Jorden lever

1943 publicerade Eve Balfour boken, the Living soil. Hon var en av grundarna av organisationen Soil Association i England, en föregångare inom den ekologiska odlingen. På engelska heter ekologisk odling organic farming som uttrycker att jorden är (som) en organism full av liv.

Under det kemiska jordbrukets storhetstid förlöjligades detta synsätt och man behandlade jorden i huvudsak som ett odlingsmedium för växternas rötter att växa i. Näringstillförsel reglerades med tillförsel av konstgödsel i ”vetenskapligt uträknade mängder” och sjukdomar och skadedjur reglerades med biocider. Tydligast reflekteras det i utvecklingen av växthusodling i stenull med näringslösning, men även det fältmässiga jordbruket präglades av det synsättet.

 

Zeb Scotts regenerativa och ekologiska odling av majs och lablab-bönor i Zambia 2011

I konflikt med detta synsätt utvecklades det ekologiska jordbruket som på alla möjliga sätt försöker bygga på naturliga processer. I takt med den starkare marknadsinriktningen och specialiseringen i det ekologiska jordbruket tappades detta synsätt till viss del bort i de praktiska tillämpningarna. Men den internationella organisationen för ekologiskt lantbruk, IFOAM, för vilken jag var ordförande 2000-2005, betonade dock hela tiden de större sammanhangen och skriver bland annat i den ekologiska odlingens principer (det engelska orginalet här) :

“Ekologiskt lantbruk ska upprätthålla och förbättra hälsan hos jord, växter, djur, människor och hela planeten. Hälsa hos individer och samhällen kan enligt denna princip inte skiljas från ekosystemens hälsa – friska jordar producerar friska grödor som främjar hälsan hos djur och människor.  ”

Den senaste tiden har intresset för ”jordhälsa” ökat kraftigt, både hos jordbrukare och forskare. Begreppet jordhälsa har sitt ursprung i det ekologiska jordbruket. Inger Källander skrev exempelvis För en frisk jord: en grundkurs i organisk-biologisk odling redan 1979. Det finns också ett stort intresse för ”regenerativt lantbruk” (ungefär återskapande lantbruk). Själva begreppet regenerativt lantbruk användes efter vad jag kan förstå också först av den amerikanske ekologiske företrädaren Robert Rodale på 1980-talet. Både jordhälsa och regenerativt lantbruk utgår från mer eller mindre samma synsätt som Eve Balfour och den ekologiska rörelsen har haft i snart hundra år, även om det fått nya kläder.

Betat gräs, äppelträd, squash, gröngödsling med 7 olika arter på Sunnansjö gård juli 2020

Ny forskning visar också att det inte bara är bildligt talat som jorden är en organism, utan att man faktiskt kan betrakta jorden som en självstrukturerande organism.  I den (för mig, i alla fall) rätt svårtillgängliga artikeln Soil as an extended composite phenotype of the microbial metagenome, i Nature Scientific Reports beskriver ett forskarteam från Rothamsteds forskningsstation hur mikrolivet i jorden skapar en levande jord. Jordens struktur kan ses som ett uttryck av de mikroorganismer som lever där och de skapar och återskapar den struktur som är gynnsam för dem.

I en mer lättillgänglig artikel om forskningen, Where there’s muck, there’s brass förklarar artikelns huvudförfattare resultaten. Han pekar på att användningen av konstgödsel förändrar jordens struktur – till det sämre - genom dess påverkan på mikrolivet. Det leder bland annat till ökade utsläpp av växthusgasen lustgas och nedbrytning av det organiska materialet, kolet i jorden. Tillförsel av organiskt material i form av gödsel ger motsatt effekt. Permanent växttäcke, som gräs, ger också mycket bättre förhållanden än öppen växtodling.

Den goda nyheten är att också en jord som misshandlats under lång tid kan på relativt kort tid återskapa en bra struktur och bli precis den levande jord vi vill ha.

