Teknoutopisternas framtid finns bakom nästa kulle

Efter att jag nyligen hållit ett föredrag om jordbruk och mat kom en ung man fram och undrade om inte modern teknik med självstyrande lastbilar (elektriska antar jag), drönare och robotar skulle kunna upprätthålla ett ekologiskt mångfaldsjordbruk a la permakultur i hela landet. ”Jag tror det när jag ser det sade jag”. Han fortsatte med att beskriva någon variant av inomhusodling av grönsaker som, bokstavligen, skulle gå på räls. Jag kontrade med att säga att grönsaker står för en i det närmaste försumbar andel av mänsklighetens livsmedelsförsörjning, och att de skulle göra det även om folk följde Livsmedelsverkets rekommendation (vilket med förlov sagt väldigt få gör), samt att mänskligheten i princip fortfarande föds med samma varor som vi ätit i tusentals år, även om de tagit nya former. 

Algodling, foto Gunnar Rundgren

Han var uppenbart mycket frustrerad över denna bakåtsträvande surgubbe.

- Du kan ju inte titta bakåt för att förstå framtiden. Utvecklingen nu är exponentiell. Nästa år kommer mänskligheten göra lika många nya tekniska landvinningar på ett år som den gjort under hela sin existens. Vi är mitt i den fjärde industriella revolutionen.

Vad skulle jag säga. Det var inte första gången jag konfronterades av en teknoutopist. Visst, utan tvekan går den tekniska utvecklingen snabbt, och sannolikt snabbare än någonsin tidigare. Under min livstid är det främst datorer, mobiltelefoner och deras sammankoppling som står för det stora språnget i utvecklingen. Och visst har de betytt väldigt mycket. De har skapat nya affärsmöjligheter och dödat andra. I privatlivet har de också förändrat mycket.

Men samtidigt är mycket sig rätt likt. Folk bor ungefär på samma sätt som när jag föddes, de färdas på ungefär samma sätt som när jag föddes, de äter ungefär samma typ av jordbruksråvaror som när jag föddes, bara mer processade och förpackade, kläderna är inte särskilt annorlunda från när jag var barn. Mänskligheten bygger gruvor, bygger vägar och järnvägar, flyger i jetplan, bryter sten, hugger skog och pumpar olja som när jag föddes.

Visst, för många av de här aktiviteterna har det skett tekniksprång. I skogen har några tusen stora skördare och skotare ersatt tiotusentals skogshuggare och hästar. I jordbruket har den typiska mjölkgården blivit tio gånger större och korna mjölkas med robotar och inte mänskligt manövrerade mjölkmaskiner. Skriftställare slår inte längre fingrarna blodiga på skrivmaskiner, utan får ont i nacken och musarm, men texterna är desamma.

Även om vi effektiviserat och rationaliserat enormt är de grundläggande materiella strukturerna detsamma. Även om det pratas mycket om disruptiva teknologier är det inte så mycket av den grundläggande materiella strukturerna som förändrats dramatiskt. Rälsen, broarna, vattenledningarna, kraftledningarna, vattenkraftverken och stora delar av byggnadsbeståndet är i stora delar femtio år gamla, ja till och med hundra. Den nya teknosfären är i huvudsak ett nytt lager ovanpå den gamla, snarare än att den ersätter det gamla. De största förändringarna verkar vara i modellerna för försäljning och distribution (där musik och filmbranschen är goda exempel).

Inte heller på det ekonomiska och sociala området har den fjärde industriella revolutionen och digitaliseringen gjort så stor skillnad som man kan tro. Internet och digitaliseringen skulle demokratisera kapitalismen – eller rent av göra den onödig- var det många som hävdade för tjugo år sedan. Vad blev det av det? I själva verket verkar affärslogiken i den digitala världen vara ännu mer monopolistisk än i den analoga världen. Google, Facebook, Microsoft, Apple, är alla exempel på ”The winner takes it all” även om några startade i ett garage. Världen har heller på inget sätt blivit mer jämlik av den digitala revolutionen, snarare tvärtom.

Demokratin har knappast vitaliserats som påstods ungefär samtidigt. Och även om sociala media används för att starta kampanjer och underminera diktaturer, var det demonstrationer på Tahirtorget som störtade Mubarak och inte Facebook. Det är inte Twitter utan en twittrande president som vill bygga en mycket fysisk mur (inte en digital) mot Mexico. Det är tiggare med en kopp framför sig och inte Instagram som får oss att tänka på romernas ställning i Rumänien. En ungdom som sätter sig varje fredag med en skylt utanför riksdagshuset kan ha lika stor påverkan som en hungerstrejkande fånge för femtio år sedan. Globala kampanjer för avskaffande av slaveriet, för kvinnlig rösträtt, mot apartheid fanns långt innan digitala media. Och redan för hundra år sedan kunde ett börsras i London utlösa panik på andra sidan jordklotet. Till och med för fem hundra år sedan spreds Martin Luthers kätterska ord snabbt över Europa. 

