Fint mottagande av Det levande.

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken.” Det är ett av många positiva omdömen om vår bok om vår bok Det levande som kom ut i maj. Boken lockar också läsarna till egna reflektioner.

 “Med avstamp i författarparets småbruk i Uppland skildras naturens konflikter och samarbeten, ofta fördolda för eller framkallade och feltolkade av människan. Kunskaps- och detaljfascinationen sprudlar” skriver Sven Olof Karlsson i Expressen om vår bok

 “Alla som är intresserade av människans förhållande till naturen, vilket alla borde vara, kommer att få med sig något från den här boken.“ skriver Anna Froster i Dagens Arena.

“Texten i Det levande är essäistik, ger plats för forskarröster och resonemangen illustreras med exempel. Kapitlens avgränsade teman förmedlar kunskap, väcker reflektion och frågor: Vem är människan, hur kan vi samexistera med andra levande varelser?”  skriver BTJ. 

Köp boken från din närmaste bokhandel, eller beställ ett exemplar direkt från oss för 250 kronor inklusive frakt genom att skanna QR-koden. Vill du köpa fler exemplar, behöver du ett kvitto eller beställer från utlandet: skicka en epost till gunnar  at grolink,se 

”För visst är det så som Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren landar i, att vi måste tänka om från grunden samtidigt som samhällssystemen som byggts upp under tusentals år inte låter sig krossas så enkelt. Istället är det människorna i systemet som måste se på sig själva och det de kallar naturen med en ny blick och fråga sig hur vi kan samarbete för att säkra vår överlevnad. ” skrev Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet

 

Vi lanserade boken hemma på Sunnansjö gård, på Vintervikens trädgård och på Kungliga Skogs och Lantbruksakademien där Monika Stridsman ledde ett samtal. Vi har också genomfört ett antal mycket uppskattade bokvandringar där vi berättar om boken med utgångspunkt i den natur som finns i närområdet - ett stort träd, en maskros i grusgången eller en kolonilott. Och den kommande vintern är flera boksamtal inplanerade i samarbete med bibliotek och miljöorganisationer. Hör av dig du med om du vill att vi skall komma och prata om boken.

Vi har också fått väldigt fint gensvar direkt från läsare. Eftersom vi inte vet om de vill bli citerade offentligt får två vara anonyma här:

“Helt enkelt en oerhört bra, lärorik bok av det slag, som man skulle vilja sätta i händerna på många. Den ger på ett välgörande sätt ett så bra perspektiv på så många av dagens knäckfrågor som gäller människa och miljö o stort som smått”

“Den livsviktiga relation till naturen som föds ur förundran över livets mysterier och som förutsätter närhet med öppna sinnen, ligger som ett grundackord genom hela boken. Det är här författarna hämtar motivation och drivkraft till sitt skrivande. Stort utrymme läggs på att poängtera att människan är en del av naturen och därmed också har både skyldigheter och rättigheter. Den urbana logiken, ofta framförd av en intellektuell men ack så neongrönt naiv och storstadsbaserad miljöfalang, får sin rättmätiga kritik, liksom också den lantligt förankrade fanclub för oinskränkt äganderätt, som skickligt flyttar fram sina positioner allt mer.“

Allra gladast blir vi när boken leder läsaren till reflektion och funderingar hos läsaren.

“Redan när jag börjar läsa boken funderar jag över om vi behöver göra upp med begreppet natur på något sätt. Dekonstruera det, syna varje del som om själva livet hängde på det. För mig som biolog så är naturen ofta synonymt med just livet i form av den biologiska mångfalden. Naturen i bemärkelsen allt levande som vi delar den här planeten med. I boken tar de upp flera andra perspektiv och bollar dem fram och tillbaka på akademiskt men lekfullt sätt.“ Emil Nilsson i Natursidan.

Eller i Paula Pihlgrens mycket läsvärda essä med avstamp i Det levande i tidskriften Balder:

“Så som trädens rötter vilka ingår i underjordiska vävar där man verkligen kan fråga sig vad som är vad, så har även människan, om hon låter sig vara del av denna väv, förutsättningar att med sin intelligens och empati forma komplexa samspelande samhällen”

Hur det borde vara?

