Skogsstyrelsens dynamit

Det är marknadsekonomin och virkesköparnas intressen som driver på kalhyggen och förstör den biologiska mångfalden. Marknadsekonomin skall användas för att styra utvecklingen åt ett annat håll. Skogsstyrelsen ställer en helt korrekt diagnos, men är medicinen den rätta? 

Skogsstyrelsen och i synnerhet generaldirektören Herman Sundqvist har fått mycket kritik för att den sitter/har suttit i skogsnäringens och skogsindustrins knä. Jag tänker inte ge mig in i den debatten, men jag kan konstatera att myndigheten för fyra dagar släppte en rapport - Levande skogar fördjupad utvärdering 2023 - om miljötillståndet i skogen som innehåller en vassare analys av situationen än vad nästan alla skogsbrukets kritiker har presterat. 

Det som särskilt imponerar är den nyktra analysen om vad som orsakar miljöproblemen i skogen (sid 15-16 i rapporten). Det är inte ondska, okunskap  eller en konspiration av skogsmaffian som gör att skogsbruket är som det är:

"Den främsta förklaringen till att miljöproblem uppstår i skogen är att det finns starka företagsekonomiska incitament i form av virkespriser som styr mot ett produktionsinriktat skogsbruk"

Man beskriver att den svenska modellen med frihet i val av brukande och förvaltande innebär att det enda rationella företagsekonomiska alternativet är att inrikta på virkesproduktion. Eftersom de virkesköpande organisationerna (skogsbolag m.fl.) är vinstdrivande finns incitament att upprätthålla ett produktionsinriktat skogsbruk med fokus på "att vinstmaximera via mobilisering av skogsråvara till ett så lågt pris som möjligt för industriell förädling." 

Det är också virkesköparna som står för nästan all rådgivning i skogsbruket vilket gör att de över 300 000 enskilda skogsägarna får råd anpassade för industrins behov, inklusive hur avverkningar går till. Detta gör att även många småskogsägare som skulle vilja sköta sin skog annorlunda ändå i de flesta fall sköter den på ett liknande sätt som skogsbolagen.

Granplantage på åkermark vid infarten till vår gård

Rapportens kapitel 4 handlar om miljökvalitetsmålet uppfylls och är det kortaste kapitel jag någonsin sett i en rapport från en myndighet - se bilden. 

Hela kapitel 4 i rapporten

I sammanfattningen skriver man: 

Miljökvalitetsmålet Levande skogar är inte uppnått och kommer inte kunna nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Utvecklingen i miljön är negativ. 

Rapporten konstaterar dock att det görs många olika miljöåtgärder som ger god effekt, men att de inte alls väger upp de skador som orsakas av hur skogsbruket bedrivs. Det är uppenbart att trakthyggesbruket (det som brukar kallas för kalhyggen) är en av de främsta skälen till det dåliga tillståndet i skogen. 

En naturligt växande skog är sammanvägt relativt gammal men inte likåldrig och har haft lång tid att utveckla ekologiska strukturer. När den skogliga kontinuiteten bryts i dessa områden genom  trakthyggesbruk försvinner ofta förutsättningarna för en mängd växt-, svamp- och djurarter som är beroende av kontinuitet.

Att skogen huggs allt oftare, dvs vid allt yngre ålder är ett annat problem. På bara 14 år har genomsnittlig ålder på bestånden vid slutavverkning sjunkit med 20 år! Andelen äldre skog har ökat en del sedan 1990-talet, men då hade andelen sjunkit i rask takt under hundra år. Jämfört med situationen för hundra år sedan har andelen skog över 160 år minskat med cirka 40 procent. Listan kan göras mycket längre och rapporten innehåller mycket intressant. 

Men vad skall man göra åt det hela då? 

Rapporten pekar på att de politiska signalerna är motstridiga och gör det näst intill omöjligt att nå målen. Till exempel ska skogar med höga naturvärden inte avverkas. Samtidigt ska skogsägarens frivillighet utgöra grunden och äganderätten bör stärkas. Pengarna för att bilda områdesskydd är dessutom otillräckliga. Skogsstyrelsen anser, helt rimligt, att samhället måste sätta ned foten. Min tolkning av det man skriver är att man exempelvis får strunta i frivilligheten om man skall kunna stoppa avverkningarna av de skyddsvärda skogarna (något som både regering och Riksdag säger sig vilja).

Rapporten föreslår att samma mekanismer som idag driver miljöförstöringen i skogen skall användas för att driva miljöarbetet, dvs vinstintresse och marknadsekonomi. Man vill "göra skogar med höga naturvärden till en lika naturlig del av marknadsekonomin som skogsprodukter" och utveckla nya "affärsmodeller". Det låter kanske bra i första anblicken, men det finns många skäl att vara skeptisk till detta angreppssätt. 

Till att börja med tycker jag det är tveksamt att överhuvudtaget kalla det för "marknadsekonomi" när det är skattebetalarna som skall ersätta skogsägarna för att bruka skogarna mer miljövänligt. Rent praktiskt finns det också så många olika miljövärden och också andra värden som klimatreglering, friluftsliv, jakt, motion, meningsfullhet, andlighet och naturupplevelser i skogen att det är orimligt att göra alla dessa värden till tjänster som skall ersättas på en låtsasmarknad. Det kan för övrigt också finnas motsättningar mellan miljövård och andra värden som jakt och friluftsliv, på samma sätt som det finns mellan virkesproduktion och miljö.

En statlig utredning om så kallade ekosystemtjänster konstaterade redan 2013 att: 

Monetär värdering är dock mindre pålitlig eller direkt olämplig (min markering) i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt. Detta gäller framför allt de stödjande och reglerande ekosystemtjänster som avgör ekosystemens långsiktiga kapacitet att generera välfärd för människor (t.ex. jordmånsbildning, vattenreglering eller pollinering).

Om man nu anser att miljövården skall skötas som en marknad betyder det att man tar in en ännu större del av naturen, av livet, i en marknadsekonomi. Att formulera naturens "värde" i pengar eller andra marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen. 

Visst kan det vara relevant att ge skogsägare bidrag för att driva hyggesfritt på samma sätt som man ger bönder stöd för att driva ekologiskt lantbruk. Men man behöver inte kalla ekonomiska styrmedel för marknadsekonomi eller affärsmodeller, lika lite som vi kallar studielån, bostadsbidrag eller arbetslöshetsersättning för marknadsinstrument.