Jordbrukets kostnader är mycket större än matens pris

En ny rapport från FN beräknar att matproduktionen orsakar kostnader på natur och hälsa som är avsevärt större än matens pris. Veteproduktion i Tyskland har nästan nio gånger högre externa kostnader än vetes pris och nötköttsuppfödning i Venezuela orsakar kostnader tolv gånger det som bonden får betalt.. Det visar tydligt att marknaden för jordbrukprodukter inte fungerar för att styra jordbruket i rätt riktning. De totala kostnaderna för matproduktionen skulle bli lägre om vi lade om jordbruket till ekologisk produktion och liknande.

En rapport från FN:s jordbruksorganisation FAO som nyligen publicerats, Natural Capital Impacts in Agriculture (ung. Inverkan på naturkapitalet av jordbruk) har försökt uppskatta hur stora externa kostnader (”externaliteter” kallar ekonomer det) dessa skador orsakar. Det handlar om de skador på miljö, hälsa, klimat som jordbruksproduktionen leder till. Skador som betalas av framtida generationer, samhället i stort, människor i andra länder, bönder och lantarbetare. Kostnaderna för dessa skador finns inte med i priset i kassan när vi köper mat.

FAO har studerat hur fyra viktiga grödor, majs sojabönor, vete och ris samt nötkött, mjölk, fläsk och fjäderfä (kyckling) påverkar naturen och de för oss livsviktiga ekosystemtjänsterna, samt människors hälsa. Genom valet av grödor och produkterna omfattas stommen av det globala livsmedelssystemet och mänsklighetens huvudsakliga försörjning av kalorier och en ännu högre andel av proteinet.

De fyra grödorna orsakade kostnader på naturkapitalet (1,15 triljoner dollar) som var 1,7 gånger högre än produktionsvärdet, dvs priset på dessa grödor borde egentligen vara 2,7 gånger högre än det är idag. För de fyra animalieprodukterna var de externa kostnaderna 1,34 gånger högre än produktionsvärdet.

Användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, föroreningar, utsläpp av växthusgaser och omvandling av andra värdefulla ekosystem till jordbruksmark orsakar alla stora kostnader. Rapporten redovisar också ett antal fallstudier om hur bättre metoder, som ekologiskt jordbruk, kan kraftigt minska dessa kostnader. Om man tittar på data för produktionen av de olika grödorna och produkterna per land ser man mycket stora skillnader. Det beror dels på att produktionssätten skiljer sig mycket, men ännu mer därför att värderingen skiljer sig. Så beräknas kostnaden för en viss vattenförorening vara mycket högre i länder med brist på vatten. Kostnaderna för användandet av ett kemiskt bekämpningsmedel kan vara fyrtio gånger högre i ett land än ett annat och kostnaden för övergödning med ett ton fosfat varierar från 0 kronor till 818 000 dollar(!). Däremot har kostnaderna för växthusgasutsläpp givits samma värde (115 dollar per ton) för alla länder eftersom växthusgasutsläpp är ett globalt problem.

Veteproduktion i Tyskland är den odling produktion som har högst externa kostnader i förhållande till varans pris, nästan nio gånger högre. Om vi tittar på externa kostnader uttryckt i relation till varans pris är värstingarna i de olika kategorierna:

Majs i Frankrike (588%) och Brasilien (382%)

Ris i Bangladesh (496%) och Vietnam (402%)

Sojabönor i Brasilien (305%)

Vete i Tyskland (893%) och Frankrike (525%)

Nötköttsproduktion i Venezuela (1237%), Brasilien (1183%) och Mexico (803%)

Mjölkproduktion i Iran (282%)

Fläskproduktion i Nederländerna (459%) och Danmark (380%)

Även om man säker kan ifrågasätta detaljerna i de här siffrorna (FAO är tydliga med att de siffror som finns i rapporten inte kan tas som exakt vetenskap utan snarare indikationer av vilken storleksordning vi pratar om), så leder rapporten, bland annat, till slutsatsen att det är en helt orealistisk väg att gå att försöka ta in (”internalisera” på ekonomiska) dessa kostnader i varornas pris. Det skulle kräva samhälleliga ingripande i en halv miljard jordbrukares verksamhet på ett sätt som skulle få planekonomi att framstå som en liberalvästanfläkt. Det skulle också få effekten att t.ex. veteodling skulle helt upphöra i Tyskland och Frankrike för att det skulle vara mycket billigare att importera från Ryssland, Kina, Kazakstan, USA eller Australien.