Några tycker att vi inte ger tillräckligt handfasta svar på “hur det borde vara” i boken. Det är avsiktligt, av flera skäl. Ett är att det inte är så lätt, ett annat är att vi inte riktigt tror att man kan planera eller tänka fram någon sorts idealtillstånd eftersom både naturen och kulturen är dynamiska, ständigt i rörelse. Evolutionen är en berättelse om enskilda misslyckanden – nästan alla arter som en gång funnits har ju dött ut – samtidigt som livet gått mot en allt större komplexitet. Men det finns trots allt en del tankar på hur det borde vara i slutet av boken. De inkluderar en mer deltagande lokal förvaltning av naturen, minskade anspråk, nerväxt och en annan syn på vår roll i naturen – ”Från transaktion till relation” är rubriken på det sista kapitlet och det säger en del. 

 

Greenpeace missar målet

Greenpeace har inte många siffror rätt när de driver kampanj mot "den industriella djurhållningens metanutsläpp". Man kan kritisera den industriella djurhållningen för mycket, men just metanutsläppen är mer kopplade till extensivt uppfödda idisslare medan den mest industriella djurhållningen, kyckling, i princip inte släpper ut något metan alls. 

Jag har skrivit en debattartikel om detta i Altinget. En längre version finns nedan. 

Greenpeace driver i dagarna en kampanj och namninsamling mot jordbrukets metanutsläpp. Man skriver: ”Industriell djurhållning gör att jordbruket idag orsakar en fjärdedel av alla växthusgasutsläpp globalt... En stor del av jordbrukets utsläpp består av den superstarka växthusgasen metan.”

Men det finns många fel i detta. Hur stora jordbrukets utsläpp är beror mycket på hur man räknar. IPCC och den svenska klimatrapporteringen räknar inte in stora delar av jordbrukets utsläpp som tillverkningen av konstgödsel, drivmedel till traktorer eller de utsläpp som är inbäddade i jordbrukets alla maskiner och byggnader. I själva verket räknar man bara in utsläpp från djuren och marken, vilket givetvis får djurhållningens andel att se betydligt större ut än den är i verkligheten. Enligt FN:s jordbruks- och livsmedelsorgan FAO, släpper all djurhållning ut 6,19 miljarder ton koldioxidekvivalenter,  dvs 11,2 procent av de globala utsläppen. Av detta utgör metanutsläppen 2,8 miljarder ton, dvs ungefär 5 procent av utsläppen.

Det är oklart hur Greenpeace definierar “industriell djurhållning”. Om man med industriell menar en standardiserad produktion i stor skala och med linjära flöden är det utan tvekan kyckling och ägg som är den mest industriella animalieproduktionen, både i Sverige och globalt. Gris är huvudsakligen industriell även om småskalig grisuppfödning lever kvar i stora delar av östra och sydöstra Asien. Av de idisslande djuren, nötkreaturen, kameler, renar, getter, får med flera finns ett mycket stort antal djur som sköts i traditionella system och en mycket liten andel i rent industriella system. Av världens 4 miljarder tama idisslare uppskattas cirka en tredjedel skötas av ett hundratal olika herdefolk (pastoralister). Det är främst mjölkproduktionen som industrialiseras i snabb takt, både i Sverige och utomlands, men huvuddelen av världens mjölkproduktion kan inte klassas som industriell.

Det finns mycket man kan kritisera den industriella djurhållningen av fågel och gris för, men inte för metanutsläppen. Metanutsläppen handlar främst om idisslarna eftersom det är en helt naturlig del av deras matsmältning. Mycket högt räknat skulle man möjligen kunna hävda att metanutsläpp från industriell djurhållning står för två procent av de globala växthusgasutsläppen, sannolikt är det närmare en procent.

