Borta med (i) vinden

Är på väg till Samoa för ett jobb några veckor. Jobbet handlar om att göra förslag för hur Samoa kan/skall utveckla ekologiskt jordbruk. Min förslag skall integreras i ett projekt av jordbruksministeriet, finansierat av Världsbanken, som är den som betalar mitt jobb. Bilden ovan är av ett Banyanträd. Fler bilder finns på:
http://picasaweb.google.se/GunneEpost/BilderFranSamoa?authkey=Gv1sRgCMH0tIPk9YLFeA#

Vi laddar med kväve utan att ha en susning....

Störningar i kvävecykeln identifieras som ett av tre områden (tillsammans med klimatreglering och biologisk mångfald) där vi har överskridit tröskeln för stabil utveckling (Rockström m.fl. 2009). Kväve är det vanligaste ämnet i luften. Atmosfären består av cirka 78 procent kväve. Denna kvävgas är i princip inte biologiskt aktiv men kan omvandlas till biologiskt tillgängligt kväve t.ex. genom blixtar och eld eller genom biologiska processer, såsom symbiotisk kvävefixering av Rizobium-bakterier i baljväxtrötterna eller av fixering av blågröna alger (kallas numera cyanobakterier). Kväve ingår som en viktig del av alla proteiner och aminosyrer samt i nukleinsyror som RNA och DNA. Förändringarna i kvävecykeln tillhör de mest dramatiska förändringarna i vår miljö, jämförbart med förändringen i kolcykeln. Mängderna biologiskt aktivt kväve ökade nio gånger mellan 1890 och 1990, med den största ökningen de senaste femtio åren (se figur). Ökad användning av konstgödsel är den dominerande orsaken. Man beräknar att kvävet kommer att öka från 165 miljoner ton till 270 miljoner ton år 2050, en ökning med sextiofyra procent. Mer än hälften av all konstgödsel som använts av människan har använts
under perioden 1985 till 2005 (MEA 2005). Därför är det för tidigt för att se vilka effekter denna kraftiga ökning av kvävetillförseln kan ha globalt. Lokalt ser vi redan stora effekter.

Kväve spelar som sagt en stor roll i livsprocesser, och den kortsiktiga effekten av att kvävehalterna ökar är att tillväxten t.ex. av skog ökar. Dock missgynnas vissa arter av att de mer kvävehungriga arterna tar över (t.ex. så gynnas gräs i förhållande till örter). Överskott av kväve och fosfor (ett annat viktigt växtnäringsämne som tillförs med konstgödsel) är enligt Millennium Ecosystem Assessment en av det enskilt viktigaste faktorerna för förändringar i våra
ekosystem. Utflödet av kväve i haven har ökat med 80 % mellan 1860 och 1990. Denna siffra döljer dock att utflödet i vissa områden har varit i stort sett konstant, medan Nordsjön, nordöstra USA och Kinas kust har fått ta emot tio till femton gånger så mycket kväve som tidigare. Detta utflöde leder till övergödning av floder, sjöar och hav, med stora effekter bl.a. på artsammansättningen.

Kvävegödseln leder också till att dricksvatten får högre ochhögre halter av nitrat. Kväve spelar också roll för bildandet av marknära ozon, vilket leder till skador på växtlighet (MEA 2005). Inte minst anses överskott av kväve vara kritiskt för de återkommande algblomningarna. Dessa i sin tur står i samband med döda zoner i haven, t.ex. stora områden i Mexikanska golfen och i Östersjön. Kvävegödseln orsakar förluster av andra näringsämnen, såsom kalcium och fosfor, samt försurning av jordar och vattendrag (IAASTD 2009). Slutligen är kvävegödslingen en viktig faktor för utsläppen av växthusgaser. Dels är framställningen i sig mycket energikrävande, dels orsakar användningen ökad avgång av lustgas. De ensidiga odlingssystem
som kan förbindas med användning av konstgödsel leder också till nedbrytning av kolet i jorden, vilket bidrar till växthuseffekten.