FAO rapporten redovisar också fallstudier som visar att en övergång till ekologisk produktion och andra miljövänliga produktionsformer skulle kunna avsevärt minska skadorna på naturen och människors hälsa. Ekologisk produktion är helt enkelt billigare.

Låt mig för ordningens skull säga att jag egentligen inte är förtjust i begreppet naturkapital, eftersom det försöker uttrycka naturens värde i en form av penningvärde, på samma sätt som begreppet ekosytemtjänster. Jag utvecklar varför jag tycker illa om begreppen i mina böcker, Trädgården Jorden och Global Eating Disorder, samt i några blogginlägg (t.ex, det här:Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder). Trots begreppens nackdelar så har de också fördelen att de är enkla att kommunicera. Utöver de principiella invändningarna mot att värdera naturen är det givetvis stora problem med metodik och data för att göra värderingarna.

När boskapsuppfödning är det mest uthålliga sättet att sköta ett landskap

Typisk måltid (för en besökare)

”Du skulle vara en ekonomisk make”, säger Doljinsuren, och skrattar när jag avböjer ännu en portion kött med motivet att jag åt så mycket dagen innan.

Mongolerna äter kopiösa mängder animalier; herdefamiljer nästan 200 kilo kött och närmare 800 kilo mjölkprodukter per person och år. Eftersom de också är mycket gästfria är jag proppmätt efter ett par dagars besök hos dem. En typisk måltid har bestått av ett kilo kött per person, nudlar som kokats tillsammans med köttet, torkad färskost, het mjölk med vatten, lite potatis, samt kanske någon grönsak. Just den här tiden, från juli till oktober får man också airag, jäst stomjölk som innehåller avsevärda mängder alkohol.

Jag fick sova ensam i den helt nya jurtan, de är mycket gästfria i Mongoliet

Den här natten sover vi hos Doljinsuren och hennes man Yunden, ett helt vanligt herdepar trodde jag. Men det där med ”helt vanlig” är nog lika sällsynt i Mongoliet som hemma. Doljinsuren och Yunden visar sig ha vuxit upp som nomader men sedan jobbat i stan större delen av sina liv, hon som sömmerska och han som chaufför. När det var dags för Yunden att pensionera sig för sju år sedan köpte de kor, getter och får.


”Det var väldigt hårt de första åren, men nu skulle vi aldrig vilja göra något annat”, berättar Doljinsuren, och Yunden instämmer. Han visar sig också vara schaman, en person som står i kontakt med andar och naturens väsen. Men det betyder inte att han är klädd i björnhuvud och fjädrar. Nej han bär keps, kamoflagebyxor och gummistövlar, och under fleecejackan har han en tröja från Marc O’Polo.


På morgonen går Doljinsuren för att mjölka de 20 korna. Kalvarna hålls skilda från sina mammor under natten så att det ska finnas något att mjölka. Men mycket blir det inte, bara en dryg liter per ko. I takt med att Doljinsuren mjölkar hettar Yunden upp mjölken och slevar om och om igen ner den, ännu sjudande, i en wokliknande panna. Den ska sedan stå och skikta sig så att han kan skumma av täcket av koagulerad grädde, urum, Mongoliets version av smör.

