Är bönder dumma i huvudet?

När man läser en del artiklar om den ökade efterfrågan på olika typer av vegetabiliska produkter kan man få intrycket att Sverige bönder är trögtänkta och helt fast i sina gamla hjulspår, att de sturigt vägrar tillgodose den stora efterfrågan av ”växtmat”, ”grönt”, ”växtbaserat”.

Men de som påstår detta demonstrerar sin egen okunnighet om svenskt lantbruk och vilka faktorer som bestämmer vad bönderna producerar och hur de producerar det. Man är okunnig om de klimatmässiga förhållandena i Sverige, men ännu mer okunnig om de ekonomiska förhållandena för lantbruket. 

Själva problemformuleringen, att det svenska lantbruket inte vill producera vegetabiliska livsmedel, är också helt grundlös. På vikts- och kaloribas är Sverige en stor nettoexportör av vegetabiliska produkter, även om vi främst importerar dyra frukter och grönsaker och exporterar billig spannmål. Samtidigt är Sverige en stor importör av animaliska livsmedel, nötkött, ost och charkuterier av olika slag.

Det hela blir inte bättre av att man klumpar ihop alla möjliga sorters vegetabilier, alltifrån grönsaker, över hela torra bönor till sojaproteinprodukter och havredryck. Problematiken är rätt annorlunda för dessa produkter och även inom kategorierna.

Vi importerar massor med frukt och grönt

Sverige är relativt självförsörjande på potatis och morötter. Ett stort undantag är potatis till pommes frites och annan färdiglagad potatis där de stora aktörerna (snabbmatskedjorna och dagligvaruhandeln normalt sett importerar potatisprodukter. Potatis och morötter passar bra att odla i svenskt klimat och har i modern odling mekaniserats kraftigt, vilket gör att arbetskostnaderna spelar en mindre roll i dessa än för blomkål, tomater eller sallat vilka alla skördas manuellt. Med modern lagringsteknik är nackdelen med vår långa vinter mindre än den var tidigare då man hade svårt att lagra morötter fram till nästa års skörd. För de flesta andra grönsaker är det en låg svensk marknadsandel.  

 

Fem viktiga faktorer som begränsar svensk grönsaksodling är:

- Klimatet: för svalt, för regnigt eller helt enkelt en för kort odlingssäsong.

- Strikta regler för kemiska bekämpningsmedel. Jag är förvisso en motståndare till kemisk bekämpning, men för den konventionella odlingen är tillgången på kemiska bekämpningsmedel en viktig faktor. Utöver de strikta reglerna är den obetydliga storleken på den svenska marknaden ett problem i sig eftersom varje bekämpningsmedel måste registreras för varje gröda, till avsevärda kostnader.

- Höga arbetskraftskostnader för lagligt arbetande. De höga kostnaderna handlar inte bara om lönen utan också om regler för övertid och semester. Trots att sommaren är kort och arbetskraftsbehovet är mycket stort så har anställda i Sverige rätt till fyra veckors sommarsemester (vilket kan förhandlas ned till 3 veckor), en rättighet som är helt främmande för de flesta bönder samt för lantbruksanställda i andra länder. Även om det förekommer så är andelen illegala arbetare jämförelsevis liten i svenska grönsaksodlingar medan det är mycket vanligt i exempelvis Spanien och Italien.

- Det förekommer ingen växtförädling för svensk grönsaksodling vilket gör att sorterna inte anpassas till våra förhållanden.

-  Den totala storleken på den svenska marknaden är liten och stöder inte utvecklingen av livskraftiga kluster vilka kan förse odlare med teknik, logistik, rådgivning, arbetskraft och allt annat som behövs i en modern odling.

Den småskaliga grönsaksodlingen hämmas också mycket av den extrema centraliseringen i den svenska detaljhandeln. De stora affärskedjorna har inga regionala inköp utan styr sina inköp till ett fåtal centraler där man helt kart föredrar att köpa från få stora leverantörer istället för många små. Prisbilden är också omöjlig för de småskaliga producenterna som ju inte kan konkurrera med den mer storskaliga odlingen i Sverige eller annorstädes.

Djuren äter upp baljväxterna

Jag skrev nyligen en artikel om baljväxter (ärtor och bönor) som förklarar varför det inte odlas mer sådana i Sverige. Samtidigt är det viktigt att inse att den nuvarande odlingen av ärtor och bönor motsvarar ungefär 10 kg per person och år, vilket är tio gånger mer än svenskarnas blygsamma konsumtion av baljväxter. Nästan alla ärtor och bönor fodras dock till djur. Men det är inte dumhet eller illvilja som gör att svenska bönder inte säljer sina bönor eller ärtor på konsumentmarknaden. Det har en mängd olika orsaker (som jag utvecklar i den länkade artikeln) men det beror främst på att kvalitetskraven är höga, sorterna få och betalningsviljan för svenska baljväxter hos industri och handel är mycket låg eftersom baljväxter är en bulkprodukt som handlas internationellt. Vill man formulera det enkelt så betalar svenska grisar mer för bönor än ICA.

Internationell konkurrens styr jordbrukets inriktning

Det är starka drivkrafter mot specialisering som gäller i lantbruket. Förr hade de flesta gårdar en omväxlande produktion, men stegvis har varje gård blivit allt mer specialiserad. I nästa steg blir hela områden specialiserade. Potatisodlingen var exempelvis tidigare spridd över hela landet, men den har koncentrerats till ett mindre antal produktionsområden. Det samma gäIler mortosodlingen där 60 procent av morötterna kommer från Skåne och 25 procent från Gotland. Den störste tomatodlaren i Sverige producerar mer än hälften av alla svenska tomater och utökar.  Den omfattande frukt- och grönsaksodlingen i Mälardalen hade redan blivit utkonkurrerad av Skåne innan holländare och spanjorer översvämmade den svenska marknaden.

