Råvarukostnaden för en liter mjölkmjölk är
tio gånger högre än för havredrycksmjölken, men havredrycken kostar mer i
affären. Det finns en industri som tjänar bra på det så kallade proteinskiftet,
medan bönderna och konsumenterna får en mindre del av kakan.
En jämförelse
från Testfakta mellan mjölk, havremjölk och sojamjölk har givits den
olyckliga titeln ”Sämre näringsinnehåll i ekologisk växtmjölk”. Den oinvigde
kan dra slutsatsen att det skulle ha något att göra med den ekologiska
produktionen. Men orsaken till
testresultaten är att ekologisk mjölk inte ”berikas” på grund av den mer
negativa inställningen till tillsatser. Om det finns några skillnader i
näringsinehåll mellan icke-berikade ekologisk och icke-ekologisk ”växtmjölk”*
har man inte mätt i denna undersökning, och mig veterligen inte i någon annan
undersökning. Däremot finns det en tendens till att ekologiska produkter
innehåller mer nyttigheter (som omega 3) och mindre onyttigheter (som kemiska
bekämpningsmedel). Läs en bra sammanställning av EPOK
här.
Något som intresserade mig mer var priserna. Alla de testade växtmjölksprodukterna var avsevärt mycket dyrare per liter än ekologisk mellanmjölk, och om man räknar per gram protein var skillnaden ännu mycket större. Den ekologiska mellanmjölken kostade cirka 35 öre per gram protein, medan proteinet i Go Greens havredryck kostade hela 2,70 kr per gram. Proteinkostnaderna för sojadryck var, inte förvånande, betydligt lägre än för havredryck.
Men varför är växtmjölken dyrare? Vi får ju hela tiden höra att det är mer effektivt med vegetabiliska proteiner än med animaliska, att det går åt så mycket resurser för prodution av mjölk, medan det är smart på alla sätt med havremjölk och sojamjölk. Om det är sant borde rimligtvis växtmjölken vara avsevärt mycket billigare än komjölken, eller?
Marknaden för dessa växtdrycker är nu så stor att man borde kunna skriva av liten omsättning och dyr distribution som orsak till varför de är dyrare.
Hur är det med råvarorna då? Det går åt cirka 125 g sojabönor för att tillverka en liter sojamjölk (du kan göra det själv också). Sojabönor kostar i partiledet (handlarn efter bonden) sisådär 3,50 kr per kg (genomsnitt de senaste tio åren) vilket betyder att råvarukostnaden för sojamjölken (förutom tillsatserna) är mindre än femtio öre (43 öre). Det går åt cirka 200 gram havre för att tillverka 1 liter havredryck (Källa: Miljöpåverkan från mjölk och havredryck, Elin Röös, Mikaela Patel och Johanna Spångberg). Havre kostar i parti cirka 1,20 kr kg vilket betyder att råvarukostnaden för en liter havremjölk till och med är mindre än den sojamjölk, ungefär 25 öre.**
Råvaror för mellan tjugofem och femtio öre lyckas man sälja för mellan 13 och 25 kronor i butiken. Det är inte illa pinkat! Det är klart att staten och affärsleden tar en hel del av detta, men industrin går säkert inte lottlös. Om man jämför med mjölk igen så får bönderna cirka tre kronor för mjölken, dvs råvarukostnaderna för en liter mjölkmjölk är tio gånger högre än för 1 liter havredrycksmjölk. I det perspektivet är det lite lustigt hur ett företag som Arla får så mycket skäll*** medan företag som Oatly framstår som de som gör något gott.
Hur är det då med ”köttersättningsprodukter”? Oumph Kebab kostar 189 kr kg på den näthandel jag kollar medan Guldfågeln kycklingkebab kostar 74 kronor per kg och ekologisk nötfärs säljs för 123 kr kilot. Anamma vegofärs (sojaprotein, rapsolja, lök, äppelextrakt, salt, naturlig arom, kryddor) säljs dock för endast 73 kronor, dvs samma pris som kycklingfärs medan Quornfärsen säljs för 127 kronor.