Doljinsurens och Yundens barnbarn som hälsar på under sommarlovet

Schamanismen har fortfarande en stark ställning i Mongoliet

Familjen flyttar sin jurta (ger heter det på mongolska), en sorts tält av filtad ull, och sitt hushåll under de olika säsongerna, allt för att ge boskapen så bra bete som möjligt. I årtusenden har mongolerna levt med kor, yakar, hästar, kameler, får och getter vilka givit mat, kläder, värme, hus och ljus. I år finns det nästan60 miljoner djur på bara knappa tre miljoner människor. Det är ett hårt liv, för både människor och djur. Under vintern tappar djuren upp till en fjärdedel av sin vikt och det händer att många svälter ihjäl. Trots det är detta ett mer uthålligt sätt att överleva, än att försöka odla här i ett av världens kallaste och torraste länder. Men det är ännu mycket enklare att bryta kol och guld och sälja till Kina för att köpa mat, något som nu sker i stor skala. Enorma slagghögar ersätter den böljande stäppen som bilden av Mongoliet.

Ovanstående artikel fanns (i nästan samma form) i Ekolådans veckobrev

Global Eating Disorder

Min senaste bok Global Eating Disorder finns på vissa nätbokhandlare i Sverige.  Finns redan nu på Createspace, Amazon, och också i Kindle version. Svenska kunder kan köpa den direkt av mig. Betala via Paypal med knappen nedan, så skickar jag den. Om du väljer långsam frakt (den kallas för mindre snabb nedan för PayPal verkar inte gilla "å"...)så skickas boken direkt från USA, och det dröjer cirka 6 veckor innan du har den. Snabb frakt tar bara några dagar, men kan ta lite längre om vi är bortresta. Priserna är inklusive frakt och 6%moms.

Olika alternativ

INBUNDEN signerad 300,00 SEK Snabb frakt 200,00 SEK Signerad-snabb frakt 225,00 SEK mindre snabb frakt 175,00 SEK

Om du vill köpa fler exemplar så får du höra av dig till gunnar /at/ grolink.se.

Så här säger förre EUkommissionären Franz Fischler om boken:

“Maten i ditt kylskåp är bara toppen på ett isberg. Gunnar Rundgren tar dig med bakom kulisserna och visar hur den globala matproduktionen går till -- och vem som drar i trådarna. Han skräder inte orden utan visar med skärpa vad som är fel i jordbrukssystemet. När du läst den här boken kommer du tänka efter en extra gång när du fyller din kundvagn. En bok som bör läsas av alla som vill få en inblick i framtiden för vår mat.”

Läs mer om boken (på engelska). 
Sannolikt kommer boken också att publiceras på svenska av Ordfront, någon gång nästa år.

Från billig industrimat till skötsel av planeten

Mat är inte i första hand en handelsvara utan är en del av livet och den mänskliga kulturen. Lantbrukets djur är levande varelser vilka vi skall leva i samspel med, inte maskiner vilka omvandlar grödor till kött på billigast möjliga sätt. Mat är en mänsklig rättighet, och de resurser som behövs för matproduktion, land, vatten och det genetiska materialet är samhälleliga angelägenheter vars nyttjande skall ske med det allmännas bästa för ögonen. Hur vi sköter jordbruket är också en viktig del i hur mänskligheten förvaltar planeten – hälften av allt liv på land finns i jordbrukslandskapen. Dessa insikter leder oss till ett helt annat synsätt på vår mat.

Vi behöver en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen skall fungera för att både ge oss bra mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker försörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.

Precis hur ett sådant system ser it eller hur det skall nås är en öppen fråga och jag tror inte att vi når det genom en enda åtgärd eller en Stor Plan. Samtidiga åtgärder på en rad områden kan leda oss i rätt riktning. Det handlar både om att bromsa det som är negativt i dagens system och att stödja det som är positivt. Precis som i de flesta omställningar så handlar det om politiska, ekonomiska och sociala åtgärder, och det handlar om våra egna värderingar och dagliga val.

De ambitioner som kommuner och landsting har att köpa ekologiskt, lokalt eller i enlighet med höga krav på djurskydd bör stärkas och underlättas i ställer för att motarbetas genom konkurrenslagstiftning. Kommuner borde också utarbeta jordbruks och livsmedelsstrategier vilka tar ett helhetsgrepp. Politiska åtgärder för att krissäkra vår livsmedelsförsörjning bla med lokala och nationella självförsörjningsmål kan vara en väg fram. Vi behöver också sänka konkurrenstrycket, både mellan bönder i alla länder och mellan bönderna i Sverige, för att skapa utrymme för andra faktorer att påverka hur vi odlar jorden och sköter djuren.

