Dyrare mat nu

(Rubriken har jag lånat av initiativet Dyrare mat nu som lanserades av bland annat Linus Källander 2010. Jag tror den är insomnad nu). 

Hållbarhetsansvarige på Coop Danmark, Thomas Roland, skrev nyligen en strålande debattartikel i danska Altinget. Han för bland annat fram att maten är alldeles för billig och att varje gång vi sparar 50 öre bidrar vi till "att stänga en lanthandel, att slå ihop två jordbruk till ett större eller att utnyttja en bananarbetare en stund till."  Han noterar också att man inte skall skylla på konsumenterna utan att detta är precis som marknadsekonomin skall fungerar enligt läroböckerna. 

FN:s jordbruksorganisations årsbok för 2023 beräknade de dolda kostnaderna, för mat och jordbrukssystemet till 12,7 biljoner (12 700 miljarder alltså). Det handlar alltså om kostnader för skador på miljö och hälsa som inte är inkluderade i priset (ekonomer kallat sådant för externaliteter). Detta är ungefär lika mycket som det totala värdet av den globala livsmedelsmarknaden, dvs maten skulle vara dubbelt så dyr om dessa kostnader räknades in.*  

I sin artikel framför Thomas Roland vidare att vi måste inse att "den gröna omställningen har ett pris. 

"Vi bliver både som borgere og som forbrugere let efterladt med det indtryk, at den grønne omstilling er gratis, kan klares ad teknologiens vej, og at vi kan bevare vores konkurrencekraft samtidig med, at vi omstiller." (litet danska får du klara av!.

Hans budskap är detsamma som den debattartikel jag skrev i Aktuell Hållbarhet, Den gröna omställningen har ett pris som någon måste betala. Nedan kan du läsa en ännu längre variant av den artikeln (som DN inte ville ta in...). 

Den gröna omställningen har ett pris som någon måste betala

Utan tvekan behövs en grön omställning, men berättelsen om denna domineras av föreställningen att vi skall kunna ta ut mer från naturen och samtidigt skydda eller restaurera den. Detta är så nära man kan komma ”att äta kakan och ha den kvar”. 

De senaste månaderna har Europas bönder stoppat trafik, tippat gödsel och blockerat gränser – och skrämt upp EU-kommissionen och nationella politiker. Vågen av protester började i Nederländerna efter ett beslut av regeringen för att minska lantbrukets stora utsläpp av kväve. Många gårdar skulle få kraftiga begränsningar och ett antal gårdar tvingas upphöra med sin produktion. Även om de utlösande orsakerna för böndernas protester är olika i de olika länderna så är det samma grundproblem överallt.

Jordbruket har under årtionden drivits som en varuproduktion vilken som helst under starkt konkurrenstryck. Detta har lett till en konstant ekonomisk press och att många jordbruk lagts ned. Fem miljoner bönder, tusen om dagen, inom EU har parkerat traktorn för gott mellan 2005 och 2020. Jordbruk har samtidigt stor miljöpåverkan och miljöreglerna har successivt skärpts och på senare tid har jordbruket hamnat i skottgluggen för sin klimatpåverkan. Mängder av regler för djurskydd, smittskydd och livsmedelsproduktion har också införts. Naturvårdspolitik, som inte har jordbruket som mål, har också spillt över på jordbruket, med kraftigt ökade viltstammar som gör stora skador på grödor och i viss mån också på djur. Allt detta kostar.

På det stora hela kan många av dessa lagar och regler vara rimliga, men bönderna som drabbas har bara gjort det som samhället förväntat sig, producerat stora mängder billiga jordbruksråvaror. Deras ilska är därför befogad även om ilskan ofta är riktad åt fel håll.

Lantbrukets intresseorganisation, LRF, har valt en annan strategi än kollegorna på kontinenten. I stället för att gå ut på gatorna har man räknat ut vad klimat- och miljöomställningen kommer att kosta jordbruket. De landar på ökade kostnader på cirka 20 miljarder om året. Detta skall sättas i relation till exempelvis jordbrukets totala produktionsvärde på cirka 70 miljarder om året, en kostnadsökning på nästan 30 procent. Man kan säkert kritisera vissa av beräkningarna men på de hela framstår de snarast som försiktiga.

Eftersom jordbrukets lönsamhet är mycket låg, jordbrukarnas inkomster släpar hela tiden efter andra grupper, är det enda sättet för jordbrukarna att ta ut dessa kostnader att höja priserna. Men det går inte att göra så länge jordbruket skall konkurrera med produkter från länder som kan producera billigare för att de har lägre löner och andra kostnader, bättre förhållanden, eller att de inte behöver uppfylla så höga krav – ofta allt detta samtidigt.

Det finns en liknande motstridiga målsättningar inom skogsbruket där insatser för artskydd, krav på mer avsättningar till naturvård, bevarat renbete och kolinlagring står i bjärt motsättning till samhällets förväntning om att produktionen av virke skall öka med tjugofem procent. Skogspolitiken påstås ställa produktionsmål och miljömål bredvid varandra som lika viktiga, men eftersom produktionsmålet är kopplat till betydande intäkter, cirka 30 miljarder om året i avverkningar, och miljömålet mest innebär kostnader eller uteblivna intäkter ur ett snävt ekonomiskt perspektiv är det lätt att inse vilket som egentligen väger tyngst.

Som det ser ut nu är det skogsägarna som får ta de ekonomiska konsekvenserna och den stora osäkerhet som finns om en enskild avverkning kan genomföras eller inte. Om en exempelvis en fjärdedel av Sverige skog skulle undantas från aktivt skogsbruk så handlar det om många hundra miljarder i direkt intrångsersättning. Utöver det skulle skogsbrukets och skogsindustrins samlade årliga inkomster på 250 miljarder och sysselsättningen på cirka 120 000 personer minska kraftigt.

Det finns goda skäl att kritisera jord- och skogsbruket för hur det bedrivs och de negativa effekter som det har på naturen, men det är viktigt att komma ihåg att dessa näringar bara har utvecklats enligt den modell som samhället har efterfrågat och enligt de marknadsmässiga villkor som styr företagsamhet i Sverige. Att miljöanpassa dessa näringar innebär ökade kostnader eller minskade intäkter, ofta bådadera. Någon måste betala.

EU, de svenska regeringarna av skilda kulörer och en rad lobbyorganisationer försöker ge sken av att den gröna omställningen är ett nytt framstegsprojekt som alla tjänar på - den kommer ge EU:s ekonomi en nystart och ökad konkurrenskraft. Det finns dock många grundläggande förhållande och begränsningar som inte har tekniska lösningar eller där de nya system som behövs är betydligt dyrare än de nuvarande, se bara debaclet med biobränslen och reduktionsplikten.

Vi behöver utan tvekan en omställning av samhället till att fungera inom planetens gränser. Det handlar inte bara om växthusgasutsläpp utan vår användning av naturens resurser måste minska och den biologiska mångfalden måste öka. Detta har ett pris. Vilka politiker vill erkänna det och se till hur vi skall kunna göra omställningen rättvis och inkluderande för befolkningen i stort, såväl som för jord- och skogsbrukare? 

 

 

* Jag tror i och för sig att FAO:s beräkningar är diskutabla vad gäller kostnaderna för hälsan. Efter vad jag kan förstå har man räknat med alla hälsokostnader som kan härledas till mat, inklusive både övervikt och undernäring. Men även om de bara är hälften så stora är det ändå anmärkningsvärt.