Åt atenarna ukrainska vetebullar?

I en understreckare i Svenska Dagbladet 19 april skriver Kristian Göransson att veteodlingarna norr om Svarta havet var en förutsättning för Atens blomstring och politiska stabilitet. I artikeln står att: ”Även under år med goda skördar behövde Aten importera hälften eller tre fjärdedelar av det spannmål staden konsumerade. Delvis orsakades detta av att man snarare än ett mer diversifierat jordbruk satsat på ”cash-crops”, alltså på intensiv odling av särskilt lönsamma produkter för export, vilket i Atens fall var lika med oliver som pressades till olivolja och såldes med god vinst.” Jag har inget att invända mot detta, det låter sannolikt.

Artikeln beskriver att Aten kunde få betydande mängder spannmål från det Bosporanska riket, som var en sammanslutning av grekiska städer på den östra delen av Krim och vid Kertjsundet som förbinder Azovska sjön med Svarta havet. Jag har själv besökt flera av dessa tidiga grekiska kolonier på Krim.

I artikeln står det att ett år levererades hela ”20,8 miljoner liter spannmål(!)” från det Bosporanska riket till Aten – med utropstecken. Och visst är det rätt mycket....men inte så himla mycket. Vete väger cirka 0,75 kg per liter så vi talar om 15,6 miljoner kg, 15 600 ton. I en spannmålsdominerad kost äter folk ungefär 250 kg spannmål per person och år. Det betyder att spannmålsleveranserna motsvarade ungefär 60 000 människors behov, ungefär en femtedel av Atens befolkning vid samma tid. Inte illa men långt ifrån Atens behov. 

Och väldigt, väldigt litet jämfört med idag. Jag besökte en gård i Ukraina 2008 som producerade mer än 100 000 ton spannmål.... ekologiskt.

Säsongen 2020/21 exporterade Ukraina och Ryssland tillsammans ungefär 60 miljoner ton, dvs ungefär 4000 gånger mer än exporten av vete till Aten. I själva verket var stora delar av de berömda ryska och ukrainska svartjordarna inte alls uppodlade under antiken, utan större delen var en relativt torr stäpp som betades av djur. I själva verket är det just detta som gjort jordarna så djupa och rika. Det var först på slutet av 1700-talet och på 1800-talet under den ryska expansionen som områdena odlades upp i stor utsträckning särskilt efter introduktionen av järnplogar under andra halvan av 1800-talet. De svarta jordarnas historia påminner därför rätt mycket om den amerikanska prärien.  

Här står jag på stäppen i Askania Nova 2008, området har sannolikt aldrig plöjts utan är en del av den ursprungliga stäppen. Där kan man se visenter och Przewalskis häst.

Medan det otvivelaktigt förekom export från området norr om Svarta havet redan under antiken var omfattningen mycket liten och det är först på senare delen av 1800-talet som man kan prata om Ukraina som en kornbod. För övrigt är det värt att notera att skördarna i Ukraina och Ryssland, trots de berömda jordarna är medelmåttiga jämfört med i Sverige. Det beror delvis på att det är för torrt. 

Många utlänningar har misslyckats med att öka skördarna för att man stirrat sig blind på jorden utan att ta hänsyn till klimatet, infrastrukturen, korruptionen mm. Så gott som alla storstilade svenska projekt för att driva jordbruk i Ryssland eller Ukraina har misslyckats.