De senaste sextio åren har nästan all jordbruksforskning inriktats på maskinella, energikrävande system byggda runt användning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Det är självklart att vår mänskliga kreativitet kan styras i en annan riktning och hitta nya system med ny teknik. Vi vet redan rätt väl hur man skapar ett högt producerande, uthålligt och naturvänligt odlingssystem. Det handlar om mångfald och biologisk intensifiering. Det ekologiska jordbruket visar vägen, även om det finns mycket kvar att göra där. Vi behöver också göra om hela livsmedelssystemet, det är inte bara produktionen som skall vara ekologisk utan också förädling, distribution, konsumtion och avfallshantering. Vi behöver återföra näringsämnena till åkrarna, istället för att elda upp dem i värmeverk eller släppa ut dem i vattnet. Det kommer säkert att behövas fler människor i den framtida livsmedelsproduktionen och maten kommer att bli dyrare, men det är pris värt att betala.

Miljöavgifter för det som är skadligt och ersättningar för det som är bra kan självklart användas. Eftersom jordbruk är så mångfacetterat är det mycket svårt att utveckla sådana utan att det leder till extrema detaljregler, vilket är fallet idag med mycket av EU-stöden. I stället för stöd till enskilda åtgärder är det mer framkomligt att stödja helhetslösningar, som ekologiskt jordbruk. För att ekonomiska styrmedel i jordbruket verkligen skall styra behöver de höjas väldigt mycket, till en nivå där deras totala volym kanske är lika stor som det totala produktvärdet. I själva verket har utvecklingen gått åt motsatt håll. Den tidigare regeringen minskade de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade till exempel för konstgödsel. Anledningen var som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”.

Jordbruksmarken utgör ett omistligt naturkapital. Åkermark bör ges ett starkare skydd, både nationellt och internationellt. Vi behöver kraftfulla åtgärder för att öka mullhalten, och vi borde inte acceptera att mer åker används till bebyggelse och vägar.

Eftersom industrin och handeln är viktiga – och mäktiga – aktörer i matförsörjningen måste vi också förändra dem, annars kommer de motverka en strävan efter mer mångfald, folklig påverkan och lokal förankring. Vi behöver ta över makten över kedjan, men ännu mer behöver vi göra alla leden mellan oss och vår mat färre och kortare. Det handlar om att laga mat av råvaror istället för hel- eller halvfabrikat, och att äta mindre industriell snabbmat. Det handlar också om att skapa direkta relationer mellan bönder, mathantverkare och annat folk.

Många människor har idag ett stort engagemang för mat och jordbruk. Stadsodling, grön terapi, ekologisk produktion, gårdsbutiker och mathantverk växer. Det gäller att bygga vidare och hitta former som stödjer den utvecklingen. Det är också viktigt att nå utanför rena marknadsrelationer, eftersom en del av problemen har sitt ursprung i de ensidiga roller som producenter eller konsumenter vi lever i. Gemenskapsodlingar och deltagande odlingar av olika slag har startats, där folk samarbetar runt jordbruksproduktionen, oftast genom att bonden stöds med arbete och kapital och de andra deltagarna köper en garanterad mängd. Mer av det!

Det är möjligt att omställningen av jordbruket kommer att ske under galgen. Sveriges självförsörjningsgrad på livsmedel har sjunkit kraftigt, och vår förmåga att producera mat under avspärrning är mycket liten. Vid krig, kraftiga oljeprishöjningar eller störningar i handeln kan vi tvingas till snabba omställningar. En rapport från Jordbrukstekniska Institutet 2014 visar att med inskränkningar i tillförseln av fossila bränslen kommer vi i Sverige få svårt att försörja befolkningen, eftersom nuvarande produktionsmönster är formade efter tillgång på billig energi. Det vore bättre att vi startar den nödvändiga omställningen här och nu, under trevliga former.

