Sunday, 15 February 2009

Alarmister?

Jag har varit engagerad i miljöfrågor och sociala frågor sedan jag var barn. Jag var femton när den första globala miljökonferensen hölls i Stockholm 1972 och följde den nära i pressen. Jag deltog själv i uppföljaren i Johannesburg 2002. Från 1977 har jag varit engagerad i utvecklingen av ekologiskt jordbruk, som blivit något av en framgångssaga.

Det är lite skrämmande att inse hur mycket av det som skrevs 1970 verkar högaktuellt också idag. Det är förstås också lite skrämmande hur lite dessa tankar trots allt färgat samhället. Vid den första energikrisen 1973 startade en mer allmän debatt om hållbarhetsfrågor, och en teknisk utveckling startade med t.ex. utveckling av vindkraft och solenergi. Denna fortsatte, men den alllmänna debatten sjönk tillbaks, för att få ny kraft i samband med insikten om att växthuseffekten var ett reeelt hot. Ibland dök miljöfrågorna upp igen. I samband med en nu bortglömd säldöd 1988 surfade miljöpartiet in i riskdagen. Om jag inte misstar mig så fanns ”nolltillväxt” på programmet. Idag pratar inte många om nolltillväxt och antalet sälar har ökat så mycket att man vill börja skjuta dem igen! I tillägg till växthuseffekten kom den andra stora oljekrisen, samt en allmän kraftig ökning av råvarupriserna i mitten av 2000 talet, vilket gjorde frågan om resursernas tillgång, inklusive tillgången av mat, mer brännande.

Visst kan man hävda att några av skribenterna som beskrev miljöfrågor och befolkningsfrågorna var onödigt pessimistiska, ”alarmister” som de brukar kallas. Flera av dem (t.ex. Paul Erlich, Romklubben och Georg Borgström) förutsåg att oljan och flera mineraler skulle ta slut och framför allt att befolkningen inte längre skulle kunna försörjas vi sekelskiftet. Missbedömningarna berodde främst på en bristande insikt i hur ekonomin fungerar, och i en alltför liten tilltro till tekniska framsteg. Georg Borgström skriver 1976 i förordet till den tredje upplagan av Gränser för vår tillvaro: ”Vi kan inte fortsätta att som nu accelerera uttaget av icke förnybara tillgångar såsom fossilbränsle, metaller och land och flera andra resurser för att expandera biosfären i tillräckligt snabb takt för att ge mer mat, foder och skogsprodukter. Vi inbillar oss att vi därigenom med hjälp av forskning och teknik förverkligar under, men detta är fallet i bara blygsam skala.” (Borgström 1976). Hade han rätt eller fel? Trots allt så är det ”alarmisterna” som har drivit fram de flest av de förbättringar som gjorts.

Redan 1896 upptäckte Svante Arrehnius växthuseffekten, det kanske inte sågs som ett miljöhot då, utan var mer en vetenskaplig observation. På femtiotalet återupptäcktes frågan av bla Roger Revelle, Bert Bohlin och Erik Erkisson. Frågan togs upp av miljödebattörer redan på sextiotalet. Hans Palmstierna skrev om den 1969 i Plundring, Svält, Förgiftning: ”om huvudelen av kolsyran stannar i lufthavet kan man beräkna att medeltemperaturen på jorden kommer stiga mellan två och fyra grader.” Vad det alarmism? Hade det inte varit bättre om man tagit det också på allvar?

Man glömmer ofta att den andra sidan i debatten, teknik och marknadsoptimisterna också hade fel. Man säger idag att fusionskraften kommer vara kommersiell kring 2050. På sextiotalet sade man att den skulle vara det kring sekelskiftet. Storskalig solenergi verkar alltid ligga tio år fram i tiden. Konstgödsel och bekämpningsmedel skulle uttrota svält och undernäring på sextio och sjutiotalet, idag är det GMO som skall göra det – eftersom konstgödsel och bekämpningsmedel inte lyckades.

Att göra förutsägelser om framtiden är alltid svårt. Optimist eller pessimist, båda brukar ha fel. Det beror på att det finns så många faktorer och därmed många alternativa framtider som är möjliga. Vi väljer inte mellan två framtider, utan mellen hundratals. Chansen att någon skall ha ”rätt” är minimal. Och den som har det kan antagligen lika gärna bygga sin förutsägelse på intuition, sunda förnuftet, religion eller astrologi som på vetenskap.

1 comment :

Sven-Erik Forslin said...

Tack för insikt i "Det stora!"

inomvärlden = ytervärlden, hur mår de, tvillingvärldarna?

Den yttre miljön är förödd, den inre än mer.

Jorden, vår existens förutsättning, är en fysiak, absolut begränsning, omsluten av obegränsad utplåning.

Inom denna vår fysiska begränsning driver I-världens förräntningskrav å kapital, till oupphörligt accelererande fysisk expansion inom Jordens fysiska begränsning, orsakande allt sjukare Jord.