Det lackar mot jul.

Du kan köpa mina böcker direkt från mig.
Mer information om dem finns på länkarna nedan.

• Den stora ätstörningen
• Trädgården Jorden
• Jorden vi äter

Betala nedan. Frakt ingår i priset. Glöm inte att ange postadress!

Böcker

Den stora ätstörningen 200,00 SEK 2 exemplar Den stora ätstörningen 350,00 SEK Trädgården Jorden 200,00 SEK Jorden vi äter 200,00 SEK Alla tre böckerna 400,00 SEK

Du kan också betala via Bankgiro 5033-1768 eller Swish 123 174 21 05. Men då måste du skicka en epost till gunnar (at) grolink.se med uppgift om vad du önskar samt postadress.

Rättvist utsläppsutrymme – tjugohundratalets jordreform?

Rättvist utsläppsutrymme och ekologiska fotavtryck är helt samhällsomvälvande om vi tar dem på allvar annars är det mest koketteri.

Vi har nog alla hört resonemang om hur stor del av jordens resurser som varje människa gör anspråk på, eller borde kunna göra anspråk på. Det kan gälla åkermark, vatten eller det sammanlagda ”ekologiska fotavtrycket”.

Allra starkast kommer det till uttryck i klimatdebatten.  ”Alla människor i världen har rätt till ett lika stort utsläppsutrymme” säger 21 organisationer i Klimatmålsinitiativet. Och det är inte vilka organisationer som helst utan inkluderar bland annat Världsnaturfonden, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen och Svenska Kyrkan.

Vi vet att mänskligheten släpper ut alldeles för mycket växthusgaser och att de globala utsläppen måste minska dramatiskt. Jag vill inte trassla in mig i en massa siffror utan mer diskutera principer, men för att sätta saker i sammanhang:

De globala växthusgasutsläppen är idag drygt 5 ton CO2 ekvivalenter per person och år. Utsläppen av det som svenskarna konsumerar är drygt 11 ton CO2 ekvivalenter per person och år. Ur produktionsperspektiv, de utsläpp som orsakas av produktion i Sverige, är våra utsläpp cirka 6 ton per person och år. När man pratar om utsläppsutrymme menar man normalt de konsumtionsbaserade utsläppen.

Det råder lite olika uppfattningar om precis hur mycket och i vilken takt utsläppen behöver minska, vissa menar att de faktiskt behöver ned på noll illa kvickt, särskilt om vi skall klara 1,5 graders målet. Men låt oss säga att det genomsnittliga utsläppsutrymmet i världen är högst 2 ton per capita. Det betyder att genomsnittsutsläppen i världen behöver minska med 3 ton och att de konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige behöver minska med 9 ton per person, en minskning med hela 80 procent.

Vad betyder det i praktiken att varje människa skulle kunna släppa ut lika mycket? Det finns ett mycket starkt samband mellan inkomst och konsumtionsbaserade utsläpp. Den tiondel av de svenska hushållen som har störst disponibel inkomst stod för knappt 20 procent av hus­hållens ut­släpp, enligt upp­gifter från 2003. Den tiondel med lägst disponibel inkomst stod för endast 5 procent av hus­hållens ut­släpp. En studie från 2010 visade att ju mer ut­gifter hus­hållen har per månad desto mer ökar ut­gifterna för accessoarer, fritids­hus, restau­rang­besök, resor, båtar och för driften av de fordon som hus­hållet äger. Dessa resor, bilar och köp av fler varor och tjänster ger ökade kol­di­oxid­utsläpp (SCB). Samma förhållande gäller globalt, dvs till och med den fattigaste svenska tiondedelen släpper ut mer växthusgaser än det globala genomsnittet.

På det stora hela betyder det att världen måste genomgå en fullständig jämlikhetsrevolution, där folks tillgångar och inkomster utjämnas mycket radikalt. Det gäller både mellan länder och inom länder. En sådan princip är helt oförenlig med en marknadsekonomi som bygger på att vissa människor ackumulerar kapital och privat egendom och att vissa tjänar massor med pengar medan andra tjänar litet. Det är också helt oförenligt med alla andra samhällssystem som bygger på att vissa har mer tillgångar än andra. Vi pratar alltså om ett ur-kommunistiskt samhälle där alla har samma tillgångar och andel av jordens resurser. Det skulle också kräva en global regering för att kunna genomföra en radikal omfördelning av tillgångar.

