Skall vi elda upp träden eller låta skogen stå?

 Är ökat uttag av virke bra för klimatet?

”De skogsprodukter som varje år tas ut från skogarna minskar genom substitutionseffekter utsläppen med 40 miljoner ton. Om mer av biomassan i den avverkade skogen utnyttjades skulle klimatnyttan kunna höjas till 60 miljoner ton per år, mer än de årliga svenska utsläppen, 54 miljoner ton. Vid ökat uttag stiger alltså klimatnyttan ytterligare.” (Skogforsk)

Skogsindustrin har — nästan — lyckats sälja in argumentet att biomassa ersätter fossila bränslen och att man därför skall se ökad produktion av biobränslen eller bioenergi som utsläppsminskning. Det kan ske genom ökat uttag av grenar, toppar och rötter från skogen samt genom ett ytterligare intensifierat skogsbruk med främmande trädslag, genteknik, gödsling mm.

Kan man resonera på det sättet?

Tittar man på svensk energianvändning sedan 1970 kan man få se att biomassa i viss utsträckning ersätter fossila bränslen. Användningen av biobränslen av olika slag har ökat med 100 TWh sedan 1970 medan användningen av fossila bränslen har minskat med nästan 200 TWh. Många villaägare slängde ut oljepannorna och inte minst fjärrvärmesystemen har ersatt olja och kol med biobränslen. Ser man globalt finns det dock inte alls samma samband. Sedan 1990 har användningen av fossila bränslen ökat med nästan 70 procent medan användningen av biomassa har ökat med 50 procent. Möjligen kan man argumentera för att denna användning av biomassa har minskat ökningen av fossila bränslen, men att minska ökningen är trots allt inte alls samma sak som att minska utsläppen.

Att en energikälla ersätter en annan beror mest på att den är billigare eller på annat sätt mer attraktiv. Kol och ånga trängde exempelvis undan väderkvarnar och skvaltkvarnar för att man inte längre var beroende av vädret. Men det är viktigt att se de större utvecklingslinjerna och då verkar användningen av olika energikällor handla mer om addition än substitution. I situationer där biomassa används för elkraft kan biomassa likaväl konkurrera med vatten, sol och vind eller kärnkraft som med fossila bränslen. Idag står val för uppvärmning av hus ofta mellan eldrivna värmepumpar och biomassa. Den snabba elektrifieringen av bilarna gör att valet i en snar framtid kan stå mellan att driva en bil med biobränsle och el.

På det stora är substitutionsargumentet rätt svagt, och att man kan definitivt inte resonera som att en kWh biomassa ersätter en kWh fossila bränslen.

Är förbränning av biobränsle lika illa som förbränning av kol?

” Förbränning av biomassa ger utsläpp i samma storleksordning som från fossila bränslen och den alstrade koldioxiden blir kvar i atmosfären i 50-100 år eller mer.”

I andra ringhörnan står de som hävdar att man istället skall se alla utsläpp av koldioxid, inklusive de som kommer från biobränslen, som bidrag till växthuseffekten. I deras ögon är inte biobränslen något som minskar utsläppen genom att ersätta olja eller gas utan tvärtom något som bidrar till växthuseffekten. Klimatet gör ingen skillnad på koldioxidmolekylerna beroende på ursprung. I ett begränsat perspektiv har de givetvis rätt.

Naturen släpper ut stora mängder koldioxid varje dag och varje år, mycket mer än det som släpps ut via förbränningen av fossila bränslen. Men naturen binder också in lika stora (ja till och med ännu större) mängder. Om biomassa eldas upp, äts av djur eller granbarkborrar eller ruttnar, spelar liten roll för kolbalansen, slutresultatet är koldioxid i alla fallen.  

De som hävdar att biobränslen från skogen är klimatskadliga anser att det vid förbränning uppstår en koldioxidskuld som tar mycket lång tid att ”tjäna in”, dvs att träd återigen binder in koldioxiden. Å andra sidan kan man faktiskt endast elda ved som redan har vuxit, dvs koldioxid som redan bundits, så det argumentet är inte särskilt övertygande. Att räkna med naturens utsläpp som likvärdiga med fossilutsläppen kan också bidra till att dölja problemen med de fossila bränslena.