  Det kommer alltid finnas folk som vill utforska nya möjligheter, uppfinna, förändra osv. Inget ont i det. Som med allt experimenterande kommer det mesta att misslyckas. Inget ont i det, det ligger i uppfinnandets och vetenskapens natur att misslyckas.

Det onda uppstår först när vi, som den unge mannen, slutar att se kopplingarna bakåt, när fantasierna om framtida teknik tar upp det mentala och mediala utrymmet som vi behöver för att lösa de problem vi har idag med den teknik och kunskap som vi har idag. Jordbruket och maten är utmärkta exempel på det. Visst kan jordbruket förbättras med ny teknik, forskning och nya kunskaper, men på det stora hela vet vi redan hur ett uthålligt jordbruk ser ut och vi har kunskaperna för att driva det. Däremot har vi inte ett ekonomiskt och politiskt ramverk som gör det möjligt.

På samma sätt förhåller det sig med klimatet. Vi vet mycket väl vad som behövs. Sluta pumpa upp olja och gas och bryta kol. Men människor vill inte riktigt ta konsekvenserna av det utan föredrar att gripa efter nya tekniska fiberstrån av ännu ej framställda material.  

Jag tror att vi hittar nya vägar till ett drägligt liv och ett bra samhälle utan olja och kol, med en mix av gammal känd teknik, förändringar av det ekonomiska systemet och nya sociala och tekniska innovationer. De nya teknoutopisterna är däremot besatta av att förändring bara är möjlig och önskvärd när den sker via ny teknik. Deras inställning påminner litet om stalinismen, det kommunistiska lyckoriket ligger alltid bakom nästa kulle, framtiden kommer alltid vara – i framtiden.

Glyfosat i gröna kläder

Branschen laddar om för att rädda ogräsgiftet glyfosat - nu med idel gröna argument. 

Att motivera användningen av en miljöfarlig eller resurskrävande teknik med miljö- eller klimatskäl är en ny praxis både i gamla branscher och för nya startups. Vill man förstå detta skall man läsa branschtidningar och besöka mässor och inte läsa vanlig nyhetsmedia som bara glatt citerar den gröna velour som kommer ur företagens kommunikationsavdelningar.

I ATL 17 maj (Så vill lantbruket hindra glyfosatförbud) kan man läsa hur industrin och jordbruket vill spinna argumenten för fortsatt godkännande för världens mest använda kemiska bekämpningsmedel glyfosat. EU parlamentet har röstat för att det skall fasas ut 2020, fast det är inte bindande. Medlet är kontroversiellt och i flera uppmärksammade rättegångar i USA har enskilda fått mycket stora skadestånd från tillverkaren Monsanto. Nu senast är det ett par i USA som skall få 2 miljarder dollar, en helt ofattbar summa.

Glyfosatresistenta ogräs i sojabönor, Illinois, USA. Foto: Gunnar Rundgren

Jordbruksverket har gjort en utredning om effekterna av ett glyfosatförbud som visar att det skulle medföra ”förluster” på runt tusenlappen per hektar på svenska gårdar. Folk i allmänhet bekymrar sig inte alltför mycket över dessa kostnader. Vad de betyder för matpriser eller nedläggning av svenska jordbruk är abstrakt och svårbegripligt. Med öppna marknader kommer ju heller inte priset påverkas något att tala om eftersom man kan importera från andra länder (som tillåter glyfosat). Så konsten är att ”få allmänheten och politikerna att gilla glyfosat”.

”Rädda klimatet med glyfosat” föreslås som slogan av Lena Holm, som bland annat utför konsultuppdrag åt konstgödselgiganten Yara. Logiken där är att det är svårare att etablera fånggrödor och vall utan glyfosat, vilket i sin tur skulle minska kolinlagringen.  Anneli Kihlstrand. VD på Sveriges Frö och Oljeväxtodlare (tänk rapsolja) säger att man kan trycka på att glyfosat är viktigt i vissa odlingsformer som gynnar den biologiska mångfalden. Vad hon syftar på har jag ingen aning om men det är säkert ingen konst att formulera argumenten, särskilt som allmänhetens insikter i jordbruk är mycket låga. 

Den naive trodde kanske att den statliga myndighet som utrett frågan inte lika uppenbart skulle delta i spinnandet av glyfosatens gröna kläder. Jordbruksverkets näringslivschef Håkan Henriksson är dock inte sämre han utan säger till ATL ”vi måste vara smarta och se vad vi kan lyfta. Vi måste använda argument för fördelaktiga miljöeffekter”.

Bilen är ingen väg till frihet

Ökade kostnader för att köra bil kommer inte att göra landsbygden konkurrenskraftig eller attraktiv men det kommer heller inte döda den. Det som dödar landsbygden är den extrema rationaliseringen i jordbruk och skogsbruk och integrationen i den globala ekonomin. Bilen är i det sammanhanget snarare en kedja än en frihetssymbol. Den skapar fler nya behov än den tillfredsställer.  

