Hot går hem

Både pandemin och de hastigt uppblossande NATO-debatten visar att folk och samhället är beredda till stora förändringar om ett hot upplevs som stort och påtagligt. De visar också att ”man måste ge folk hopp” och ”visa på positiva alternativ” inte alls är en förutsättning för att få folk att ändra beteenden, något som miljö- och klimatrörelsen byggt sina strategier på under de senaste decennierna. Det viktigaste är att man slutar behandla den vuxna befolkningen som barn, som inte tål att höra sanningen.

Det finns ett ljus i slutet av tunneln, stock av nedfallet träd i Bialowezaskogen i Polen, foto: Gunnar Rundgren

Under lång tid har stora delar av miljö- och klimatrörelsen, och ännu mer den ”gröna politiken” använt sig av ett positivt narrativ om den omställning som behövs, där huvudbudskapet är att det är ganska enkelt att lösa miljö- och klimatproblemen. Du kommer inte bara få åka bil i framtiden utan den kommer till och med styra sig själv, flygplan eller hyperloopar går på vätgas och mat kan odlas i laboratorier så att vi kan lämna naturen i fred. I huvudsak löser sig det hela med Grön Tillväxt, cirkulär ekonomi och lite nudging. Några förändringar i livsstil är egentligen inte nödvändiga.

Även många av de som innerst inne vet att omställningen kommer att bli svår menar att man inte skall stöta bort folk genom att tala om hur svårt det skall bli. Man skall istället resonera som om man går med ett barn på fjället, bara tala om det som skall hända den närmaste timmen, att nå nästa krön eller tjärnen fyra kilometer bort. Man använder sig av förenklade populärpsykologiska tankar om hur man motiverar folk som möjligen, möjligen stämmer när man skall motivera ett barn att läsa läxorna, eller gå upp ur sängen.

Samtidigt bedrar man sig själv med det positiva budskapen. Det börjar som en strategi, men när man hasplat ur sig samma positiva budskap gång på gång, och får positiv feedback av åhörarna eftersom folk blir mer entusiastiska av att få ett positivt budskap än ett negativt, så börjar man själv tro på det man säger. Detta gör en desto mer övertygande vid nästa tillfälle.

De senaste trettio årens utveckling visar dock att strategin är helt felaktig. Ett övertydligt exempel på det är både den folkliga opinionen mot ökade el- och bränslepriser och det politiska svaret på de trots allt blygsamma kostnadsökningar dessa innebär, där partierna bjuder över varandra i hur man skall kompensera folket. Ett bensin- eller dieselpris på 25 kronor litern är verkligen i minsta laget om man verkligen vill påverka användningen av fossila bränslen (jo vi har fortfarande en fossilbil och dieseltraktorer på vår gård...).

Coronakrisen visade att världens ledare var beredda till mycket kraftiga åtgärder med stora konsekvenser för att rädda människoliv (om åtgärderna var rimliga är en annan fråga). Åtgärderna handlade både om kraftiga inskränkningar i folks frihet att röra sig och att resa samt mycket stora ekonomiska insatser.

Det är litet svårt att få ett grepp om hur mycket pengar som man spenderat i olika former av coronastöd i Sverige. Siffror från Ekonomifakta tyder på att statsbudgeten har belastats med 369 miljarder i extra kostnader under 2020 och 2021. Till det kommer kostnader som företag haft för vilka de ej kompenserats (en del företaga och individer har sannolikt överkompenserats, men det är en annan fråga).

Även om det har funnits en hel del protester har befolkningarna i stort accepterat inskränkningarna i frihet. I Sverige var det snarare så att fler ville ha hårdare restriktioner.

Det visar att folk och samhället är beredda till stor omställning om hotet upplevs som stort och påtagligt. Det visar också att ”man måste ge folk hopp” och ”visa på positiva alternativ” inte alls är en förutsättning för att få folk att ändra beteenden, något som miljö- och klimatrörelsen byggt sina strategier på under de senaste decennierna.

