Glyfosat i gröna kläder

Branschen laddar om för att rädda ogräsgiftet glyfosat - nu med idel gröna argument. 

Att motivera användningen av en miljöfarlig eller resurskrävande teknik med miljö- eller klimatskäl är en ny praxis både i gamla branscher och för nya startups. Vill man förstå detta skall man läsa branschtidningar och besöka mässor och inte läsa vanlig nyhetsmedia som bara glatt citerar den gröna velour som kommer ur företagens kommunikationsavdelningar.

I ATL 17 maj (Så vill lantbruket hindra glyfosatförbud) kan man läsa hur industrin och jordbruket vill spinna argumenten för fortsatt godkännande för världens mest använda kemiska bekämpningsmedel glyfosat. EU parlamentet har röstat för att det skall fasas ut 2020, fast det är inte bindande. Medlet är kontroversiellt och i flera uppmärksammade rättegångar i USA har enskilda fått mycket stora skadestånd från tillverkaren Monsanto. Nu senast är det ett par i USA som skall få 2 miljarder dollar, en helt ofattbar summa.

Glyfosatresistenta ogräs i sojabönor, Illinois, USA. Foto: Gunnar Rundgren

Jordbruksverket har gjort en utredning om effekterna av ett glyfosatförbud som visar att det skulle medföra ”förluster” på runt tusenlappen per hektar på svenska gårdar. Folk i allmänhet bekymrar sig inte alltför mycket över dessa kostnader. Vad de betyder för matpriser eller nedläggning av svenska jordbruk är abstrakt och svårbegripligt. Med öppna marknader kommer ju heller inte priset påverkas något att tala om eftersom man kan importera från andra länder (som tillåter glyfosat). Så konsten är att ”få allmänheten och politikerna att gilla glyfosat”.

”Rädda klimatet med glyfosat” föreslås som slogan av Lena Holm, som bland annat utför konsultuppdrag åt konstgödselgiganten Yara. Logiken där är att det är svårare att etablera fånggrödor och vall utan glyfosat, vilket i sin tur skulle minska kolinlagringen.  Anneli Kihlstrand. VD på Sveriges Frö och Oljeväxtodlare (tänk rapsolja) säger att man kan trycka på att glyfosat är viktigt i vissa odlingsformer som gynnar den biologiska mångfalden. Vad hon syftar på har jag ingen aning om men det är säkert ingen konst att formulera argumenten, särskilt som allmänhetens insikter i jordbruk är mycket låga. 

Den naive trodde kanske att den statliga myndighet som utrett frågan inte lika uppenbart skulle delta i spinnandet av glyfosatens gröna kläder. Jordbruksverkets näringslivschef Håkan Henriksson är dock inte sämre han utan säger till ATL ”vi måste vara smarta och se vad vi kan lyfta. Vi måste använda argument för fördelaktiga miljöeffekter”.

Bilen är ingen väg till frihet

Ökade kostnader för att köra bil kommer inte att göra landsbygden konkurrenskraftig eller attraktiv men det kommer heller inte döda den. Det som dödar landsbygden är den extrema rationaliseringen i jordbruk och skogsbruk och integrationen i den globala ekonomin. Bilen är i det sammanhanget snarare en kedja än en frihetssymbol. Den skapar fler nya behov än den tillfredsställer.  

Det pågår ett bensinuppror. Det är då inte första gången. 1,8 miljoner svenskar skrev under bensinskatteupprorets krav på sänkt bensinskatt 2005-2006. Som så ofta tidigare formas berättelsen som en landsbygdens protest mot staden, vargälskare mot fårbönder eller verklighetens folk mot en havremjölksdrickande elit som tjänar sexsiffrigt i månaden. I ljuset av framgångarna för Sverigedemokraterna och de franska gula västarna är etablissemanget möjligen känsligare för dessa yttringar än tidigare.

Eftersom jag levt i glesbygd under stora delar av mitt liv, och gör det nu med, är det inte svårt att förstå den frustration som finns på landsbygden och hur det politiska samtalet i så stor utsträckning formas av en urban norm. Statliga pengar som går till stadens och den urbana elitens behov eller prioriteringar kläs i fina kläder och kallas investeringar, satsningar osv, medan pengar som går till glesbygd eller bönder kallas för stöd eller subventioner. Massiva transfereringar går till de mer välbärgade, som oftast bor i staden i form av reseavdrag, ränteavdrag, RUT och ROT. 