Men precis som det finns ett korn av sanning med påståendet att biomassa kan minska användningen av fossila bränslen, så finns det ett korn av sanning i uppfattningen att eldning av biomassa kan bidra till växthuseffekten.  Om takten i användningen av biomassa överstiger återväxten av biomassa, dvs om förråden av biomassa minskar betyder att har vi flyttat en hel del kol från växtligheten till atmosfären och på så sätt ökat koldioxidhalten i atmosfären. Den effekten liknar den som uppstår exempelvis vid avskogning. Det finns också en hel del argument om ökad avgång av koldioxid orsakat av kalhyggen, dikning och markberedning i det moderna skogsbruket. Dessa är dock inte i sig kopplade till frågan om biobränslen.

Kan man lagra kol i orörd skog?

Ett mer slagkraftigt argument än att förbränningen av biobränslen är att jämställa med förbränning av fossila bränslen är att skog som får stå orörd lagrar in kol. Den årliga tillväxten i skogen anses nu vara över 115 miljoner kubikmeter. Varje kubikmeter har mycket lågt räknat 200 kg kol, omräknat till koldioxid blir det över 700 kg koldioxid per kubikmeter virke. Det betyder att om ingen skog avverkades skulle kolförråden växa med motsvarande 80 miljoner ton koldioxid om året – betydligt mer än det som skogsindustrin säger sig kunna skapa genom substitution. Och då har jag ändå inte räknat med allt som binds i grenar stubbar och rötter, så den verkliga inbindningen är betydligt större. 

Efter en tid skulle dock tillväxten avta, träd blåsa omkull, skogsbränder uppstå. Processen skulle stanna av betydligt efter ett antal årtionden, fast sannolikt inte upphöra helt. De som betonar hur bråttom det är att hindra ökningen av växthusgaser i atmosfären kan dock argumentera för att även om inbindningen kommer att minska framöver så är det viktigaste att vi binder mycket kol snabbt för att hindra att vi passerar trösklar, tipping points. Men existensen av dessa tipping points, vid vilken temperaturökning de inträffar och om det spelar någon större roll om de inträffar nu eller om tjugo år är mycket osäkert.

Nästan ingen skog avverkas för att eldas upp

Trots den provokativa rubriken är det mycket ovanligt att skog i Sverige avverkas med syfte att få bränsle. Den helt övervägande delen av biobränslena från det svenska skogsbruket är biprodukter av massa och sågverksindustrierna. Det är alltså skogsindustrin och inte skogen som sådan som står för den helt övervägande delen av biobränslena. Sedan förbrukar skogsindustrin självt en stor del av dessa bränslen (se mer här eller här). Om man ändå producerar pappersmassa och timmer är det självklart rimligt att använda dessa biprodukter. Diskussionen borde därför handla om det är rimligt att ta ut virke för massa och timmer i den utsträckning man gör snarare än att ha biobränsle som fokus i skogsdebatten. 

Timmer kan också vara substitut för cement och stål, vilka i sin tur orsakar stora utsläpp, men inte heller där är diskussionen så enkel. Om ansträngningarna att tillverka cement och stål utan fossila bränslen kröns med framgång faller exempelvis de argumenten. Trä i hus är dock obestridligt ett betydande kollager, under förutsättning att man inte river och bygger om för ofta (det vore intressant att veta hur mycket det är).  

Djupa skiljelinjer

För den som har följt skogsdebatten under årtionden är det uppenbart att klimatargumentet används av parter som redan tidigare hade en helt motsatt bild av hur svensk skog skall brukas. Litet förenklat mellan de som betonar produktion och ekonomiska värden som skapas i skogsbruket och de som betonar miljö, allemansrätt, upplevelser och ekosystemfunktioner i skogen. Nu använder båda sidorna klimatet som tillhygge i debatten.