Artikeln skriver inget om att växter och djur också är medskapare i den här processen, men det är de givetvis. Eftersom vi människor är de som koordinerar processerna är vi givetvis också en del av den Levande jorden, precis som den ekologiska odlingens principer hävdar.

Konstgödsel är den dolda boven i klimatdiskussionerna

Lantbruket i Sverige kan halvera sin klimatpåverkan genom att anamma kvävesnåla och kolinlagrande metoder, varav flera finns utvecklade i praktiken inom den ekologiska odlingen. Det är den övergripande slutsatsen från rapporten, Lantbruket och klimatet. Rapporten, som skrivits av Peter Einarsson som huvudförfattare på uppdrag av Ekologiska Lantbrukarna är den för närvarande bästa sammanställningen över lantbrukets klimatpåverkan. Jag kan rekommendera en närmare läsning av den som är intresserad. För den som vill gräva ännu djupare finns det mycket gedigna referenser att följa. 

Den absolut viktigaste insatsen för lantbruket i Sverige och globalt för klimatet är att minska sin tillförsel av kväve, framförallt nytt kväve som förs in i systemet via konstgödseln. Enligt FNs jordbruksorgan FAO har den årliga nytillförseln av så kallat reaktivt kväve från lantbruk som odlar med konstgödsel ökat från tio miljoner ton 1950 till ungefär 110 miljoner ton idag. Problemet med kraftig ökning av kväve är både att produktionen av konstgödselkväve förbrukar mycket fossil energi samt att det bidrar till ökade utsläpp av växthusgasen lustgas.

Rapporten redovisar på ett föredömligt sätt hur kvävet flyttar runt i systemet, i det som kallas kvävekaskaden, se bild. Det finns många faktorer som påverkar kvävets vägar i systemet och om det kommer att lämna systemet i form av ätbara produkter, lagras in i marken eller läcka ut som miljöskadlig lustgas, ammoniak eller nitrat, eller rent av som kvävgas. När lustgas avgår från mark, avloppsreningsverk eller från djurgödsel kan man givetvis säga att det är de som släpper ut lustgasen. Men det är helt avgörande hur mycket reaktivt kväve som sätts in i systemet. Det reaktiva kvävet som sätts in i systemet är i första hand konstgödsel, i mindre utsträckning biologisk kvävefixering. Rapporten säger att ”konstgödselns påverkan på lustgasbildningen beror därför inte i första hand på hur mycket lustgas som bildas vid själva gödslingen utan hur mycket nytt kväve den matar in i systemet. 

Grafik: Johan Jarnestad

I själva verket är effekterna av konstgödselkvävet ännu större än de som redovisas i rapporten. Kvävekaskaden gäller inte bara jordbruks och livsmedelssystemet utan hela ekosystemen. Också de ”naturliga” ekosystemen har ökat sina utsläpp av lustgas kraftigt på senare tid. Skog och buskmarker släpper ut mer lustgas än alla jordbruksmarker tillsammans och utsläppen från dem har ökat. Ökad temperatur och den ökade kvävedepositionen från i första hand konstgödsel anses vara orsak till detta.

Konstgödselkvävets klimatpåverkan sker således i väldigt många led.

1. Utvinning av fossila bränslen (energi, infrastruktur och metanläckage)
2. Transport och hantering av naturgas (energi, infrastruktur och metanläckage)
3. Produktion av ammoniak (energi, infrastruktur och metanläckage)
4. Produktion av konstgödselmedel (energi, infrastruktur och lustgasutsläpp)
5. Transport och spridning av konstgödsel (energi, infrastruktur och lustgasutsläpp, ammoniakutsläpp)
6. Odling mark (lustgasutsläpp, ammoniakutsläpp)
7. Djurgödsel* lagring och spridning (lustgasutsläpp, ammoniakutsläpp)
8. Livsmedelskedjan efter gården (lustgasutsläpp, ammoniakutsläpp)
9. Lustgasutsläpp från övriga ekosystem som ett resultat av ökade kvävedeposition.