För många som bor på landet och upplever att den behöver en, eller kanske två, bilar kan det säkert kännas som ytterligare en orättvisa och oförståelse för villkoren på landsbygden att höja bensin och dieselskatter. Att de som köper en ny elbil får en statlig subvention på 60 000 kronor, lägre resekostnader och samtidigt får dra av 18 kronor milen gör inte saken bättre. Flera hundra miljarder skall satsas på höghastighetståg som kommer att förbinda den urbana kärnorna med varandra och ett fåtal satelliter, medan postgång och kopparledningar dras in på landet.

Men….vi måste avveckla de fossila bränslena, och det kan göras genom förbud, krav på inblandning av förnyelsebara bränslen och genom beskattning. Att vissa grupper drabbas hårdare måste hanteras på ett eller annat sätt, det råder inte brist på förslag på åtgärder som kan gynna landsbygden. Man skulle givetvis kunna ha kopplat en höjning av bränsleskatten med ett riktat stöd till per boende i glesbygd eller särskilda satsningar på kollektivtrafik på landet.

Men det handlar heller inte bara om avvecklingen av de fossila bränslena. Det finns större perspektiv som inte får glömmas bort. Ju fler som åker bil desto mer anpassat blir samhället till detta och desto mer ”nödvändigt” blir det att ha bil. Det är det faktum att folk har bil som gör att de långpendlar istället för att bosätta sig närmare arbetet eller att arbetsplatser får flytta till där arbetskraften finns. Det är för att folk har bil som externhandelscentrum i städernas ytterområden blomstrar och de utarmar inte bara cityhandeln utan i ännu högre utsträckning lanthandlarna, det lokala sågverket, cykelverkstan och det mesta annan service. Det förstärks givetvis av att folk arbetspendlar till staden så de kan göra sina ärenden på väg hem från jobbet. Till slut blir bilen något man i det närmaste inte kan välja bort, ett fenomen som Ivan Illich kallade för ”radikala monopol”.  

Vi behöver inte backa mer än femtio-sextio år så var inte bilen alls ”nödvändig” på landsbygden.  Jag själv levde trettio år i mellersta Värmland utan körkort och det gick det med. Men i ärlighetens namn så var jag beroende av att någon annan körde bil. På gamla dagar har jag tvingats ta körkort och skaffa bil. Att driva vårt jordbruk utan bil skulle vara svårt och ännu svårare är det att sälja produkterna. Men visst anpassar man sig snabbt och använder bilen för ofta. Vi har ännu aldrig åkt bil de 1,7 kilometerna till postlådan, men till bussen som är 6 kilometer bort blir det bil för ofta (på vintern är vägen tyvärr så illa plogad att det inte bara är jobbigt utan rent farligt att cykla). Och har man redan satt sig i bilen för att köra till bussen är det lätt hänt att man kör hela vägen in till stan (i vårt fall Uppsala). En bekant drygt åttioårig stadsbo som har en sommarstuga i närheten åker buss och går 4 kilometer till sin stuga, även om hon ses lifta ibland.  

Hur bekväm den än är så är det svårt att se att bilen skulle ha varit bra för landsbygden i ett större perspektiv. Besök den amerikanska Mellanvästerns ödestäder, där går det spikraka vägar till Chicago eller Kansas City och bensinen kostar 7 kronor litern. Vad hjälpte det? Utbyggnaden av vägnäten och biltrafiken sammanfaller med avfolkningen av landsbygden, både där och här. Förbättrad infrastruktur underlättar ett områdes integration i den nationella och den globala ekonomin. Även om det i vissa fall leder till nya ekonomiska möjligheter (som att anlägga gruvor i Norrland eller hugga ner regnskog i Amazonas) leder det till en svagare lokal ekonomi och en koncentration av folk och resurser i områden med ännu fler och starkare kopplingar till den globala ekonomin, städer. 

Bilen och vägarna är de kedjor som binder landsbygden allra hårdast till denna globala ekonomi. Bil och bensinkramandet blir en variant på Norrmalmstorgssyndromet, där gisslan identifierar sig med den som håller henne fången. 

Hur är de andra krusbären?