Nästa steg är hela länder specialiserade på ett mindre antal produkter. Nederländerna är till exempel storproducent av tulpaner, Kanada producerar, trots sitt kalla klimat, mycket stora kvantiteter baljväxter och är världens största exportör. Nästan all palmolja i världen kommer från Malaysia och Indonesien medan USA, Brasilien och Argentina står för 80 procent av all soja i världen. Lilla Nya Zeeland står för en tredjedel av världshandeln med mjölk. Listan kan göras mycket lång.

Svenska bönder har också specialiserat i ett fåtal växter. Främst är det höstvete och maltkorn som odlas i kvantiteter som långt överstiger den svenska konsumtionen. Dessa grödor är lätta att mekanisera vilket gör att höga arbetskraftskostnader är ett litet problem. Trycket av skadegörare och ogräs är också relativt lågt i Sverige vilket håller nere kostnaderna för kemiska bekämpningsmedel. De är stora grödor med en utvecklad industriell infrastruktur.

Det är ju egentligen samma logik som gäller tillverkning av bilar, hårddiskar eller t-shirts. Det är med andra ord en mer eller mindre ”normal” och självklar följd av den globala frihandeln att Sverige exporterar en massa vete medan vi importerar grönsaker. Att ifrågasätta detta är att ifrågasätta hela frihandelsideologin (inte mig emot). Svensk jordbrukspolitik sedan avregleringen i början på 1990-talet bejakar både frihandeln och den kraftiga specialiseringen fullt ut, och strävar främst till att ytterligare förstärka dessa tendenser.

Finns det inte pengar att tjäna på det ökade intresset för vegomat?

För att återkomma till diskussionen om vegetabilier kontra animalier. Av den förenklade diskussionen kan man få intrycket att bönderna skulle kunna tjäna mer eller i alla fall lika mycket av att lägga om sin produktion till vegetabilier. Men även om det givetvis kan vara kommersiellt intressant för en enskild lantbrukare så är resonemanget falskt för lantbruket i stort. För ett normalt jordbruk är djurproduktionen ett sätt att ”förädla” vegetabilier på gården. Man ökar kraftigt värdet på växterna genom att använda dem som foder jämfört med att sälja dem som de är.

I utredningen Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa räknade jag på ett scenario där all svensk mjölk och mjölkprodukter skulle ersättas med havrebaserade produkter (samt rapsolja och ärtor för att kompensera för havrens låga innehåll av fett och protein). Effekten på jordbrukets ekonomi skulle bli dramatisk. Med 2016 års priser skulle jordbrukets intäkter från mjölkproduktionen minska med 9 miljarder kronor. Utöver det skulle mer än halva nötköttsuppfödningen försvinna (det mesta nötköttet I Sverige har sitt ursprung i mjölkproduktionen), den omsatte drygt 6 miljarder. Mjölkproduktionen sysselsatte 2016 cirka 8 600 personer, nötköttsuppfödningen 5 000 personer och odlingen av vall (vilken används för både kött och mjölk) 5 600 personer. Hela odlingen av spannmål, oljeväxter och ärtor sysselsatte endast 3 200 personer, och omsatte 6,6 miljarder. Odlingen av spannmål, raps och ärtor för att ersätta mjölken skulle sysselsätta mindre än 1 000 personer att jämföra med de cirka 15 000 arbetstillfällen som skulle försvinna.  

Eftersom de vegetabiliska alternativen till animalieprodukterna är dyra så kan lekmannen kanske tro att det finns mycket pengar att hämta för bönderna där. Men de vegetabiliska produkterna använder sig av billiga råvaror och det är industrin som tar de mesta. Havreodlarna i Sverige har inte fått mer betalt för sin havre för att Oatly växer och exporterar. För varje liter mjölk får bonden mellan 3 och 4 kronor, medan havren som ingår i en liter havredryck kostar mellan trettio och fyrtio öre, dvs en tiondel. Den soja som finns i sojafärs för 100 kronor kilot har gett bonden litet drygt en krona (sojafärsen innehåller oftast en rad andra råvaror, men även dessa är mestadels billiga), medan svenskt nötkött ger bonden runt 55 kronor per kg*.

Däremot så skulle det finnas mycket pengar för lantbruket att hämta i att ta hem stora delar av frukt och grönsaksodlingen.  Det förutsätter också att folk anpassar sin konsumtion till sådant som går bra att odla i Sverige, och anpassar konsumtionen säsongsmässigt (det fungerar rätt bra för delikatessen jordgubbar, men det är snarare undantaget). Tyvärr har konsumtionsmönstren de senaste årtiondena gått åt fel håll i det avseendet, där mango ersatt äpple och sparris flygs från Peru året om. Konsumtionen av frukt och grönt har ökat kraftigt, men det är främst sådant som vi inte kan odla på friland i Sverige som har ökat. Men om man verkligen vill få mer grönsaksodling i Sverige måste man göra något för att förbättra konkurrenssituationen (se ovan).

 

 

*Priset är runt 40 kronor för så kallad slaktvikt, men det avgår en del ben, putsfett mm från detta, så bonden får betalt för fler kilo än butikerna kan sälja. Jag ändrade siffran från 50 kr till 55 efter synpunkter. För mer info läs gärna jordbruksverket utmärkta utredning om sambandet mellan slaktvikt och vikt i efterföljande led.