Astrid och Apornas Jeezly som marknadsförs som ett ”veganskt sojafritt ostalternativ” kostar 170 kr kg, mer än de flesta ostar. Ingrediensförteckningen visar att råvarorna knappt kostar något: ”vatten, kokosolja (23%), stärkelse, modifierad stärkelse, havssalt, emulgeringsmedel: (natriumpolyfosfat, natriumcitrat), veganska smakämnen, konserveringsmedel: (sorbinsyra) och färg: (betakaroten).” Inte nog med det, den innehåller 0 (NOLL!) procent protein. Kan man verkligen kalla en hopgeggad matolja utan en gnutta protein för ”ostalternativ”?
Något som intresserade mig mer var priserna. Alla de testade växtmjölksprodukterna var avsevärt mycket dyrare per liter än ekologisk mellanmjölk, och om man räknar per gram protein var skillnaden ännu mycket större. Den ekologiska mellanmjölken kostade cirka 35 öre per gram protein, medan proteinet i Go Greens havredryck kostade hela 2,70 kr per gram. Proteinkostnaderna för sojadryck var, inte förvånande, betydligt lägre än för havredryck.
Men varför är växtmjölken dyrare? Vi får ju hela tiden höra att det är mer effektivt med vegetabiliska proteiner än med animaliska, att det går åt så mycket resurser för prodution av mjölk, medan det är smart på alla sätt med havremjölk och sojamjölk. Om det är sant borde rimligtvis växtmjölken vara avsevärt mycket billigare än komjölken, eller?
Marknaden för dessa växtdrycker är nu så stor att man borde kunna skriva av liten omsättning och dyr distribution som orsak till varför de är dyrare.
Hur är det med råvarorna då? Det går åt cirka 125 g sojabönor för att tillverka en liter sojamjölk (du kan göra det själv också). Sojabönor kostar i partiledet (handlarn efter bonden) sisådär 3,50 kr per kg (genomsnitt de senaste tio åren) vilket betyder att råvarukostnaden för sojamjölken (förutom tillsatserna) är mindre än femtio öre (43 öre). Det går åt cirka 200 gram havre för att tillverka 1 liter havredryck (Källa: Miljöpåverkan från mjölk och havredryck, Elin Röös, Mikaela Patel och Johanna Spångberg). Havre kostar i parti cirka 1,20 kr kg vilket betyder att råvarukostnaden för en liter havremjölk till och med är mindre än den sojamjölk, ungefär 25 öre.**
Råvaror för mellan tjugofem och femtio öre lyckas man sälja för mellan 13 och 25 kronor i butiken. Det är inte illa pinkat! Det är klart att staten och affärsleden tar en hel del av detta, men industrin går säkert inte lottlös. Om man jämför med mjölk igen så får bönderna cirka tre kronor för mjölken, dvs råvarukostnaderna för en liter mjölkmjölk är tio gånger högre än för 1 liter havredrycksmjölk. I det perspektivet är det lite lustigt hur ett företag som Arla får så mycket skäll*** medan företag som Oatly framstår som de som gör något gott.
Hur är det då med ”köttersättningsprodukter”? Oumph Kebab kostar 189 kr kg på den näthandel jag kollar medan Guldfågeln kycklingkebab kostar 74 kronor per kg och ekologisk nötfärs säljs för 123 kr kilot. Anamma vegofärs (sojaprotein, rapsolja, lök, äppelextrakt, salt, naturlig arom, kryddor) säljs dock för endast 73 kronor, dvs samma pris som kycklingfärs medan Quornfärsen säljs för 127 kronor.
Astrid och Apornas Jeezly som marknadsförs som ett ”veganskt sojafritt ostalternativ” kostar 170 kr kg, mer än de flesta ostar. Ingrediensförteckningen visar att råvarorna knappt kostar något: ”vatten, kokosolja (23%), stärkelse, modifierad stärkelse, havssalt, emulgeringsmedel: (natriumpolyfosfat, natriumcitrat), veganska smakämnen, konserveringsmedel: (sorbinsyra) och färg: (betakaroten).” Inte nog med det, den innehåller 0 (NOLL!) procent protein. Kan man verkligen kalla en hopgeggad matolja utan en gnutta protein för ”ostalternativ”?
* Man kan ifrågasätta om det är rimligt att kalla sådana drycker för ”mjölk”-
** Om man inte vill göda livsmedelsindustrin
kan man alltid göra havremjölken själv, läs
här.
*** Jag tycker att det finns goda skäl att kritisera
Arlas affärsinriktning, däremot kan man knappast kritisera dem för att de har
en för hög marginal.