Man kan invända att hotet att bli smittad och allvarligt sjuk eller rent av dö var mycket påtagligt och konkret och att man därför inte alls kan jämföra det med de mer långsamma och ännu kanske abstrakta hoten från ett förändrat klimat eller minskad biologisk mångfald. Men den mycket hastigt uppseglande NATO-debatten är ett exempel på att det inte behövs ett omedelbart hot mot människors liv och hälsa för att motivera dem till åtgärder. Man kan förvisso ha litet olika bedömningar av hur stor risk det är att Sverige skulle anfallas av Ryssland, men jag tror inte att det är någon seriös bedömare som tror att det skulle vara nära förestående.*

Till ett NATO-medlemskap hör en upprustning av militären till att motsvara 2 % av BNP, nästan en fördubbling jämfört med idag, eller 107 miljarder per år med 2021 års BNP. Statsbudgeten 2021 var 1114 miljarder. 2 % av BNP betyder således nästan 10 % av statsbudgeten. Många av dem som, fortfarande, motsätter sig ett NATO medlemskap anser sannolikt också att Sverige skall rusta upp i ungefär samma utsträckning, eller kanske ännu mer.

Avsikten här är inte att diskutera ett NATO-medlemskap. Oavsett om man är för eller emot (jag är definitivt emot) är poängen att ”folk”, både vanligt folk och politiker uppenbarligen motiveras starkt av hot. I vare sig NATO-fallet och pandemifallet finns det något positivt att se fram emot. Det är ingen belöning som väntar utan motivationen bygger på att det inte skall bli ännu sämre.

Vi kan jämföra de nuvarande globala militärutgifterna på cirka 2,5 procent av BNP årligen med de beräknade kostnaderna för att motverka klimatförändringarna vilka har uppskattats till runt 1 procent av den globala BNP per år de kommande årtiondena. Inget tyder på att världens länder lägger de resurser som behövs på att motverka klimatförändringarna.**

I min analys är en viktig orsak till att det görs så litet mot utsläppen av växthusgaser just betoningen av de positiva nyheterna. Vi ges föreställningen att klimatomställningen endast handlar om ett energiskifte med tillhörande teknikskifte och att alternativa lösningar redan finns eller är alldeles bortom nästa krök på vägen – de kommer rent av vara både billigare och bättre! Och vi kan suga upp koldioxiden ur atmosfären igen med smart teknik eller mer skog. Därför är det inte nödvändigt att snabbt och drastiskt minska förbränningen av fossila bränslen.

Det mesta tyder på att det endast är om folk i gemen och det politiska ledarskapet ser klimatförändringarna som ett reellt hot och den nuvarande situationen som en kris som vi kan få någon verklig förändring.

Det finns trots allt också ett positivt slut på historien om utsläppen av växthusgaser. Där hägrar ett liv som inte bara har mindre prylar men som också har mer tid för sådant som är verkligt viktigt i livet. Mindre konsumtion, mindre själlöst arbete, mindre rotlöshet och lägre inkomst. Mer relationer, en levande natur, jordning. Men för att nå dit krävs stora förändringar. För att vilja nå dit krävs i de flesta fall också insikten att det nuvarande är ohållbart. 

Det viktigaste är att vi slutar behandla den vuxna befolkningen som barn, som inte tål att höra sanningen. 

 

* Med nära förestående menar jag ett par, tre års tid. Personligen har jag svårt att se att det finns något hot ens på tjugo års sikt. Det är klart att om man tror att Putin på allvar är helt galen och kan företa sig nästan vad som helst, då kan man anse att hotet är betydligt större. Med tanke på att USA nyligen hade en president som många också ansågs som helt galen är det kanske inte någon direkt fördel att vara med i en USA ledd allians? Själv ger jag inte mycket för teorierna om världsledares galenhet utan ser dem mer som uttryck för den situation de befinner sig i – som de själva också varit medskapare av.

** Jag är i och för sig övertygad om att dessa siffror är felaktiga och alldeles för låga.