Kossan Borta (hon heter så) vårdar naturbetesmarker och släpper ut cirka 100 kg metan per år. Bort! säger Greenpeace

Industriell och intensiv djurhållning släpper ut mer koldioxid och lustgas per kilo produkt än mer extensiva system, medan de extensiva systemen släpper ut väldigt mycket mer metan per kilo produkt. Afrikanska kor på bete, vilket är det vanliga, släpper exempelvis ut ungefär sex gånger mer per kilo kött eller mjölk än europeiska kor. Även om de producerar mindre så är ändå de totala utsläppen från Afrikas kor dubbelt så stora som från de europeiska korna. Genom ett ensidigt fokus på minskning av metanutsläpp är det den minst industriella djurhållningen, svenska dikor, får och renar som betar naturbetesmarker, indiska heliga kor (en femtedel av världens kor!) och fattiga nomader som hamnar i skamvrån.

Greenpeace väljer att redovisa det mest negativa sättet (GWP-20) att räkna om metan till koldioxidekvivalenter. Om man väljer det mer vanliga (GWP-100) är metanets uppvärmande effekt en tredjedel så stor. Men båda sätten att räkna gäller för nya utsläpp av metan. Eftersom metan bryts ned på ett tiotal år i atmosfären orsakar inte konstanta metanutsläpp någon ytterligare global uppvärmning utan mängden som tillförs och bryts ned balanserar varandra. Detta är helt olikt koldioxid och gör att inget sätt att räkna om metan till koldioxidekvivalenter ger en riktig bild av utsläppens effekt på klimatet.

Greenpeace påstår att antalet kor har ökat ”lavinartat” de senaste 50 åren. Men antalet kor har ökat med 50 % på femtio år medan befolkningen har ökat med 110 % under samma tid, det kan knappast uppfylla kravet på lavinvarning. I Sverige har antalet kor och deras metanutsläpp minskat kontinuerligt under hundra år, vilket gör att de inte alls bidrar till ytterligare uppvärmning.

Greenpeace verkar anta att om man slaktade ut alla idisslare så skulle man få en nettominskning av metanutsläpp motsvarande deras utsläpp. Men det stämmer givetvis inte. Biogent metan är en lika naturlig del av de biologiska kretsloppen som den koldioxid som vi andas ut eller syret vi andas in. Det gräs som inte längre betas av kor, kommer att ätas av vilda djur och insekter vilka också släpper ut metan. Om klimatet är fuktigt kommer det gräs som inte äts ruttna och bilda metan och om klimatet är torrt kommer det brinna och avge metan. Precis hur mycket vet varken jag eller Greenpeace. Idisslarna tillför också betydande mängder protein och annat nyttigt till livsmedelsystemet, långt mer än vad som finns i det foder de äter, till skillnad från de industriellt uppfödda djuren vilka är nettoförbrukare av mänskligt ätbart protein.

Greenpeace namninsamling syftar till att minska metanutsläppen till hälften de kommande 20 åren. Det är bra, men det finns ett enklare sätt att göra det på än att slakta ut renar, får eller kor: Om man avvecklar de fossila bränslena minskar man samtidigt metanutsläppen till hälften och man minskar samtidigt de stora utsläppen från tillverkning och användning av konstgödsel.

 

Är vi redskap åt imperialistiska bakterier?

Det verkar finnas ett behov hos de flesta (människor) av att människan skall vara unik. Många kopplar också detta till tankar om att vi därför har rätt att exploatera naturen och andra arter på en rad olika sätt. I Biocivilizations – A new look at the science of life (Chelsea Green 2023), hävdar Predrag Slijepčević att vi inte alls är unika, och inte heller så allsmäktiga som vi tror.

Som titeln antyder handlar boken om biologiska civilisationer. Slijepčević identifierar vad som vi normalt sett sammankopplar med en civilisation; kommunikation (språk), jordbruk, konst, läkekonst, vetenskap och ingenjörskonst och visar med en rad exempel att även relativt enkla organismer verkar kunna bemästra alla eller flera av dessa. 

“Human civilization is the tip of the iceberg; all forms of civilized behaviour, from art to medicine to engineering, can be identified in cultures developed by other species.”

Inte ens städer som brukar anses vara civilisationers främsta uttryck (själva ordet civilisation kommer också från ett ord för stad) är något unikt mänskligt. Myror och termiter bygger städer som kan tävla med människans om man tar hänsyn till deras storlek och Slijepčević tycker även att biofilm av bakterier kan betraktas som en sort städer med en historia på tusentals miljoner år.  