Vi har ”laddat” jordbrukssystem med mer och mer kväve och fosfor. Till att börja med kunde jorden delvis ta hand om det, men nu pyser det och läcker överallt. Eutrofieringen är ett betydande miljöproblem i alla de länder där ett industriellt jordbruk bedrivs. Användning av kvävegödsel ökade från 11 miljoner ton 1960 till 85 miljoner ton 2003 (MEA 2005). Samtidigt
var kväveförlusterna från jordbruket i världen cirka 95 miljoner ton 1990, dvs. huvuddelen av allt kväve ödas bort. Förlusterna består av denitrifikation, utlakning, erosion och frigöring av ammoniak. Av denitrifikationen (som orsakas av bakterier) avgår det mesta som kvävgas, men 5–7 procent avgår som dikväveoxid, som är en potent växthusgas. Kväveförlusterna beräknas
fortsätta, och öka, i samma takt som användningen av konstgödsel (Ayres 1998). I USA uppskattas att hälften av den konstgödsel som används, används för att kompensera för de näringsförluster som orsakats av erosion (Montgomery 2007). Dessa förluster är inte bara ett ekonomiskt och agronomiskt problem, de är i ännu större utsträckning ett miljöproblem.

Kvävetillförseln i de flesta industrialiserade jordbrukssystemen kommer främst från djurgödsel och konstgödsel. Man kan inte se djurgödsel som en extern tillförsel, den är en direkt följd av djurproduktionen. Djurproduktionens och gödselns innehåll av kväve kommer från växtodlingen och innebär ingen nettotillförsel till systemet såsom kvävefixering och konstgödsel. Därför är alla jämförelser där man mäter t.ex. närsaltsutsläpp från mark som gödslats med konstgödsel respektive naturgödsel meningslösa. Mängden naturgödsel är bestämd av vår konsumtion av animalier, och gödseln skall självfallet tillbaks till jorden oavsett om jordbruket drivs med eller utan konstgödsel. Drivs det med konstgödsel betyder det bara att utsläppen från konstgödseln skall läggas till utsläppen från kreatursgödseln. I genomsnitt använder OECD-länderna betydlig mer kväve än man tar ut från jordbruket.

Länder som Korea och Nederländerna med mycket intensiva jordbruk använde i slutet av 1990-talet mer än 250 kg kväve mer per hektar än vad man tog ut i form av produkter. Och dessa siffror inkluderar i själva verket inte alla kvävekällor (OECD 2001). I Kina har användningen av kvävegödsel ökat mycket snabbt. Effektiviteten, eller skall vi säga verkningsgraden, av detta kväve är mycket låg. I genomsnitt använder man 1 kg kväve/ha mer
för veteodling än vad som finns i skörden, 18 kg/ha för ris och 120 kg/ha för majs. Förlusterna uppgår till mellan 50 procent och 85 procent (Wenqi m.fl. 2008). IAASTD bedömer att effektiviteten av kväve är mindre än 30 procent för risodlingar i Sydasien och Sydostasien. Utbytet av användning av kvävegödsel i spannmålsodlingar har försämrats drastiskt globalt (se figur). Kring 1960 resulterade användningen av ett ton konstgödsel i en ökad skörd med cirka 75 ton, medan det på slutet av 1990-talet bara resulterade i en ökad skörd med 25 ton, återigen ett exempel på minskad marginalnytta (IAASTD 2009).

Mitt grundtips är att ökningen av av aktivt kväve i biosfären är nästa "miljöskandal" tillsammans med antibiotikaresistens och kanske något miljlögift.

Konstgjort spolljud

När man är en sådan globetrotter som jag är (snart globetrötter...) så får man uppleva en del lustigt. Jag mindes redan från min förra Japan trip för tio år sedan att de har märkvärdiga toaletter. En Japansk tolett är inte bara en toalett, utan också en bidé och diverse andra instrument.