Men debatten präglas också av olika föreställningar och antaganden om klimatet, tillväxten och teknikens möjligheter. Bland de som anser att träden skall stå i så stor utsträckning som möjligt finns både de som anser att mänsklighetens hela resursanvändning skall begränsas mycket kraftigt och teknikoptimister som istället anser att elektrifiering, vätgas, fossilfritt stål och cement gör att vi kan minska användning av skogsprodukter radikalt.  

Bland de som förespråkar ett skogsbruk ungefär som nu men med ökat uttag av biomassa ser mer till skogens viktiga roll för ekonomin och anser att farhågorna med de ekologiska effekterna av ökat uttag är överdrivna. Man ifrågasätter inte att den mänskliga ekonomin styr naturresursförvaltningen.

Föreställningar om nödläge påverkar också de olika gruppernas inställning. Ett avverkningsmoratorium blir rimligare ju mer akut man anser att situationen är. Men skall man vara ärlig så är det bara de som vill dra i nödbromsen för nästan allt som på ett trovärdigt sätt kan föra fram det argumentet.

Vad finns där emellan?

Givetvis finns det en massa ståndpunkter mellan de motpoler jag skissat här. Jag själv intar en sådan. Jag tycker det är olyckligt att klimatfrågan har fått en så framträdande roll i debatten om skogen, det är trots allt bara ett av flera viktiga skogspolitiska överväganden. Att ensidigt betona kolinlagring i skog (eller via substitution) som målsättning för skogsbruket är en farlig väg att gå också ur miljösynpunkt. Det kan exempelvis leda till massiv plantering av snabbväxande trädslag.

Jag har ingen principiell kritik mot biobränslen utan tror att de kan fylla en viktig funktion i energisystemet, både för fordon och som ett effektivt sätt att lagra energi över säsongerna, precis som vedhögen hemma på vår gård. Däremot anser jag att vi ytterligare behöver öka ytorna som skyddas från kommersiellt skogsbruk och att det aktiva skogsbruket behöver miljöanpassas ännu bättre. Detta leder sannolikt till ett minskat uttag, men också till ökade kostnader. För mig hänger detta ihop med en krympning av samhällets ekologiska fotavtryck, av den mänskliga ekonomins krav på resurser och vår konsumtion.

Det är obegripligt för mig att ekonomin i skogsbruket sällan diskuteras eftersom det är detta som i stor utsträckning styr hur skogen sköts. Vi driver kontinuitetsskogsbruk (hyggesfritt) på vår lilla gård där vi försöker utveckla fler av skogens funktioner än den som virkesleverantör, bland annat genom skapande av öppna bryn, skogsbete och gynnande av lövträd och bärande träd. Det är trevligt och intressant, men på det stora hela olönsamt. Vi kommer aldrig att tjäna in det vi betalat för skogen. Det ironiska är att vi inte skulle kunna göra det ens om vi kalavverkade. Att andelen gammal skog* i Sverige har ökat i tjugofem år beror nog inte främst på miljöhänsyn utan på att lönsamheten vid avverkning är låg och mark med växande skog värderas högre än det netto man får vid slutavverkning (att skogsägarna är gamla är en annan sannolik orsak). Detta förhållande är trist för den som lagt ned en massa pengar i skogen, men öppnar samtidigt en möjlighet för att andra värden än produktion av störst möjliga volym kan få en större roll i framtiden.

Denna artikel publicerades på Grön Opinion 21 mars. 

 

* Här talar jag om gammal skog enligt Riksskogstaxeringens definition, vilket inte är detsamma som en ”gammelskog” eller ”naturskog”, utan endast att de dominerande träden är 120-140 år gamla, vilket är mycket jämfört med den vanliga åldern vid avverkning, men långt ifrån en naturskog (begreppet naturskog är heller inte okomplicerat eftersom så gott som all skog i Sverige har varit påverkad av människan under lång tid).