När man redovisar utsläpp från konstgödseltillverkningen ingår endast delar av punkt 3 och punkt 4 (sällan infrastrukturen och inte metanläckaget). När man klassificerar utsläpp från ”jordbruket” enligt IPCC:s riktlinjer ingår endast delar av 5 (endast lustgasutsläpp vid spridning), punkt 6 och punkt 7. Trots att konstgödseln spelar en så stor roll för jordbrukets växthusgasutsläpp finns det – mig veterligen -  inga livscykelanalyser som tar med vare sig punkt 1, 2, 7, 8 eller 9 i beräkningarna, och oftast saknas delar av de andra punkterna. Det gör att beräkningar i nästa led givetvis blir felaktiga och underskattar konstgödselns klimatpåverkan. 
 

Fördjupning

För den som följer min blogg är det knappast några nyheter att kvävet är den största boven i dramat. Några inlägg värda att läsa är:

Vart tar allt kväve vägen? Försöker reda ut kvävets olika vägar i jordbrukssystemet.

Skall kvävet till havet, upp i luften eller tillbaks till åkern? Handlar om hur man kan återvinna kväve från vår avföring.

Mera skitprat handlar om den regional obalansen I djurhållningen och hur det leder till kväveslöseri, dvs onödiga utsläpp.

Matens miljöpåverkan - konstgödsel ger en övergripande bild av konstgödselns miljöpåverkan.  

*Eftersom en relativt stor andel av djurfodret i världen odlas med insatser av konstgödsel kan en relativt stor andel av kvävet i djurgödseln hänföras till konstgödsel. Ett annat sätt att uttrycka det är att djuruppfödningen har kunnat öka väsentligt genom användning av konstgödsel för att odla foder. Proteinhalten i foder har också ökats med hjälp av konstgödsel vilket högst sannolikt ökar lustgas och ammoniakavgång från gödseln.

Lyssna på vetenskapen - med förnuft

Lyssna på Vetenskapen säger många klimataktivister. Och visst skall vi lyssna, men vetenskapen ger oss inte svaren på alla våra frågor och de frågor vi ställer och hur vi formulerar dem formas av våra värderingar och antaganden. Därför behöver vi också diskutera dessa värderingar och vad den egentliga meningen med den mänskliga civilisationen är.

Många verkar övertolka vad FN:s klimatpanel, IPCC, egentligen säger. I den första punkten för 1,5 gradersrapporten säger man exempelvis:

“Human activities are estimated to have caused approximately 1.0°C of global warming above pre-industrial levels, with a likely range of 0.8°C to 1.2°C. Global warming is likely to reach 1.5°C between 2030 and 2052 if it continues to increase at the current rate. (high confidence)“

IPCC uttrycker således en betydande osäkerhet genom att använda ord som ”uppskattat”, ”ungefär” och ”är sannolikt” vilket inte alls är konstigt, klimat är komplicerat. Detta försiktiga sätt att uttrycka sig är vetenskapligt och ger mer trovärdighet till IPCC:s rapporter jämfört med trosvissa påståenden.

IPCC utför ingen egen forskning utan IPCC:s rapporter är en sammanställning och värdering av existerande forskning och baseras på konsensus. Det betyder att IPCC inte befinner sig längst fram i forskningsfronten utan en bit bakom den. Det finns mycket stora osäkerheter på väldigt många områden och det kommer en strid ström av forskning som på olika sätt modifierar det som IPCC:s rapporter har visat. Man kan med ganska stor säkerhet anta att en del av det som IPCC säger kommer att visa sig att vara felaktigt. Det är inget konstigt med det och det betyder inte att IPCC är inkompetent eller korrupt, utan är ett naturligt resultat av den vetenskapliga processen. Det är ju också ett av skälen till att IPCC fortsätter sitt arbete istället för att konstatera att ”vi har ju redan sagt hur det är”.