Det är också mycket vanligt med uppvärmda sitsar, och sedan finns det energisparläge på dem. När man sätter sig på en japans toalett så börjar den spola vatten med ett litet skvalande läte. Jag är inte helt säker på varför den gör det. Kanske är det för att folk är generade över ljuden, kanske är det för att föra bort eventuella lukter eller kanske för att göra oss mer kissnödiga. Men den riktiga höjdaren är denna toalett med ett spolningsljud, som man till och med kan reglera volymen på!!!

När jag frågade vad det skall tjäna till så fick jag svaret att det var en miljötoalett??? Och varför då, då. Jo eftersom folk (japaner) tycker att toalettljud är pinsamma så spolar det innan de går på toan så att brusandet skall maskera deras egna ljud. När jag hörde det så kom jag ihåg att jag hade läst en undersökning som sade att en majoritet av alla amerikaner gör det. OK, logiken blir då att om man in stället spelar upp ett nästan autentiskt spolljud så slipper folk spola och kan på så sätt spara vatten - och vips har vi en miljötoalett. Elegant. Och vilket härligt ljud sedan, Jag satt där och fejkspolade och fejkspolade till ökande volym. Vilken känsla.

På den här manöverpanelen kan man välja deodorisering, varmt säte, varmt vatten, spolljud och energisparläge.

Vad bilden nedan säger på insidan av locket har jag ingen aning om.


Vilken knapp vågar man trycka på månne på denna manöverpanel för toan? Kombinationen av bidé och toa känns inte lockande. Fotbad?

Druk Yul

Jag kom nyligen hem från Bhutan, kallat Druk Yul, Åskdrakens land på Bhutanesiska (ja, det heter nog något annat deras språk) . Mitt huvuduppdrag i Bhutan var en workshop by theministry of agriculture on "Organic Agriculture Strategy, and Standards and Certification Systems". Bhutan har en policy om att hela landet skall vara ekologiskt odlat.

Stupas sedda genom böneflaggor.

På min engleska blogg reflekterar jag lite mer över Bhutans utveckling, om valet mellan att vara museum och kapitalistisk konsumtionssamhälle.

Några till bilder:

Utsikt från Dachu la mot Kina och 4 toppar över 7000 meters höjd.


Typiskt hus i Bhutans huvudstad Thimpu


Jag har också gjort tre videofilmer från min hemresa från Bhutan till Siliguri i
Paro-Phuntsoling
Border to Siliguri (India)
Siliguri

Stadsjordbruk

Snubblade över den här bloggen/hemsidan http://stadsjord.blogspot.com/.
Niklas Wennberg är eldsjälen bakom det initiativet att skapa ett levande stadsjordbruk.

Det är en alldeles utmärkt idé. Man hör ibland de mest fantastiska siffror på hur många människor som får sin mat från stadsodlingar, men jag tycker de flesta siffror verkar högst överdrivna. Likväl så är det en väldigt god idé att odla i städerna, kanske inte i första hand för matproduktionen som sådan. Det stora värdet, i min mening, är att det återskapar förståelesen för jordbruk och hur vi människor kan leva med naturen. Sen gör det ju staden helt enkelt lite roligare och intressantare.

Plöj upp Sergels Torg!

and I say to my self, what a wonderful world

Heestrand December 2009

Det finns andra i båten (än staten och kapitalet)

I politiken är det ofta en klyfta mellan de som vill att en funktion skall tas om hand av ”marknaden” och de som vill att det skall regleras av ”staten”. De förra är liberaler och de senare socialister, något förenklat. Man kan betrakta både marknaden och staten som sociala institutioner för att reglera människors förhållanden. Vilken institution man gillar bäst beror kanske mycket på hur den är organiserad, och i vilket sammanhang man befinner sig i. Samma människa som uttrycker stor skepsis för marknadslösningar kanske känner sig helt bekväm och jämlik med bonden från vilken hon köper sina ekologiska grönsaker, och tycker att det är hemskt att staten tvingar honom att ha sina höns inomhus för att förebygga problem med fågelinfluensa. Och hon som är motståndare till en stark stat kräver likväl statens övertagande av konkursmässiga banker.

