägarsamhällen karakteriserades snarare av ett överflöd av tid och resurser. Människa skummade bara av en liten, liten del av naturens oändliga överflöd, arbetade lite och ägnade den mesta tiden åt mänskliga relationer, konst och historieberättade. Just de saker som så många upplever en brist av idag.

Naturen präglas också av överflöd. Så gott som alla organismer slösar med sina fröer och gener, huvuddelen av dem utvecklas aldrig. Till och med den grundläggande processen för allt liv, fotosyntesen är slösaktig, bara några procent av solljuset omvandlas till energi av växterna. Hela evolutionen är ett resultat av överflöd, samarbete och ineffektivitet snarare än av brist, konkurrens och effektivitet.

Vår känsla av brist är skapad av oss själva. ”Om jag hade pengar” sjunger spelmannen på taket. Hans stora problem är brist på papperslappar, skuldsedlar, utfärdade av datorer, banker. Just de institutioner som präglar det moderna samhället är institutioner för bristsamhällen.

Marknader är bara intressanta för saker det råder brist på. Själva drivkraften i marknadsekonomin är möjligheten att göra vinst och det är brist som gör vinster möjlig. Det är bara bristen på paddor som gjorde att Apple kunde ha en 37 procent vinstmarginal på dem, på samma sätt som det var bristen på kryddor som var grunden för de ostindiska kompanien som var startskottet på kolonialismen, bristen på guld som drev den spanska erövringen av latinamerika och bristen på arbetskraft som gjorde afrikaner till slavar. 

Egendom är en annan institution, som bygger på brist. Ingen äger luften, det är inte bara för att den är svår att avgränsa, utan också för att det inte finns någon brist på den. Historiskt sett har folk inte ägt mark, utan den har varit allmän. Gradvis har fler och fler saker kommit att ägas. Pengar är i sin tur ett uttryck för ägande lika mycket som för utbyte.

Det är det samma med den heliga konkurrensen. Den har bara mening om det finns en brist på marknaden eller i samhället. Det är för att det bara finns en statsminister/VD/kommunalråd osv. som vi konkurrerar om den posten. Det är bristen som driver oss.

Det paradoxala är att på samma sätt som dessa institutioner, marknaden, konkurrensen, egendomen och pengarna har uppstått ur brist, så skapar de också brist. I takt med att egendom och marknad har tillåtits dominera hela samhällskroppen – och också vårt medvetande, präglas hela våra liv av brist. Fler och fler resurser privatiseras, dvs omvandlas till någons egendom, vilket gör att brist uppstår. Fler och fler av våra grundläggande behov skall tillfredsställas som markandsrelationer vilka definitionsmässigt bygger på brist.

Och vi använder helst lösningar som bygger på dessa bristens institutioner. Vi har utsläppshandel – eller klimatkompensation - för att hantera växthuseffekten. Vi handlar upp omvårdnaden av våra gamla på konkurrensutsatta marknader. Vi betalar ut miljöersättningar till bönder för att vårda landskapet, vi måste producera mer dasspapper för att ha råd att ge våra barn utbildning. Vi ger skatterabatter för att det är brist på folk som vill renovera sina kök.

Det värsta exemplet är väl ändå att vi anser att det är brist på arbete!

Visst kan det finnas verkliga brister i naturen eller i samhället, och visst kan det därför förekomma konkurrens, men det betyder inte att det är de som är de dominerande dragen och att de skall dominera vårt samhälle och vår mentalitet. Det är dags för oss att bejaka överflödet i naturen, se oss själva som en del av detta enorma flöde av energi och dess väv av relationer. Se att rikedomen och överflödet finns i vår relation till naturen, till varandra och i vårt samhälle och kultur.

Länge leve överflödet!

Texten ovan har jag skrivit inspirerad av två olika texter jag just läst: 
The Economy of Wastefulness: the Biology of the Commons, by Andreas Weber
Scarcity-mind or Eco-mind: Where Do They Lead? by Frances More Lappé

Jag betraktar texten som ett försök snarare än som en färdig text. Du får hemskt gärna hjälpa till med att skärpa analysen genom kritik eller uppmuntrande kommentarer! 
 

No comments :