Mera skitprat

Jag har nyligen skrivet ett antal inlägg om kväve eftersom jag anser att kvävecykeln, lustgasutsläppen och konstgödseln diskuteras alldeles för litet trots att de representerar stora problem och utmaningar.

Den forskning som trots allt sker tränger inte igenom i mediebruset, inte ens lantbrukspressen refererar den i någon större utsträckning.

En nyligen publicerad studie av Usman Akram med kollegor från Linköping, Enhancing nutrient recycling from excreta to meet crop nutrient needs in Sweden – a spatial analysis, publicerad  i Scientific Reports, visar att om man tog vara på all näring i husdjursgödseln och den mänskliga avföringen (jag kallar dem ”gödseln” fortsättningsvis, utom när det finns skäl att skilja olika sorter) skulle den motsvara 75 % av grödornas kvävebehov (N), 81 % av fosforbehovet (P) och överstiga kaliumbehovet (K). Forskarna konstaterar dock att gödseln och åkrarna inte finns på samma ställe (se figur). 

Kostnaderna för att transportera gödseln från överskottsområde till de behövande åkrarna skulle vara i storleksordningen 2 miljarder, om man låter fosforinnehållet vara det som avgör.

Sammanlagt 145 000 ton kväve finns i de olika gödselkällorna, varav mer än hälften kommer från nötkreaturen och drygt en fjärdedel från människor, de andra djurslagen producerar endast 18 procent av all gödsel – hundar och katter verkar inte vara medräknade. 

Mängden kväve i gödseln motsvarar ungefär mängden kväve i all konstgödsel. Som jag diskuterat i tidigare inlägg har vi en avsevärd nationell ”överanvändning” av kväve och kalium, samt ett litet överskott av fosfor. De siffror dessa forskare anger är 42 kg N, 2 kg P och 30 kg K per hektar (siffrorna kan variera litet beroende på hur man räknar). 

Den regionala obalansen av näringsämnen beror på urbaniseringen och specialiseringen i jordbruket. Vissa områden i Sverige har betydligt mer djur än vad markerna föder, medan andra områden, exempelvis Mälardalen har väldigt lite djur. Det finns således relativt stora överskott på näringsämnen i de områden där det finns många djur och många människor men litet odlingsmark.

Forskarna diskuterar olika interventioner som samhället kan göra för att få till stånd en bättre balans. Ett sådant är att stödja jordbruk där växtodling och djurhållning är integrerat (som det var tidigare). Ett annat sätt är att öka kostnaderna för konstgödsel vilket gör det lönsamt att transportera gödsel längre sträckor (och att integrera djur och växter).  Ett annat sätt är att minska transportkostnaderna. En av forskarna bakom artikeln, Uno Wennergren förklarar i den här videon hur man med pelletering kan minska transport och lagringskostnaderna. 

Jag tillhör de mer teknikskeptiskas skara och tycker nog att lösningen med en ökad integrering av växtodling och djurhållning borde vara det främsta spåret. Det har ju också andra fördelar i form av ökad biologisk mångfald, bättre växtföljder (främst med mer vallodling på slättbygderna), kolbindning och minskad sårbarhet. Sedan återstår det ju också att få människorna och deras gödsel närmare odlingarna…

Att öka priset på konstgödsel är i vilket fall som helst en bra idé oavsett vilken inriktning man väljer….Men om konstgödselpriserna skall upp måste man hitta andra vägar att stödja eller skydda det svenska jordbruket som redan har ett högt kostnadsläge. Det fanns en konstgödselskatt tidigare i Sverige, men den togs bort i samband med EU inträdet eftersom svenska bönder fick ett alltför svårt konkurrensläge – samma argument som gör att man sänker dieselskatten. På samma sätt som man numera på allvar diskuterar en koldioxidavgift på import för att skydda producenter från konkurrens från länder som har en slapp klimatpolitik skulle man kunna ha en konstgödselavgift på importen.  Alternativ kunde man ha en konstgödselskatt och föra tillbaks pengarna till bönderna, men den lösningen riskerar att få konstgödselintensiv produktion att flytta utomlands.  

Lite saker att tänka på i samband med forskningen som redovisas:

När man diskuterar grödornas ”behov” av näringsämnen brukar man oftast mena grödans näringsupptag eller de rekommenderade gödselgivorna, dessa kvantiteter är för det mesta långt över det som de skördade grödorna för bort från åkern, eftersom det är endast i undantagsfall (finns det någon växt där man skördar ”allt”?) man skördar hela växten inklusive rötterna. Att tillföra mer näringsämnen än det de skördade grödorna för bort, innebär näringsläckage, särskilt som det också sker atmosfäriskt nedfall, vittring av mineral samt biologisk kvävefixering. Vissa förluster är säkert oundvikliga, men när man talar om ”balans” som att man tillför grödans behov är det i själva verket långt ifrån balans.

Näringsbalansen påverkas förstås också av import och export. Det pratas ofta om den avsevärda importen av foder, i första hand soja och vi har också ett stort ekonomiskt underskott i handeln med livsmedel. Officiell statistik saknas, men ser man till näringsinnehållet är det tveksamt om Sverige är en nettoimportör av kväve, vår betydande export av spannmål och drank från etanolproduktionen innehåller mycket kväve.

Flera kväveinlägg:

Skall kvävet till havet, upp i luften eller tillba...

Vart tar allt kväve vägen?

Språkvård och skitprat: konstgödsel

Lustgas: den stora datatvätten

Beware of the N-bomb

Vi laddar med kväve utan att ha en susning....