Säg nej till en bondefri matproduktion

För ett tag sedan såg jag på en debatt mellan George Monbiot och Allan Savory. George Monbiot är en engelsk miljö- och samhällsjournalist som från att i första hand vara en skarp kritiker av kapitalismen har gått mot att fokusera på miljöproblemen i jordbruket. Särskilt kritisk är han mot djurhållningen, och då inte i första hand den industriella djurhållningen utan den som bygger på betesdrift. Som alternativ för han i viss mån fram veganism, men i ännu högre grad olika typer av mat framställd med fermentering och elektricitet – Farm free foods eller som jag föredrar att kalla det, industriell matproduktion*.

Alan Savory är mest känd för holistic management och holistiskt planerad betesdrift som bygger på noggrann planering av betande djur, främst kor, för att efterlikna hur hjordar av naturligt förekommande djur betar. Ett stort antal djur betar små ytor åt gången och återkommer inte till samma plats förrän gräset har återhämtat sig.

Debatten var en stor besvikelse (jag skriver en längre sammanfattning av den på engelska här). Den skulle handla om “Is livestock grazing essential to mitigating climate change?”. Men Allan Savory vägrade att diskutera frågan direkt utan talade bara om hur holistisk betesdrift kan motverka ökenspridning. Med en välvillig tolkning kan man hävda att minskad ökenspridning eller rent av omvandling av öken till grön mark kan spela en viktig roll i att bromsa klimatförändringar, men Savory lyckades inte alls kommunicera detta. Han är 87 år och inte någon duktig kommunikatör eller debattör så det var nog inte särskilt genomtänkt att ställa upp mot George Monbiot, en erkänt duktig debattör. Denne höll sig till ämnet men lyckades egentligen inte heller särskilt väl med uppgiften. Det ironiska var att Savory och Monbiot var överens om en sak, att de traditionella jordbrukssystemen i stort sett varit skadliga, även om de gör det från väldigt olika utgångspunkter. Men de har båda fel. De flesta traditionella jordbrukssystem har varit långt mer uthålliga och hållbara än den industriella civilisation vi lever i nu!

*

Monbiot har ägnat stor energi de senaste åren åt att föra fram olika typer av industriell matproduktion, senast i boken Regenesis. Men det finns starka skäl till att vara kritisk och skeptisk både till de påstådda fördelarna med dessa industriella processer och till de påstådda nackdelarna med jordbruk. Jag har själv skrivit om detta flera gånger, och även debatterat frågan med Monbiot.

Om man vill läsa en grundligare kritik av Monbiots Regenesis kan jag rekommendera Saying No to a Farm-Free Future (Chelsea Green) av Chris Smaje, sociolog och småskalig grönsaksodlare. Boken är trots sina 160 sidor pamflettartad i stilen och bygger på en omsorgsfull kritik av det Monbiot säger, men även av det han inte säger. Den innehåller också Smajes egna tankar om hur livsmedelssystemet och jordbruket bör utvecklas samt en hel del filosofiska resonemang.

Chris Smaje är överens med George Monbiot att det nuvarande livsmedelsystemet inte är hållbart, men är helt oenig både vad gäller analysen varför det nuvarande systemet är ohållbart och vad alternativet är. Dessa två är förstås mycket starkt kopplade.

För Monbiot är jordbrukets stora markanvändning det helt överskuggande problemet även om det givetvis finns andra problem som utsläpp av växthusgaser, övergödning användning av pesticider osv. Eftersom djurhållningen, och särskilt betesdrift, behöver mycket mark blir den definitionsmässigt värst av allt. Monbiot vill skydda naturen genom att spara så mycket natur som möjligt. Han har också gjort sig känd som en förespråkare av förvildning av landskapet.

För Smaje är jordbrukets omvandling till ett storskaligt jordbruk som producerar anonyma handelsvaror – med stora insatser av fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel – för avlägsna urbana maktcentrum, grundproblemet i matförsörjningen och i förlängningen i hela samhället.  Han ser tvärtom att vi behöver fler människor för att förvalta landskapet och producera mat och att vi istället för att tro att vi skyddar naturen genom att dra oss tillbaks till städerna skall ta vårt ansvar som ekologisk nyckelart på fullaste allvar.

Gemensamt för så gott som all industriell matproduktion är att den använder mycket energi. I själva verket är energiförbrukningen en av de största svagheterna. Lustigt nog nämns inte energiförbrukningen som en svaghet i den översiktsartikel** som nyligen publicerades i nature communications, trots att det är energikostnader som hittills varit den främsta begränsningen för industriell matproduktion. Men det belyser bara alltför väl det inbyggda problemet med att de som forskar på industriell matproduktion så gott som uteslutande har ett stort egenintresse i denna typ av produktion antingen mycket konkret i form av att man driver företag i branschen eller indirekt genom att den forskning man driver finansieras av aktörer som kommer att fortsätta finansiera forskningen så länge resultaten är positiva (detta är givetvis inte unikt för industriell matproduktion utan gäller så gott som all ”ny teknik”).