Ovanstående är ett utdrag av mitt bidrag till den nyss utkomna boken "Att slakta en Guldkalv". Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället verka för en förändring av detta? Det är frågor som Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist, Folke Tersman, Stefan de Vylder m.fl. diskuterar i boken. 

Carlsson Bokförlag: http://www.carlssonbokforlag.se/archives/10049 
Bokus: http://www.bokus.com/bok/9789173317122/att-slakta-en-guldkalv-visioner-for-att-hallbart-samhalle/ och
Adlibris: http://www.adlibris.com/se/bok/att-slakta-en-guldkalv---visioner-for-att-hallbart-samhalle-9789173317122 .

Upp till slakt!

Nu finns äntligen "Att slakta en guldkalv" att köpa på åtminstone tre ställen
Carlsson Bokförlag: http://www.carlssonbokforlag.se/archives/10049 
Bokus: http://www.bokus.com/bok/9789173317122/att-slakta-en-guldkalv-visioner-for-att-hallbart-samhalle/ och
Adlibris: http://www.adlibris.com/se/bok/att-slakta-en-guldkalv---visioner-for-att-hallbart-samhalle-9789173317122 .

 Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället verka för en förändring av detta? Flera av de kunniga skribenterna i denna bok är välkända miljödebattörer och aktiva i miljöorganisationen Klimataktion och/eller nätverket Steg 3.

Bokens grundton är positiv och skribenterna bjuder på inspirerande och handlingsinriktade förslag på vad som krävs för att vi ska kunna vända en utveckling som i vissa avseenden är katastrofal. Här bjuds visioner som får läsaren att dra efter andan. Bidragen tar upp problemen ur skogens, kretsloppets, arbetets, psykologins, filosofins, kulturens och utbildningens perspektiv m.m. alltså ett helhetsgrepp.

Medverkande skribenter: Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist, Folke Tersman, Stefan de Vylder m.fl.


Mitt eget bidrag till boken kommer publiceras på bloggen snart...

Livskraft och konkurrenskraft är två olika saker

I den nyligen tillsatta landsbygdskommittén betonas vikten av att forma ett hållbart jord- och skogsbruk för att stärka landsbygden och Sverige. Jordbrukspolitiken verkar dock knalla på i sina gamla industrihjulspår och fokuserar på konkurrenskraft till varje pris. Men det är något helt annat än ett livskraftigt lantbruk och en levande landsbygd.

"Ett livskraftigt jordbruk ger en levande landsbygd!". Så har det länge låtit i debatten. På senare tid har dock livskraft förväxlats med konkurrenskraft. En av de bärande tankarna i jordbrukets konkurrenskraftsutredning som presenterades i våras, var att underlätta för svenskt lantbruk att konkurrera med omvärlden, bland annat genom att ta bort krav på djur- och miljöskydd. Vidare föreslog man satsningar på export av svenska livsmedel. Det senare upprepas ofta av jordbruksminister Sven-Erik Bucht som i anfall av hyperoptimism kallar maten "det nya stålet". Men vart leder den utvecklingen?

Det storskaliga lantbruk som växer fram bidrar allt mindre till samhället. Hästnäringen som helhet ger ett ungefär lika stort bidrag till BNP som resten av jordbruket. Detta industriinspirerade lantbruket bygger på stor användning av insatsmedel som konstgödsel, diesel, bekämpningsmedel, maskiner, konsulter och kapital. Väldigt lite är lokalt eller nationellt producerat och det betyder att bidraget till den lokala ekonomin är mycket litet. Begreppet lokal mat blir därför också allt mindre meningsfullt. Eftersom gårdarna är så få och behöver så litet arbetskraft, ger de inte längre underlag till skolor, vårdcentraler och övrig nödvändig samhällsservice. Lantbruket kan inte ens hålla igång sin egen infrastruktur i form av exempelvis kunnig arbetskraft, rådgivning, service, växtförädling, slakterier och mejeri. Jordbrukets rationalisering motsvaras av en liknande utveckling inom livsmedelsindustrin och de processerna förstärker varandra.