Det pågår ett bensinuppror. Det är då inte första gången. 1,8 miljoner svenskar skrev under bensinskatteupprorets krav på sänkt bensinskatt 2005-2006. Som så ofta tidigare formas berättelsen som en landsbygdens protest mot staden, vargälskare mot fårbönder eller verklighetens folk mot en havremjölksdrickande elit som tjänar sexsiffrigt i månaden. I ljuset av framgångarna för Sverigedemokraterna och de franska gula västarna är etablissemanget möjligen känsligare för dessa yttringar än tidigare.

Eftersom jag levt i glesbygd under stora delar av mitt liv, och gör det nu med, är det inte svårt att förstå den frustration som finns på landsbygden och hur det politiska samtalet i så stor utsträckning formas av en urban norm. Statliga pengar som går till stadens och den urbana elitens behov eller prioriteringar kläs i fina kläder och kallas investeringar, satsningar osv, medan pengar som går till glesbygd eller bönder kallas för stöd eller subventioner. Massiva transfereringar går till de mer välbärgade, som oftast bor i staden i form av reseavdrag, ränteavdrag, RUT och ROT. 

För många som bor på landet och upplever att den behöver en, eller kanske två, bilar kan det säkert kännas som ytterligare en orättvisa och oförståelse för villkoren på landsbygden att höja bensin och dieselskatter. Att de som köper en ny elbil får en statlig subvention på 60 000 kronor, lägre resekostnader och samtidigt får dra av 18 kronor milen gör inte saken bättre. Flera hundra miljarder skall satsas på höghastighetståg som kommer att förbinda den urbana kärnorna med varandra och ett fåtal satelliter, medan postgång och kopparledningar dras in på landet.

Men….vi måste avveckla de fossila bränslena, och det kan göras genom förbud, krav på inblandning av förnyelsebara bränslen och genom beskattning. Att vissa grupper drabbas hårdare måste hanteras på ett eller annat sätt, det råder inte brist på förslag på åtgärder som kan gynna landsbygden. Man skulle givetvis kunna ha kopplat en höjning av bränsleskatten med ett riktat stöd till per boende i glesbygd eller särskilda satsningar på kollektivtrafik på landet.

Men det handlar heller inte bara om avvecklingen av de fossila bränslena. Det finns större perspektiv som inte får glömmas bort. Ju fler som åker bil desto mer anpassat blir samhället till detta och desto mer ”nödvändigt” blir det att ha bil. Det är det faktum att folk har bil som gör att de långpendlar istället för att bosätta sig närmare arbetet eller att arbetsplatser får flytta till där arbetskraften finns. Det är för att folk har bil som externhandelscentrum i städernas ytterområden blomstrar och de utarmar inte bara cityhandeln utan i ännu högre utsträckning lanthandlarna, det lokala sågverket, cykelverkstan och det mesta annan service. Det förstärks givetvis av att folk arbetspendlar till staden så de kan göra sina ärenden på väg hem från jobbet. Till slut blir bilen något man i det närmaste inte kan välja bort, ett fenomen som Ivan Illich kallade för ”radikala monopol”.  

Vi behöver inte backa mer än femtio-sextio år så var inte bilen alls ”nödvändig” på landsbygden.  Jag själv levde trettio år i mellersta Värmland utan körkort och det gick det med. Men i ärlighetens namn så var jag beroende av att någon annan körde bil. På gamla dagar har jag tvingats ta körkort och skaffa bil. Att driva vårt jordbruk utan bil skulle vara svårt och ännu svårare är det att sälja produkterna. Men visst anpassar man sig snabbt och använder bilen för ofta. Vi har ännu aldrig åkt bil de 1,7 kilometerna till postlådan, men till bussen som är 6 kilometer bort blir det bil för ofta (på vintern är vägen tyvärr så illa plogad att det inte bara är jobbigt utan rent farligt att cykla). Och har man redan satt sig i bilen för att köra till bussen är det lätt hänt att man kör hela vägen in till stan (i vårt fall Uppsala). En bekant drygt åttioårig stadsbo som har en sommarstuga i närheten åker buss och går 4 kilometer till sin stuga, även om hon ses lifta ibland.  

Hur bekväm den än är så är det svårt att se att bilen skulle ha varit bra för landsbygden i ett större perspektiv. Besök den amerikanska Mellanvästerns ödestäder, där går det spikraka vägar till Chicago eller Kansas City och bensinen kostar 7 kronor litern. Vad hjälpte det? Utbyggnaden av vägnäten och biltrafiken sammanfaller med avfolkningen av landsbygden, både där och här. Förbättrad infrastruktur underlättar ett områdes integration i den nationella och den globala ekonomin. Även om det i vissa fall leder till nya ekonomiska möjligheter (som att anlägga gruvor i Norrland eller hugga ner regnskog i Amazonas) leder det till en svagare lokal ekonomi och en koncentration av folk och resurser i områden med ännu fler och starkare kopplingar till den globala ekonomin, städer. 

Bilen och vägarna är de kedjor som binder landsbygden allra hårdast till denna globala ekonomi. Bil och bensinkramandet blir en variant på Norrmalmstorgssyndromet, där gisslan identifierar sig med den som håller henne fången.