Livsmedelsstrategin i stöpsleven

I morse deltog jag i KSLA:s seminarium Hållbar svensk mat som var tänkt som ett inspel till den revidering av den nationella livsmedelsstrategin som är i görningen under arbetsnamnet Livsmedelsstrategin 2.0. Den nuvarande strategin har en stark inriktning på ”internationell konkurrenskraft” och handlar egentligen inte, namnet till trots, om livsmedel, dvs maten vi äter. Det är inte heller mycket till strategi (här analyseras den nuvarande strategin och här kritiseras den).

Det var många saker som kom fram under dagens möte, och jag försöker inte alls göra dagen rättvisa genom att redogöra för allt utan plockar upp några saker jag tyckte var intressant.

Det mest förvånande var att statssekreteraren Dan Ericsson sade att han ”ser allvarligt på minskningen av de mindre gårdarna”. Det är första gången jag hört en representant för regeringen (inte heller de regeringar som varit innan denna) tala för de mindre gårdarna. Vi får givetvis se om det kommer någon substans i detta. ”Ökad produktion genom stärkt konkurrenskraft” var annars hans huvudbudskap. Detta har hittills alltid betytt fortsatt strukturrationalisering (dvs större gårdar). Sverige gjorde ju också starkt motstånd mot att omfördela EU-bidragen till mindre gårdar i den strategiska planen för jordbruket. Det var i och för sig i första hand förra regeringen, men den nuvarande regeringen hade chansen att ändra det, men struntade i det. Efter vad jag förstått från upplägget inför uppstartsmötet för den nya strategin kommer utgångspunkten fortfarande vara tillväxt, ökad produktion och internationell konkurrenskraft.

Frågan om sårbarhet hade just börjat återkomma på dagordningen när den förra strategin antogs, men satte inga direkta spår i strategin. Men den är numera central och nämndes av många av talarna.

Så gott som alla talare, från producent till konsument och miljöorganisationer, betonade annars behovet av ökade politiska insatser för att styra jordbruket i hållbar riktning. I den nuvarande strategin sparkas ansvaret för hållbarheten till näringen och forskningen och framför allt till konsumenten som förväntas göra hållbara val. Nu verkar alla inse att denna marknadsliberala inställning inte alls levererar och man förväntar sig stora insatser av staten. Frågan är om staten vill....

Fredrik Andersson, lantbrukare och ledamot i LRF:s förbundsstyrelse, redogjorde för nya uträkningar av matkronan och visade att bonden får 1,08 kr för det vete som ingår i en vanlig limpa som kostar ungefär 27 kronor i butiken. Att använda fossilfri konstgödsel, driva maskiner fossilfritt, göra basala saker för den biologiska mångfalden och andra miljöåtgärder beräknades kosta cirka 56 öre per kg vete. Det betyder i klartext att vetet behöver vara 50 procent dyrare för att ge lantbrukarna möjlighet att leverera fullt ut på miljöområdet. 

Per Arfvidsson vice vd för Lantmännen gav en liknande bild, men på systemnivå. De anser att de årliga kostnaderna för att klara miljö- och klimatkrav skulle vara 8 miljarder samt att det också behövdes en miljard årligen för forskning. Detta behöver betalas av konsumenterna eller på skattsedeln. Eftersom samma Lantmännen har en internationell strategi är sannolikheten att marknaden kommer att betala ungefär lika med noll, så det blir givetvis staten som kommer att få stå för fiolerna, i alla fall i den nuvarande frihandelsmodellen som ju bejakas både av regeringen och Lantmännen.

Det som jag tyckte var intressant med dessa två inlägg var att ett 50 procent högre pris motsvarar ungefär det som ekologiska produkter behöver för att vara lönsamma. 9 miljarder i årligt tillskott till jordbruket motsvarar ungefär storleken på EU-stöden och det motsvarar också ungefär jordbruksföretagen nettoinkomst ett vanligt år. Med tanke på att det ekologiska jordbruket omfattar 20 procent av åkerarealen och får mindre än en miljard i årligt stöd så är det som det konventionella jordbruket behöver för att göra mycket av det som ekologiskt jordbruk (med undantag för fossilfri drift av maskiner) redan levererar ett högre statligt än det stöd som nu ges till ekologiskt jordbruk. Min enkla tanke är att vi redan har verktyget och systemet för att genomföra detta – ekologiskt lantbruk.

Det var givetvis många andra inlägg i under dagen. Det känns som att hållbarhetsfrågorna kanske kan få en synligare roll i den nya strategin. Men det är lika tydligt att trots allt prat om att näringslivet driver hållbarhetsarbetet så anser de flesta att det är samhället som styra det hela, antingen genom direkta bidrag till producenterna eller genom olika typer av skatter, avgifter och subventioner på konsumentnivå. Alla verkar överens om att inte nudging, certifieringar och information till konsumenterna skulle vara tillräckligt (obs denna mening var felskriven i en tidigare version av artikeln). 

Forskarna Sara Säll och Therese Lindahl diskuterade att marknaden inte kan ta hand om kollektiva nyttigheter och kollektiva onyttigheter (externaliteter). Det visar sig både av praktiska erfarenheter men stöds också av ekonomisk teori. Man diskuterade olika typer av konsumtionsskatter och subventioner för att hantera detta. Där har jag en rätt avvikande uppfattning. Miljöeffekterna av livsmedelsproduktionen ligger i första hand i produktionen, primärproduktionen och livsmedelskedjan. Det är rimligare att man lägger eventuella ekonomiska styrmedel – både positiva och negative - där än på konsumtionsnivån. Det blir också betydligt enklare att utvärdera effekterna. Detta gäller helt uppenbart ersättningarna för kollektiva nyttigheter, men att lägga exempelvis en klimatskatt i konsumtionsledet kräver också en enorm kontroll av hela kedjan och av tusentals varor från hundratals länder. Det är betydligt mer effektivt att lägga dessa klimatavgifter antingen på utsläppen eller på de insatsmedel som driver utsläppen (diesel, konstgödsel osv).

Anna Richert från WWF upprepade på seminariet den övergripande målsättning som fördes fram av Naturskyddsföreningen, Sveriges Konsumenter, Vi Konsumenter, Konsumentföreningen Stockholm, World Animal Protection, Ekologiska Lantbrukarna och WWF, när livsmedelsstrategin utformades:

År 2030 äter det svenska folket hälsosamma, välsmakande och säkra livsmedel som producerats på ett hållbart sätt av lönsamma och konkurrenskraftiga företag, och bidrar till uppfyllandet av FN:s hållbarhetsmål.

Ann-Helen Meyer von Bremen och jag gjorde för övrigt ett förslag på en alternativ livsmedelsstrategi på den tiden den nuvarande strategin utvecklades, En strategi för den goda maten. Där formulerade vi följande vision:

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor.

Matproduktionen bygger på relationer, ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

 De analyser och förslag som Axfood har gjort tycker jag också är värda att lyfta fram och Åsa Domeij redogjorde kortfattat för dem under seminariet.