Besöker man några av de mest konkurrenskraftiga jordbruksområdena i världen, ser man samma mönster där, fast ännu tydligare. På den amerikanska prärien och i Brasiliens Mato Grosso breder enorma fält ut sig med ensidiga odlingar av majs och sojabönor. Det är jordbruk som kan konkurrera på den globala matmarknaden men där landsbygden nästan är död och småstäderna är spökstäder.

Stora delar av svenskt jordbruk kan inte tävla på världsmarknaden även om vi tar bort alla regler som innebär högre kostnader för svensk mat, eftersom andra faktorer som klimat och markstruktur spelar större roll. Därför är det ett olyckligt fokus på global konkurrenskraft i jordbrukspolitiken, både för jordbruket och för landsbygden. I stället borde mer tyngd läggas på att skapa ett verkligt livskraftigt jordbruk, ett jordbruk byggt på de lokala förutsättningarna och den lokala marknaden, ett jordbruk som värnar om den biologiska mångfalden och landskapet såväl som den lokala ekonomin. Vi hoppas att de tankar som uttrycks i direktivet till landsbygdskommittén utvecklas och även når jordbrukspolitiken.

Ann Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren 

Införd i Uppsala Nya Tidning 28 juli

En snarlik artikel, mer riktad till lantbruket, var införd på Jordbruksaktuellt

Myten om konsumentmakten

I flera decennier har jordbruksministrar - från alla regeringar - förklarat att det är vi konsumenter som ska avgöra hur mycket ekologiskt jordbruk vi ska ha genom att köpa ekologisk mat och att svenskt jordbruk ska klara konkurrensen från importen genom att vi alla stödköper svenskt. Samtidigt förutsätts vi kontrollera vår egen hälsa och vikt genom att göra förnuftiga kostval. Resonemangen bygger på att det är konsumenten som styr matproduktionen.

För tvåhundra år sedan skulle tanken att konsumenten styrde jordbruket uppfattas som surrealistisk. I stora drag utvecklades våra matvanor till att äta – och tycka om – det som gick bra att producera där vi bodde. Utan tvekan har konsumenterna större inflytande idag än för två hundra år sedan, men fortfarande är det förhållanden i produktionen som styr utbudet, och därigenom våra val. Vår föda idag utgörs nästan helt av växter och djur vilka domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De valde ett hundratal arter av de miljoner som finns. Att vi äter lamm istället för antilop är inte för att vi tycker bättre om lamm, utan för att vi aldrig lyckades tämja antiloper.

Att svenskar gillar salt mat har sitt ursprung i saltets stora roll som konserveringsmedel. På samma sätt påverkar teknik och ekonomi i jordbruk och livsmedelsindustrin vilka produkter som saluförs idag. Det som kan odlas och processas i stor skala, lönsamt och billigt är det som vi äter. Att vi äter tio gånger mer kyckling idag än för femtio år sedan beror på att kycklingproduktionen har industrialiserats och kycklingen på så sätt har blivit billig.

Ett fåtal stora livsmedelsföretag och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra över konsumtionen till industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, istället för råvaror som vi lagar hemma. Produkterna är i stort variationer på majs, soja, vete, socker, mjölkpulver och palmolja, uphottade med färg, smak och konsistens på artificiell väg. Och om vi inte förstår vårt ”eget bästa” hjälper företagen gärna till med reklam för att få oss att välja rätt. Staten har också påverkat vår kost med jordbruks- och livsmedelssubventioner. Regler och kontroll av livsmedelshygien och miljö har också, trots i många fall goda intentioner, oftast gynnat den industriella produktionen.

Att konsumenterna styr är helt enkelt en myt. Självklart ska vi göra goda val; välja ekologiskt och gärna lokalt, dra ner på industriellt kött, läsk och färdigmat. Det gör en viss skillnad och det är vår moraliska skyldighet oavsett om det förändrar världen eller inte. Men vilken mat vi äter, hur våra djur sköts, hur landskapet ser ut och vilket jordbruk som ska bedrivas är stora och viktiga framtidsfrågor som förtjänar ett bättre öde än att i första hand styras av en illusorisk konsumentmakt.