De organisationer som skrivit under på principen om rättvist utsläppsutrymme har antingen inte alls reflekterat över vad det egentligen innebär eller ägnar sig åt avancerat (själv?)bedrägeri. LRFs försvar för äganderätten är helt i strid med detta, så är också WWFs arbete för stora företags sociala ansvarstagande och marknadens möjligheter att lösa miljöproblem.

Det finns en massa idéer om hur man skall minska utsläppen utan att minska bruttonationalprodukten och folks inkomster men det finns inget som stöder att det är möjligt i någon större omfattning. Det råder tvärtom ett mycket starkt samband mellan ekonomisk tillväxt och växthusgasutsläpp samt annan resursförbrukning. Även om det gick att minska utsläppen per enhet och fortsätta konsumtionscirkusen skulle det inte förändra resonemanget ovan eftersom den som tjänar mer fortfarande skulle förbruka mer av sitt utsläppsutrymme.

Diskussionen om utsläppsutrymme blir ännu mer omstörtande om vi skulle se det från produktionssidan, det vill säga hur mycket utsläppsutrymme var och en av oss har i våra jobb. En högmekaniserad bonde i västvärlden använder energi motsvarande tusen fat olja om året, medan den fattige ulandsbonden helt får förlita sig till den egna kroppens förnyelsebara energi. Vem tycker att det är rättvist att de skall konkurrera på samma globala marknad?   

Tanken på ett rättvist utsläppsutrymme har sympatiska drag och principen att varje människa har lika stor rätt till jordens resurser är värd att försvara. Däremot tror jag inte att man bör sträva efter att genomföra det i detalj eftersom det skulle kräva en enorm global byråkrati. Vi bör i vilket fall som helst börja i vårt eget hus. 

Först publicerad av Aktuell Hållbarhet 2 oktober 2017

Välkommen omninorm!

Klimatfrågan har på ett mycket effektivt (?) sätt blandats ihop med djurrättsfrågorna, och därigenom också tagit över de mycket cementerade konfliktlinjerna. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrev nyligen en debattartikel där vi hävdade att nöt och fårkött från naturbetesmarker är klimatsmarta. Det är möjligt att vi har rätt, det är också möjligt att vi har fel, men det intressanta för min diskussion här var ryggmärgsreaktionerna artikeln fick.

Från veganhåll och från de som förespråkar att vi bör minska köttkonsumtionen fick vi våldsam kritik för att vi förespråkade ökad köttkonsumtion. Detta trots att vi inte alls gjorde det, utan tvärtom. För andra som inte vill kännas vid att deras konsumtion innebär ett problem av något slag sågs vår artikel som ett bevis för att kött inte alls är dåligt. Detta trots att vår artikel tog mycket tydlig ställning emot den industriella djurhållningen och att en övergång till kött från betesdrift skulle innebära både dyrare och mindre kött. 

Det är bara ett av många exempel, där oviljan att ta till sig fakta, lyssna på andra, eller konfrontera den egna uppfattningen är mycket stor. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det handlar om värderingar och tro, och därför är ungefär lika svårt att diskutera som religion. Samtidigt så är det skillnaderna i dessa underliggande värderingar som nästan helt styr folks hållning i de aktuella dagsfrågorna.

Förespråkarna för en vegansk linje har framgångsrikt använt sig av normkritikens språk och hävdar att det finns en ”köttnorm”. Det kan man kanske hålla med om, även om den inte varit i samma liga som heteronormen eller olika normer för kvinnors uppförande. Men redan under min uppväxt på sextiotalet var det inte ovanligt med vegetarianer och man kunde mycket väl få helt vegetarisk mat någon gång ibland. Det var ingen som förväntade sig kött till risgrynsgröten eller pannkakorna, och vissa rätter innehöll så litet kött att det knappast kan anses vara normerande utan snarare en krydda. Det är sant att den som bara åt vegetabilier sågs med viss misstänksamhet eller skepsis i vissa kretsar. Den största bristen under ”köttnormen” var att vegetarianer och veganer sällan fick något bra käk, utan deras alternativ var att man lyfte bort köttbiten från tallriken (något jag sett i verkligheten).