Till formen är de väldigt olika. Frågan är vilken av institutionerna vi föredrar? Vi, som medborgare, har väldigt liten tillgång till staten, vår roll är att betala skatt och att med jämna mellanrum rösta på vem som skall styra den, och oss. På marknaden är vi mer delaktiga och i alla fall i teorin jämlika. Marknaden kan ses som ett socialt nätverk, och med den synen blir plötsligt inte skillnaden mellan staten och marknaden så stor, och den är ännu mindre när staten agerar ”ägare” och ”beställare” för det mesta av sin verksamhet, dvs. när staten har tagit över marknadens terminologi och organisationsprinciper. Problemet med marknaden ligger kanske främst i att de som redan är rika, och de som har tillgång till information är så gynnade jämfört med andra, och inte i marknadens spelregler som sådana.

Statens övertagande av marknaden har visat sig katastrofal, och marknadens övertagande av staten är nästan lika illa. Finns det andra institutioner vilka skulle kunna fylla alla eller delar av de funktioner staten och marknaden fyller idag? Ja, det finns en uppsjö av andra institutioner. Det finns helt ideella sammanslutningar för att ta hand om någon lite resurs, kanske slå en betesmark med lie varje år, eller hålla en vandringsled öppen. Det finns kommuner i vilka invånarna på ett mycket direkt sätt organiserar en stor del av den understödjande verksamhet de behöver, det finns personalkooperativa daghem, det finns föräldradrivna skolor, det finns boende kooperativa seniorlägenheter och vägsamfälligheter. Sverige bostadsrättsföreningar är ett annat exempel på andra organisationsformer än de gängse kapitalistiska. Dessa föreningar förvaltar en mycket stor del av Sveriges bostadsbestånd och därmed en stor del av nationalförmögenheten. Idag finns det cirka 26 000 bostadsrättsföreningar och cirka 800 000 bostadsrätter i Sverige (Bo bättre 2009). Människors frivilliga sammanslutning för att nå vissa mål är en gammal tradition och har inte varit begränsad till ideell verksamhet. Det finns heller inget som tyder på att dessa sammanslutningar har varit ineffektiva. De är ur denna typ av sammanslutningar som de framtida institutionerna kommer utvecklas, med inspiration av nya impulser och stöd av ny teknik som t.ex. Internet. De kan med ett modernt intryck kanske anses vara en del av det civila samhället .

Slutligen så har vi individerna eller individernas sammanslutning i små enheter som familjen. Mycket som är viktigt i livet utspelar sig på den nivån, som t.ex. kärlek, fortplantning m.m. Den privata sfären har släppt ifrån sig nästan all makt och dess institution, familjen, är ytterligt försvagad. Samtidigt är också nästa nivå, lokalsamhällets, byns, stammen, starkt försvagad. Vi blir då som enskilda atomer i ett oändligt universum där vi krockar med sex miljarder andra enskilda atomer, men vi är inte så väl disponerade för denna extrema form av individualism.

Jag tar upp dessa styrelseskicks och demokratifrågor väl medveten om att min framställning är ofullständig. Det är svårt att diskutera vad som skall eller behöver förändras utan att också diskutera hur, och med vilka styrelseprinciper man skall kunna genomföra det. Mina resonemang ovan pekar mot att icke-statliga och icke-marknadslösningar och institutioner kommer att, och behöver spela en större roll i framtiden. Om de kommer kunna organiseras genom mer formell lokal demokrati inom kommuner eller om det kommer organiseras inom den icke-offentliga formen i det civila samhället är en intressant fråga. Eller kommer individerna hitta nya former för samarbete? Sannolikt kommer politiska, ekonomiska och sociala organisationsformer kommer konvergera och skillnaden mellan dem kommer i stor utsträckning upphävas. Redan idag är det en illusion att försöka skilja ekonomi och politik åt.