Publicerat i Camino #39

Lokala livsmedelsstrategier

Det senaste projektet som vi (Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren) utvecklar handlar om "lokala livsmedelsstrategier". I dialog med flera ledande aktörer, bl.a. Malmö, Södertälje, Uppsala och Östersunds kommuner, Stockholms län, WWF, Naturskyddsföreningen, LRF Värmland, Omställningsrörelsen i Sigtuna, SLU har vi utvecklat ett projekt. Texten nedan är saxad från den projektbeskrivning vi jobbar med.

Allt fler blir medvetna om att dagens matproduktion och konsumtion måste förändras. Skälen är många och olika aktörer har olika utgångspunkt. Problemen omfattar sociala, kulturella, ekonomiska, ekologiska förhållanden samt etik och hälsa. En del intresserar sig främst för några av frågorna medan andra har kan ställa sig bakom de flesta punkterna av nedanstående problembild:
- Utslagning av det svenska jordbruket, särskilt i vissa regioner.
- Utarmning av landsbygden, ekonomiskt, socialt och kulturellt.
- Jordbrukets miljöpåverkan i form av övergödning, spridning av naturfrämmande ämnen, påverkan på biologisk mångfald och landskap och matsystemets stora bidrag till växthuseffekten.
- Att lantbrukets djur sköts utan tillräcklig hänsyn till deras naturliga behov och är beroende av importerat foder.
- En mycket stor sårbarhet i vår livsmedelsförsörjning, både i primärproduktionen och genom hela livsmedelskedjan.
- Prisfokusering i livsmedelskedjan som leder till ohälsosam kost.
- Likriktningen i mathållning, globalt och nationellt.
- Frikopplingen av vår mat från de landskap, och ekologiska sammanhang vi lever i .
- Jordbrukets och matproduktionens stora beroende av fossil energi på alla nivåer, från konstgödsel till globala transporter.
- Bristen på fungerande kretslopp mellan stad och land.

Det stora intresset för ett bättre livsmedelssystem märks på marknaden i form av ett ökat intresse för ekologiskt, veganskt, närodlat, rättvisemärkt, småskaligt mm. Det pågår arbete för att öka andelen av t.ex. lokala varor i den vanliga handeln, men det finns också många projekt som söker nya former för produktion, distribution och konsumtion samt initiativ som är av mer politisk karaktär. De mest intressanta insatserna för att skapa en mer hållbar matproduktion sker på lokal nivå, inom offentlig sektor, näringsliv och föreningsliv.

Vissa initiativ är inriktade på stadsodling, koloniträdgårdar, skolträdgårdar och andra sätt att stärka människors relation till matproduktionen. Andra betonar utveckling av lokal och regional gastronomi och småskalig livsmedelsförädling, vilket projekt som ”Matlandet” och ”Smaka på…” är exempel på., ofta i kombination med utveckling av besöksnäring. Nya former för marknader – exempelvis Bondens Marknad, upphandling av ekologiska och lokala livsmedel, samt direkt samarbete mellan konsumenter och producenter som lokal andelsmat har fått stor uppmärksamhet. Skötsel av värdefulla landskap, bevarande av åkermark, kretslopp mellan stad och land (kompostering och biogas från matavfall), ekologiska städer och ekobyar är andra ingångar till en lokal livsmedelsproduktion.

Många av de redan initierade projekten är intressanta, men ofta saknas det samordning mellan olika initiativ i samma kommun eller region. Det finns heller ingen naturlig plattform för samarbete och erfarenhetsutbyte mellan regionerna. Det är många regioner som står i startgroparna för utveckling av regionala livsmedelsstrategier och de kan ha stor nytta av att lära av andra.

Projektets övergripande syfte är att främja lokal livsmedelskonsumtion och produktion genom att bidra till utveckling av lokala livsmedelsstrategier*.