Mot köttnormen ställs en ”vegonorm”. Det får anses att vara en enorm framgång för veganrörelsen att de flesta inte inser att den dikotomin är falsk. Vegonorm innebär inte att det – äntligen — blir OK att äta vegetariskt eller veganskt, det innebär att äta animalier blir till något helt onormalt. De två ”normerna” är därför väldigt olika till sin natur. Under ”köttnormen” var det ingen som ansåg att det var fel att man åt vegetabilier. I själva verket har vegetabilierna stått för ungefär två tredjedelar av vårt kaloriintag under lång tid, och grönsakskonsumtionen har ökat mycket snabbare än animaliekonsumtionen under den tid då köttnormen ansetts ha rått.

Vegonormen är något väsensskilt, den innebär att ingen får/bör äta kött eller dricka mjölk i de sammanhang normen tillämpas. Den är ett uttryck för när en liten men kompromisslös grupp lyckas driva igenom att alla skall anpassa sig till deras krav. Det kallas ibland träffande för minoritetens diktatur. Det är kanske inte förvånande att många upplever att en sådan norm är uttryck för översitteri. Det är översitteri och intolerans av högsta klass.

Den rimliga ersättaren till köttnormen vore omninormen, där en varierade blandkost är det normala, Ibland är det mycket kött, ibland är köttet en krydda och helt vegetariska eller veganska rätter förekommer också som huvudalternativ. Givetvis bör folk med särskilda preferenser få dem uppfyllda i den utsträckning det går.  Då kan vi få ömsesidig respekt.

Matens miljöpåverkan – handel och transporter

Handel kan i vissa fall minska miljöpåverkan. Produkter kan föras till länder där man har brist på en viss resurs, eller där produktionen av en vara orsakar miljöproblem. Historiskt kan man se hur utbyte mellan boskapsuppfödande folk, eller fiskare och åkerbrukare har varit gynnsam för båda parter och för miljön. Men dagens handel har väldigt litet med sådana sammanhang att göra.

Långväga transporter anses oftast utgöra en mindre del av en varas miljöpåverkan, så också för mat. ”Det beror på att det trots allt är mycket mer energieffektivt att frakta många saker samtidigt. Därför är det många gånger viktigare att fundera över valet av produkter, och hur de är producerade, än hur långt de har färdats” skriver till exempel Naturskyddsföreningen.

Och det stämmer i de flesta fall om man gör en livscykelanalys. Men som jag visat i tidigare inlägg i denna serie så visar livscykelanalyser inte hela sanningen, i många fall är de rent missvisande. Det är fallet vad gäller transporter i allmänhet och internationella transporter i synnerhet. 

Att transporterna har blivit så billiga har varit en starkt bidragande orsak till den kraftigt ökade globala handeln. Värdet av handeln med varor motsvarar idag nästan 50 procent av världens bruttonationalprodukt, upp från 20 procent 1970, och värdet av den internationella handeln ökade från drygt 300 miljarder dollar 1970 till 16 triljoner dollar 2016, dvs över femtio gånger (Världsbankens databas). Större delen av handeln med varor går med sjöfart. Mellan 1968 och 2008 fyrdubblades antalet tonkilometer(UNCTAD). Just det faktum att internationella sjötransporter är så effektiva och därmed också så billiga gör att de har ökat mycket kraftigt.

Sjöfarten är därmed ett paradexempel på Jevons paradox, dvs hur effektivisering av resursanvändning leder till lägre pris vilket leder till ökad resursanvändning. 

Utsläpp av koldioxid (internationella siffror) per ton-km är en femtiondedel av flygets utsläpp och en femtedel av lastbilstransporterna och minst hälften av järnvägens (OECD). Det är dessa siffror som letar sig in i livscykelanalysernas jämförelser av produkters miljöpåverkan.  

För svensk del utgörs transportbranschens växthusgasutsläpp ungefär en femtedel av de totala utsläppen från den svenska ekonomin. Sjöfarten står för mer än hälften av utsläppen (SCB).  På global nivå orsakar sjöfarten 3 procent av alla växthusgasutsläpp, 15 procent av NOx och 13 procent av svaveldioxidutsläppen (Nature). Med nuvarande trend kommer växthusgasutsläppen från sjöfarten uppgå till 15 procent av de globala utsläppen 2050. 