"Förvisso är det bara Sverige som har svenska krusbär, men är de andra krusbären så mycket sämre? Det sägs ofta som en självklarhet att det svenska jordbruket är mer miljövänligt och djurvänligt än "andra länder". För några år sedan försökte jag hitta någon form av bevis/forskning på djurskyddsområdet som kunde bekräfta det. Jag hittade en rapport som handlade om ett mindre antal europeiska länder, och den visade en något spretig bild.

På miljöområdet eller klimatområdet har jag inte sett något av större värde, annat än enstaka jämförelser för en viss produkt, t.ex. mjölk. Eller hur många kg antibiotika som används per ton kött.
Är det någon som kan peka på forskning eller någon form av seriösare jämförelse?

Helst sådana som utgår från hur jordbruket bedrivs och inte utgår från lagstiftning. Anledningen till det är att lagstiftning oftast utgår från det som upplevs som ett problem. Ta tex beteskravet. Det framställs ofta som att Sverige är det enda land där djur får gå ut. Men verkligheten är ju att det finns en lag som anger att en hyfsat stor del av nötkreaturen, men inte alla och inte grisar och höns, skall kunna komma ut och beta en del av dagen. I många länder är betesdrift det normala för får, getter och kor och ingen skulle komma på tanken att stifta en lag som säger att de måste få beta. Vi hade heller ingen sådan lag i Sverige innan det började bli vanligt att hålla djuren inne året om. Beteskravet infördes 1988 efter vad jag förstått.

Både Nederländerna och Danmark har, efter vad jag kan förstå, vissa miljöregler som är betydligt striktare än de svenska, men det är ju också helt naturligt eftersom de är extremt tättbefolkade med ett mycket intensivt jordbruk.

Jag skriver inte detta för att racka ned på svenskt jordbruk, och jag tror att det står sig rätt väl i en internationell jämförelse (men inte att det är nödvändigtvis är "bäst" i någon särskild kategori), men det känns viktigt att man kan luta sig på fakta snarare än nationell stolthet.
Personligen tycker jag det finns många skäl att värna om svenskt och lokalt jordbruk alldeles oavsett om det är överlägset alla andra eller inte."

Jag skrev detta på facebook och delade de på några ställen. Ingen har lyckats peka på några större undersökningar om detta. Är det inte konstigt att det gjorts massor av jämförelser mellan konventionellt och ekologiskt och ingen som jämför "svenskt" med "import"?

Det är klart att det inte är så enkelt, men man kunde ju i alla fall titta på några relevanta konkurrentländer för olika kategorier (Irland för nötkött, Danmark för fläsk, Nederländerna för ost och tomater osv.

Ökar efterfrågan på svenskt nötkött - eller produktionen?

Under 2018 minskade nötköttskonsumtionen i Sverige, men andelen svenskt kött ökade. Många tolkar det som att medvetenheten hos konsumenterna har ökat. Men är det orsakssambandet?

2009 köpte kunderna än ännu högre andel svenskt nötkött. Sedan sjönk andelen under tiotalet år. Importen ökade. Exporten är liten och följer i stort förändringar i produktionsvolymen, dvs när produktionen går ned går exporten ned och vice versa. Det som i princip reglerat andelen svenskt nötkött är därför produktionsvolymen.

Nötköttsproduktion är en långsiktig verksamhet som långsamt rättar sig efter förändringar i lönsamhet och efterfrågan, det tar ju mer än två år från beslutet att betäcka en ko till slakt. År 2018 ökade produktionen med 4 tusen ton jämfört med året innan. Denna ökade produktion har också sålts. Om produktionen ökade så beror det på förhållanden som fanns flera år innan, då besluten togs som avgjorde produktionen 2018. Men det finns förstås en till faktor, den svåra torkan som rådde 2018. En sådan torka sänker ju egentligen produktionen, djuren växer sämre för att det finns mindre foder. Men om man måste slakta ut djur så kan likväl tillgången på kött öka, även om den egentliga produktionen minskar.

Det finns skäl att var skeptisk till påståendena att kunderna i större utsträckning väljer svenskt kött när förhållandena hela tiden varit att kunderna köper det svenska nötkött som produceras. Det avgörande för hur stor andelen blir för svenskt kött är lönsamheten i produktionen. Det i sin tur kan givetvis påverkas av konsumenternas efterfrågan om den tar sig uttryck i högre priser för det svenskproducerade. Men det är en långsammare process än det som kan fångas i tillfälliga marknadsrörelser.

Mer data? Läs Jordbruksverkets utmärkta marknadsrapport.