Det direkta målen för projektet och de aktiviteter som planeras är
1. Sprida kunskap och erfarenhet .
- Rapport: faktasammanställning av de olika initiativ som finns
- Identifiering av intressenter - nätverket
- Studieresa till intressant projekt i Europa
- Informationsutbyte i nätverket, med nyhetsbrev, facebooksida eller liknande
- 5 seminarium med aktörer, 4 regionalt och 1 nationellt
- Presentation av lokala livsmedelsinitiativ och strategier i relevanta sammanhang (konferenser, seminarier ordnade av andra)
- Produktion av informations och inspirationsmaterial

2. Analysera möjligheter och hinder
- 5 seminarium med aktörer, 4 regionalt och 1 nationellt
- Rapport: Djupanalys av 4-6 existerande initiativ, deras styrka, svaghet, möjligheter och begränsningar, samt generella slutsatser.
- inspel till arbetet med nationell livsmedelsstrategi

3. Identifiera behov för fortsatt utveckling
- Förslag till åtgärdsprogram för forskning och utveckling
- Förslag till framtida projektorganisation och finansiering


*Termen livsmedelsstrategi kan betyda mycket olika saker från att vara begränsad till kostfrågor till att omfatta hela livsmedelssystemet och dess stödjande funktioner. Vi använder termen i denna bredare innebörd.

---

Det finns redan en utmärkt sammanställning av regionala strategier publicerad av KSLA, Regionala livsmedelsstrategier av Elvira Forström och Maria Jönsson. Den innefattar dock inte kommunala initiativ eller initiativ utanför det offentliga, förutom vissa regionala initiativ av LRF. 

Vem i hela världen kan man lita på?

Som prenumerant av Svenska Dagbladet är det tragiskt att se hur textreklamen tar över mer och mer, hur företagens uppgifter okritiskt vidareförmedlas och hur olika typer av samarbeten fyller mer och mer av spalterna.

Näringslivsbilagan kommer nu att "rikta ljuset mot hållbarhetsarbetet" skriver Maria Rimpi 28 april. Hon lovar kritisk granskning av företagens hållbarhetsarbete (det är jargongen för att företagen tar socialt ansvar och bryr sig om miljön) och nämner hur företag som SCA, Stora Enso och Telia har haft hög svansföring i etik och miljö - men samtidigt struntat i sina fina policydokument på fältet. Bra med kritisk granskning, kan man ju tycka.

Men vänta lite, i samma kolumn skriver Rimpi att SvD:s fokus på hållbarhet skall ske genom en satsning på tre webportaler. Hållbar Motor, Hållbar Energi och Hållbar Finans. Det är kanske rimliga val av fokus för en näringslivstidning. Men sedan kommer det: "de här sajterna presenterar vi tillsammans med BMW, Eon och Nordea".

"Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist."

Så står det i Journalistförbundets yrkesregler. Förbundet skriver också: "Gränsen mellan redaktionell text och textreklam tangerar över tid att bli alltmer otydlig. Övertramp sker alltför ofta. Många gånger av ren okunskap och andra gånger mer medvetet som till exempel genom sponsrat innehåll och kommersiella samarbeten."

Branschorganisationen Tidningsutgivarna – där Svenska Dagbladet är medlem – säger: "Det är viktigt att värna mediernas trovärdighet och integritet. Detta kräver att medierna står fria och är självständiga i sin medierapportering. Låt inga misstankar uppstå hos allmänheten att utomstående otillbörligt kan påverka innehållet i, eller utöva inflytande över, det som publiceras." I fallet med Svenska Dagbladets hållbarhetsportaler är det lätt att få just sådana misstankar.

I vissa typer av tidskrifter, som mat-, inrednings- och resetidskrifter verkar gränsen mellan redaktionell text och textreklam försvinna allt mer. De tio fräscha recepten från kocken som just givit ut en egen kokbok, eller just öppnat egen restaurant är sannolikt gratis att fylla tidningen med. Om samma plats, det nya hotellet, den italienska vingården, höghusodlingen av sallad eller krogen i berget, beskrivs i flera tidningar har det nog varit en bjudresa.

Detta är illa nog. Men att våra dagstidningar - de som så ofta tar till stora ord om betydelsen av kritiskt granskande media - också säljer ut sig allt mer är bedrövligt.