Utöver sjöfartens egen miljöpåverkan så har utbyggnaden av hamnar, kanaler, och farleder ytterligare påverkan. De allt större skeppen kräver allt större hamnar och logistikcenter vilket gör att större delen av trafiken går till ett mycket litet antal hamnar. Det betyder att landtransporterna också ökar samtidigt med sjöfarten. 

Men effekterna av handeln sträcker sig mycket längre än så.  Den globaliserade handeln står också för en betydande andel av flygtrafiken av personer -  även om varorna skeppas med båt så flyger inköpare och försäljare, tekniker och politiker kors och tvärs för att möjliggöra detta. Globaliseringen av arbetsmarknaden är också en del av detta. Flygtrafiken inom EU har till exempel ökat tre gånger på 25 år. Att folk i ökad utsträckning jobbar i andra länder leder till en ökning av trafiken och de mer välbärgade har ofta dubbla eller flerdubbla bostäder vilket givetvis ytterligare ökar deras ekologiska fotavtryck.

Handeln är både en drivkraft för och resultat av den ökande specialiseringen i produktion och handel. Effekterna av detta har jag beskrivit i tidigare inlägg, dvs att hela regioner inriktar sig på att producera en eller ett fåtal jordbruksråvaror, med förödande effekter på biologisk mångfald, jordbrukets uthållighet, resursanvändning och växtnäringsläckage. Ju större skala handeln har desto mer missgynnas de mindre bönderna och livsmedelsindustrierna, därför förstärker den internationella handeln utslagningen av småbönder och hantverksmässig livsmedelsförädling. Handeln är också starkt kopplad till kyltekniken, som i sin tur har mycket stor miljöpåverkan.

Liknande effekter finns på konsumentsidan då den effektiva internationella handeln leder till utslagning av småskalig inhemsk produktion, konsumtion av exotiska produkter och produkter utom säsong. Trots allt prat om ökande köttkonsumtion är ökningen av handeln med exotiska frukter och året-runt-grönsaker mycket större de senaste femtio åren. Till och med buteljerat vatten skeppas över gränserna. På samma sätt som handeln missgynnar små producenter missgynnar den också små och oberoende handlare, Handeln och transporterna är därför kraftigt kopplade till förändrade inköpsvanor, etablering av köpcenter, utslagning av lanthandlare, ökad privat biltrafik och total sett ökad konsumtion av allt, inklusive mat.

Att miljöpåverkan från internationella transporter är obetydlig är därför bara korrekt om man helt bortser från alla dessa indirekta effekter. Tar man hänsyn till de indirekta effekterna är det uppenbart att den internationella handeln spelar en helt avgörande roll för ökad miljöbelastning, resursanvändning och växthusgasutsläpp.

*

Detta var den sista artikeln i serien om matens miljöpåverkan.

Jag har bland annat visat att leden efter gården spelar en ökande roll för växthuseffekten, kanske runt halva i Sverige och runt två tredjedelar inom EU enligt ny forskning. Och i de senare leden är det inte om råvaran är animalisk eller vegetabilisk som avgör utan i vilken utsträckning produkten processas, kyllagras, värmebehandlas och transporteras samt hur den lagas till och konsumeras. En viss produktion kan också ha väldigt olika miljöeffekter. Betande djur släpper till exempel ut mycket växthusgaser och använder stor areal, men gynnar biologiskt mångfald, vårdar marken och använder nästan inga miljögifter.

Livscykelanalyser kan vara användbara, men betydelsen av resultaten överdrivs och metoderna har många svagheter och begränsningar. Framför allt missar de helt de olika systemfunktionerna och drivkrafterna. Och de är där vi hittar det som egentligen styr vår livsmedelsproduktion och konsumtion. Jag gick igenom två viktiga teknologier och deras mycket stora effekt på hela matsystemet, kyltekniken och konstgödseln. Slutligen diskuterar jag i den här artikeln effekterna av handel och transporter. Det är den här typen av systemdiskussioner som vi behöver för att förstå vilka effekter vår matproduktion har. Det är oändligt mycket mer relevant än den fragmenterad ström av larm om miljöeffekterna av palmolja, avokado eller kor. Om vi ersätter palmolja med kokosolja har vi sannolikt inte bidragit till någon förbättring alls. 

(en mindre rättelse av texten gjordes 09:19 27 september)