Det finns, som diskuterats tidigare en uppsjö av exempel hur folk har organiserat sitt liv och sin produktion på andra principer än de rent marknadskapitalistiska, utan att de hemfallit till statsstyrning. Dessa kooperativa – i vidare bemärkelse – organisationsformer är de som verkar mest lovande för framtiden. Man kan invända att exemplen av när de fungerar främst gällt småskalig lokal verksamhet. Och det är nog så. Men med modern teknik så borde man kunna utöka deras räckvidd. Och bara för att inte all verksamhet kan organiseras efter vissa principer betyder det ju inte att det är något fel på principen. Kapitalismen har ju samexisterat med statligt driven verksamhet överallt, de moderna samhällen har accepterat att militären är uppbyggt på en annat sätt än hur vi skulle acceptera våra vanliga arbeten att vara organiserade, bara för att nämna två situationer av samexistens av helt skilda organisationsformer inom ett samhället. Men man kan också vända på resonemanget. Det faktum att lokal förvaltning och direktdemokrati fungerar bäst i den lilla skalan kan ju vara ett starkt argument för den lilla skalan, likväl som ett argument emot lokal förvaltning.

Ingen huvudräkning mer

Jag skrev om den räta linjen häromdagen - och hur vår civilisation undviker det som är besvärligt, och strävar efter att allt skall vara förutsägbart. När jag var och handlade stötte jag på sådant exempel. Nuförtiden har många affärer ett system där man stoppar in mynt i en burk, kassörskan tar emot sedlarna, anger hur mycket det är och sedan kommer växeln automatiskt ur maskinen. Jag sa till kassörskan: "så nu behöver du inte räkna längre, inte tänka alls kanske. gillar du systement?"
"Ja" svarade hon först, men sedan ändrade hon sig, och sa "nej det är faktiskt inget roligt".

I terorin kanske den här förbättringen skulle medföra att hon skulle ha mer tid till att prata med kunderna, le mot dem, fråga hur barnen mår eller ge sitt stalltips till travet. Men i praktiken är det nog inte alls så. Här minskas snarast den mänskilga interaktionen, inte behöver kund och kassörska diskutera om hon behöver en tia i växel, inte behöver vare sig kund eller kassörska anstänga sig i huvudräkning (kanske ingen kan huvudräkning längre sedan miniräknarna finns överallt?). Om det är något som sker är det kanske att det går lite snabbare i kassan och att butiken kan dra ner på personal (det finns säkert en rånaspekt av det här också, men den är inte lika rolig att kommentera...). Och så har vi effektiviserat ett snäpp till - och gjort vår värld lite mer förutsägbar och fri från överaskningar, lite tråkigare också tyvärr.

Den räta linjens tyranni

”Varför är det så svårt att leva i en civilisation som bygger på den räta linjen” frågar Tor Nörretranders. ”Därför att den innehåller så lite information” är hans svar. Vi har hela tiden strävat att öka vår framkomlighet och förutsägbarheten i vår relation till den omgivande naturen och andra människor. Det är därför vi stiftar lagar, bygger vägar osv. Kombinerad med industrialismen skapar vi en förutsägbar värld, en värld där vi kan sova gott för att vi kan har tak över huvudet och där vi inte måste vaksamt se vart vi sätter fötterna därför att vi vet att vägen är jämn och slät. Men det blir också lätt en tråkig värld, just därför att den är så förutsägbar. Och på inget sätt innebär ”informationssamhället” att vi får en mer komplex och mindre förutsägbar värld. Tvärtemot sitt namn så har informationstekniken mindre information än den teknik den ersätter. Nörretanders skriver: ”Människor som har kapacitet att meningsfullt bearbeta miljontals bitar i sekunden hanterar nu bara några få bitar via en dataskärm”.
(Nörretranders, Tor 1991, Märk Världen)