Slijepčević är inte imponerad av vad vi åstadkommit och är inte ens säker på att vi skall ta åt oss äran för våra framsteg. Med tanke på att människan bara existerat ett ögonblick i världens historia och att vi, tillsammans med så gott som alla andra arter kommer snart vara utplånade är det rätt förmätet att tro att vi är så smarta. De som är riktigt smarta, och som överlevt åtminstone fem massutdöenden och säker också det sjätte, är bakterierna. Vi och andra flercelliga organismer är också bärare av mängder av bakterier. Om och när människor flyger till Mars så är vi kanske främst redskap för bakteriernas galaktiska imperialism!

Syftet med Slijepčević resonemang verkar i första hand handla om att att få oss människor mer ödmjuka.  Jag är inte helt övertygad av Slijepčević resonemang, men låt oss anta att han har rätt och det finns många andra arter som är lika utvecklade som oss. Spelar det någon egentlig roll? Är det bara om andra arter står på vår nivå som vi bör vara ödmjuka? Kan vi inte vara unika samtidigt som andra arter också är unika på sina sätt. I själva verket är det en viss uppsättning av unika egenskaper som definierar en art. Att vara unik är inte att vara bättre, eller sämre.

Jag håller helt med Slijepčević att vi människor behöver vara mer ödmjuka men det är inte i för att vi inte är unika utan för att 1) andra arter "har lika stor rätt" att leva som vi har och 2) vi är inte alls så mäktiga som vi tror. Jag delar Slijepčević kritik mot användningen av begreppet Antropocene på ett sätt som betyder att människan nu har kontroll över planetens framtid.* 

I vår bok Det levande skriver vi bland annat: 

"Naturen och planeten agerar och skapar förutsättningar för oss och kan dra mattan undan våra fötter, på grund av vad vi g jort (som klimatförändringarna) eller utan någon särskild orsak. Insikten att vi inte kan kontrollera allt är svår att omsätta i någon handling, men den manar till en större ödmjukhet." 

Samtidigt så är det svårt att finna ledning för hur mänskligheten skall förhålla sig till det andra levande i dessa resonemang. Att vi bryr oss mer om våra artfränder än om andra arter - och allra mest om vår familj - är ju inget konstigt, det gör ju andra arter också. Det är i mitt tycke en illusion och inte ens önskvärt att vi skall omfamna allt liv på samma sätt som vi omfamnar vår barn. Vi bör nog också i framtiden bekämpa virus eller rovdjur som tänker döda vårt barn och vi både kommer och bör äta andra organismer, växter eller djur utan att plågas av dåligt samvete. Däremot bör vi känna tacksamhet, också något vi diskuterar i Det levande.

Om man anser att vi har ett ansvar för att inte utrota andra arter eller förändra klimatet så har vi redan tillskrivit oss unika egenskaper och ett unikt ansvar, vi förväntar oss inte att några andra arter skall ta denna typ av hänsyn, och de gör det heller inte. Det första massutdöendet på jorden orsakades exempelvis av cyanobakterier (brukar kallas blågröna alger) som utvecklade fotosyntes och kraftigt förändrade atmosfärens sammansättning. De arter som vi kallar invasiva bryr sig inte om att de tränger undan andra arter - och tro inte att invasiva arter är något som uppstod med människan, de har alltid funnits. Redan när vi säger att andra arter har rätt att leva har vi egentligen tagit på oss gudarnas skor att avgöra vad som är rätt eller fel.   

Frågan kvarstår hur man skall använda insikten om att vi inte är unika och att vi inte har tillnärmelsevis så mycket makt som vi inbillar oss. Och på ett mer praktiskt plan, vad betyder det när jag odlar, föder upp djur, fiskar, bedriver skogsbruk eller bara är i naturen?  

* Jag är också skyldig till att använda mig av uttryck av denna hybris exempelvis genom att använda begreppet "planetskötare", redan i min bok Trädgården Jorden 2010.