Var stolt kobonde

För ett antal år sedan jobbade jag med ett Sida-finansierat projekt för att hjälpa afrikanska småbönder att sälja ekologiska produkter på export. Det var ett ovanligt lyckat biståndsprojekt som verkligen gjorde skillnad om jag får säga det själv (du kan läsa den publika slutrapporten här). Småböndernas inkomster ökade med uppemot 50 procent (det låter ju mycket, men i stora drag handlade det om att de ökade sina inkomster från 1000 kronor om året till 1500 kronor om året). Bönderna var givetvis glada för sina ökade inkomster, men det som slog mig var att de var minst lika glada över att de blev uppskattade och respekterade för det de gjorde. Istället för att få höra från regeringen och bistånd att de var efterblivna som borde modernisera sina jordbruk fick de höra att deras traditionella metoder var värdefulla och uppskattade i andra länder. De förbättringar som infördes kompletterade deras traditionella jordbruk istället för att utplåna det.

Tidigare idag deltog jag i ett seminarium på Särimner (Eldrimners stora konferens och SM i Mathantverk) om småskalig mjölkproduktion. Utan tvekan är det viktigt för den som producerar mjölk, stor eller liten, att ekonomin går ihop och att det finns resurser att investera nytt eller i alla fall ersätta det som slits och att man kan leva på verksamheten. Men status för mjölken, mjölkproduktionen och den småskaliga mjölkproduktionen är också högst väsentliga. Här kan man urskilja ett flertal problem.

Mjölk var länge en självklar del av den svenska kosten och mjölkens värde som livsmedel fördes fram av branschen, skolor och myndigheter. Politiker deltog i kampanjer med mjölkmustascher och hoppade inför kameror. Möjligen gick man litet väl långt i detta. På senare år har mjölken fått kritik från en rad olika håll, etiskt, miljömässigt och hälsomässigt. En ökad grupp av människor påstår sig inte må bra av mjölkprodukter. Även denna kritik har gått väl långt, men den har försvagat mjölkens ställning.

Mejerierna själva har dock bidragit till detta genom att inte marknadsföra mjölk utan istället marknadsföra en rad olika ”förädlade” mjölkprodukter, inklusive mjölk där man tagit bort delar av mjölken (exvis laktosfri) eller lagt till en massa smaker. Priset på mjölk har också varit lågt, vilket i sig signalerar låg status (i vår värld). Att andra aktörer lyckas sälja alternativa mjölkliknande drycker (typ havredryck) till nästan dubbla priset trots att råvarukostnaden varit en bråkdel så hög är ju ett tydligt exempel på hur mejerierna har misslyckats. Det dominerande mejeriet, Arla, vill ju knappt ens signalera att mjölken är svensk som ett mervärde. Ostarna i affärerna är ett så sorgligt kapitel att man inte ens vill tala om det...

Mjölkproduktionen har givetvis också drabbats av detta. Det är inte särskilt upplyftande att få höra att man orsakar jordbrukets största miljöproblem. Utöver detta finns det en växande, delvis rättvis, kritik av visa aspekter av mjölkproduktionen som att korna går inne nästan hela tiden och framför allt att kalvarna tas från korna redan vid födseln.

Det man talat mindre om är hur diskussionerna INOM mjölk och lantbruket påverkar mjölkproduktionen och framför allt de små producenterna. Branschens olika organisationer har under lång tid lyft de som byggt ut och rationaliserat som förebilder. De som har kor som mjölkar mest får uppmärksamhet och utmärkelser, rådgivningsorganisationen Växa bjuder på tårta när man pressat genomsnittet till 11 ton mjölk per ko och år.

De som nöjt sig med tjugo, trettio eller femtio kor har fått höra att de tillhör ett utdöende släkte och att de snarast är bromsklossar i utvecklingen, detta trots att de små gårdarna bidrar mycket till att skapa en positiv bild av kor och mjölkproduktionen och deras åkrar och betesmarker skapar stor biologisk mångfald. Bonden som kulturbärare och jordbruk som livsstil har setts som irrelevant eller negativt. Idealet är istället lantbrukaren som företagsledare och entreprenör och som tar semester på sommaren som alla andra. 

Det är mest i reklamen som de små gårdarna får synas. Som i Bregottfabriken eller Arla-Elin som rider på kor. Samma Elin som senare får ultimatum att hon måste bygga om sin ladugård om hon vill fortsätta leverera eko-mjölk. Nu senast har Arla lanserat en hållbarhetsersättning som premierar gårdar med hög produktion och höga foderskördar medan den missgynnar bönderna med kor på bete i skogs och mellanbygder.

Mathantverket och direktförsäljning till konsument är två vägar att få mer uppskattning och respekt för både mjölkprodukterna och värvet som (småskalig) mjölkbonde. Den mindre skalan gör det också mycket enklare att få till ett generationsskifte och att härda ut perioder av svårigheter. 

 

I den bästa av världar skulle detta uppskattas också av den storskaliga mjölkproduktionen, men det är kanske för mycket begärt?