För en lekman (som mig) är det rimligt att ansluta sig till IPCC:s bedömningar snarare än till några andra bedömningar. Eftersom IPCC:s bedömningar är de bästa vi har är det rimligt att låta det vara grund för kraftfullt agerande inom klimatpolitiken. Det svåra är att bedöma hur viktigt allt det där som vi inte vet är. Dessa tider av coronakris belyser väl problematiken. ”Svarta svanar”, oförutsedda viktiga skeenden, som coronavirusets spridning, är ofta av mycket större betydelse än allt det där vi planerat för.  

Vi lever i en tid där alternativa fakta anses spela en stor roll och vetenskapen påstås vara hotad av detta. Men förekomsten av alternativa fakta är snarast ett uttryck för hur viktig vetenskap har blivit för att tolka och förhålla sig till en komplicerad verklighet. Tidigare fick man försöka stöd i religionen (eller någon annan auktoritet) för det man ville driva, och vetenskap eller fakta spelade mycket liten roll. Nu får man söka samma sorts stöd i fakta och vetenskap eftersom de är sanningen.

“Så kan det väsentliga i vetenskapen som livsform endast vara trohet mot det som under seklers kamp vunnits av sanning och en aldrig sviktande tro, att denna sanning en gång skall göra alla människor fria.”

Så skrev min far, Frithiof Rundgren, i essän Vetenskapen som livsform, 1972. Han menade säkert väl och jag är övertygad att han trodde på det han skrev vid tillfället. Men vetenskapen är inte så allvetande som de flesta tror och är en produkt av den mänskliga tanken. Naturlagarna är inte några absoluta lagar utan ”människans högst preliminära försök att förklara och förutsäga vad som händer, i väntan på att hitta ett bättre sätt att göra samma sak” skriver författaren och fysikerna Helena Granström i Svenska Dagbladet 14 april 2020. Att vi är imponerade av kvantmekaniken och IPCC:s modeller är inte detsamma som att universum är det.

Många debattörer verkar förväxla det faktum att det finns mycket stor samstämmighet om att klimatförändringarna pågår och att de i stor utsträckning orsakats av människor, med att det därför också finns en liknande samstämmighet om hur stora skadorna blir, hur bråttom det är eller vilka åtgärder som är bäst lämpade för att tackla problemet. Vetenskapen kan – med viss nöd – förklara hur det är, men det finns ingen samstämmig vetenskap som talar om hur det borde vara eller hur vi skall ta oss dit. Eller, rättare sagt, det finns samstämmighet om att vi skulle förhindra den globala uppvärmningen genom att sluta använda fossila bränslen i alla dess former. Men inget av IPCC:s scenarion innefattar en total avveckling av fossila bränslen. Jag antar att det beror på att IPCC inte anser det vara realistiskt. Däremot förutsätter IPCC:s scenarion användning av olika tekniker för att fånga in koldioxid för lagring, trots att dessa tekniker i stor utsträckning är oprövade. Vad som är ”realistiskt” handlar givetvis om en bedömning. Bedömningen av vad som är realistiskt styrs i sin tur av värderingar. 

I grund och botten är klimatkrisen en politisk kris som rör värderingar, normer, ekonomisk utveckling, fördelning av ansvar och anspråk på resurser mellan generationer, samhällsklasser och mellan länder, ja till och med mellan arter. Den väcker också filosofiska och existentiella frågor om vad mänskligheten har för uppgift (om någon) på planeten jorden och vad som egentligen är meningen med livet eller om det finns någon mening. Vetenskapen ger oss förvisso värdefull bakgrund men kan inte ge oss svaret på dessa frågor. 

Människors inställning till klimatförändringarna präglas starkt av deras värderingar och livshållning. Det är där slaget om klimatet avgörs. Det är därför mer konstruktivt att i större utsträckning föra klimatdiskussionen dit än att hänvisa till en vetenskap som ändå präglas av dessa.