Eftersom nästan ingen av dessa nya metoder finns i kommersiell skala*** och det inte finns några oberoende livscykelanalyser av deras resursförbrukning upprepar medier – och Monbiot - företagens PR friskt utan kritisk granskning. Enligt Smajes beräkningar skulle halva världens elproduktion gå åt för att tillverka det mikrobiella protein som Monbiot förespråkar och energiåtgången skulle vara cirka 100 gånger högre än om samma mängd protein kom från odling av sojabönor (enligt mina beräkningar skulle hela världens elproduktion gå åt, men jag räknade på kalorier och inte protein, så det behöver inte vara någon motsättning mellan dessa).

Processer som påstås spara mycket mark eller vatten, men som samtidigt använder mycket energi kan mycket väl innebära en mycket stor mark- eller vattenanvändning. En alldeles färsk livscykelanalys av en av de få större kommersiella inomhusodlingarna i Sverige visar att den totala markanvändningen är tre gånger högre än för frilandsodling medan vattenanvändningen var en tredjedel, långt ifrån de ofta hörda påståendena om att man sparar över 95 % vatten. Förvisso ingår inte inomhusodlingar i den industriella matproduktion som Monbiot förespråkar (tvärtom, se denna länk, som samtidigt är intressant för att den ger många av de argument som också talar emot den industriella matproduktion som Mobiot numera själv förespråkar) men exemplet visar hur ihåliga argument om att spara mark och vatten är när man byter ut dessa mot energi.  

Smaje förklarar bra varför både blandjordbruk med djur och växter och betesdrift har en viktig roll att spela i ett ekologiskt lantbruk samtidigt som han, med all rätt, är mycket kritisk till hur den industriella djurhållningen bedrivs.

I boken A small farm future har Smaje utvecklat sin vision för agrara lokalsamhällen och bärande tankar kommer igen i Saying No to a Farm-Free Future. Han har (givetvis) blivit kritiserad för att romantisera bondesamhället, inte bara av Monbiot. Men han tillbakavisar både att han vill ha det forna bondesamhället tillbaks och uppfattningen att det bara var misär. Samtidigt som han tar avstånd från romantiserandet vill han återupprätta romantikens kritik av modernismen och synen på framsteg som i huvudsak materiell, med tonvikt på ekonomi, teknik och produktivitet, ofta på bekostnad av sociala, kulturella och andliga värden.

Smaje delar också min uppfattning att det nuvarande samhället byggt runt de siamesiska tvillingarna, tillväxt och kapitalism, är dömt att gå under och att det är ett misstag att tro att utveckling har en riktning: framåt. Monbiot och många andra ekomodernister saknar en vision, de ser bara att samhället skall fortsätta i samma spår som nu, men med smartare teknik. Men för att uppnå vad? frågar Smaje. Det som verkar som storslagna visioner för framtiden är egentligen bara att fortsätta i det upptrampade spåret:

”Aside from the unrealistic energy dynamics, the main problem with such proposals is that they replicate exactly the high-energy, high-capital, growth oriented urban industrialism that generates the problems they’re trying to overcome. Ecomodernist doing-somethingism is really a version of doing-nothingism disguised under some fancy but flawed and superficial technological tricks”

Det finns nästan inga människor i Monbiots vision för industriell matproduktion, medan Smajes vision är full av människor. Boken skulle kanske hellre heta Saying no to a farmer-free future.

 

* Jag använder ”industriell matproduktion” här som ett samlingsbegrepp för produktion av mat genom cellodling (av kött etc), så kallad precisionsfermentering, elektrobakterier mm. Till skillnad från industriellt jordbruk så är dessa metoder inte platsbundna utan sker i fabriker vilka rent teoretiskt kan ligga nästan var som helst. Gränsfall mellan dessa och jordbruk är kycklinguppfödning, fiskodling, insektsodling och växthusodlingar där man inte odlar i jord, i synnerhet inomhusodlingar.

** Artikeln innehåller dock en mycket bra översikt av de olika teknologier som utvecklas och en lista på alla mer konkreta tillämpningar som ”är på gång”.

*** Man bör dock notera att i grund och botten är det inte särskilt mycket nytt med de flesta av de tekniker som förs fram. En produkt som Quorn bygger på teknik som är snart 100 år gammal. Under andra världskriget tillverkades Norrlandsbiff av jästsvampen Cyberlindnera jadinii som odlades på cellulosalut. En liknande produkt finns att köpa som dyrt kosttillskott än idag under namnet torulajäst. Man svänger sig med termer som precisionsfermentering, Single Cell Protein och får det låta nytt, men det är inget märkvärdigare än att jäsa champagne eller göra ost. Det nya är möjligen att man genmodifierar mikroorganismerna.

Som en liten lustig knorr tackas jag i efterorden till både Regenesis och Saying No to a Farm-Free Future eftersom jag var i kontakt med båda författarna i deras efterforskningsarbete.