Hans Magnus Enzensberger
skrev 1989 en essä om "återtågets hjältar" som gjorde stort intryck på mig. Den handlade om generalen Jaruzelski
i Polen och president Gorbatjov i Sovjetunionen. Båda förstod på sitt
sätt att de system som de var en del av var ruttna och de ledde själva
nedmonteringen av sina egna regimer. Förändringen skulle ha skett ändå,
men tack vare ledare som dessa kunde den ske någorlunda organiserat och
fredligt. Har vi några sådana ledare i Sverige av idag?
Det finns många som pekar på att framväxten av populistiska partier i stora drag får sin näring för att stora grupper inte har fått del av de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. Och det ligger nog mycket i det.
De västerländska välfärdssamhällena byggdes upp under en period med ekonomisk tillväxt. Vi tror kanske det är normalt, men i ett ett historiskt perspektiv är det högst onormalt. Det är också onormalt med en art som växer i antal så dramatiskt som människan i ett ekologiskt perspektiv. På det stora hela har tillväxten drivits av tillgång på energi i form av fossila bränslen och en industriell produktion baserad på långt driven arbetsdelning, vilken stegvis ockuperat hela mänskligheten och tagit större delen av planetens resurser i anspråk.
Men de lågt hängande frukterna har plockats för länge sedan, och expansionsfasen går mot sitt slut.
Men de lågt hängande frukterna har plockats för länge sedan, och expansionsfasen går mot sitt slut.
Under perioden 1980 - 2000 (ungefär, olika i olika länder) kunde tillväxten, eller snarare skenet av tillväxt, upprätthållas genom omfattande likvidering av gemensamma resurser (privatiseringar), och även om tillväxten inte var imponerande kunde folket konsumera allt billigare konsumentprodukter tillverkade framför allt i Kina. Även med blygsamma reallöneökningar kunde vanligt folk kraftigt öka sin konsumtion.
Den ekonomiska tillväxten har nu stannat av rejält,och regeringar gör krampaktiga försök att elda på den. Men det funkar inte riktigt. Vare sig ekonomiskt, ekologiskt eller socialt. Alltfler tappar tron på framgångsprojektet, där framväxten av populistiska partier bara är en indikator, klimatkrisen en annan.
Allt det som byggts upp runt en ständig tillväxt, och som kanske var rimligt och logiskt då, blir kontraproduktivt i en miljö där tillväxten stannar av. Det gäller allt från globaliserad handel till pensionssystemet.
Vi kan inte använda tillväxten för att lösa miljöproblemen. Där hugger båda de partier som gör anspråk på att vara gröna i sten, fast på olika sätt. Biodrivmedelsdrivna flygplan och höghastighetsbanor är inte varandras motsatser utan bara två olika sätt att lösa samma elits behov.
Vi kan inte heller använda tillväxten för att skapa sysselsättning och höja levnadsstandarden för de fattiga enligt trickle-down-teorin. Där misstar sig traditionella liberaler. Det fungerade knappt ens med god tillväxt och nu fungerar det inte alls. Alla är faktiskt inte vinnare i det globaliserade handelssystemet. Tiggaren utanför ICA försvinner inte bara för att vi inte tittar på henne.
Utan tillväxt har vi inte råd att upprätthålla ett pensionssystem som trots att det påstås bygga på individuellt sparande, ändå bygger på att dagens arbetare försörjer dagens pensionärer. Där misstar sig det som kallas vänstern. Sannolikt är det andra delar av vårt välfärdssystem som inte heller kan upprätthållas. Förhoppningsvis kan vi hitta nya former för att ta hand om varandra.
Nu är det återtåg som gäller, och det behövs helt andra strategier för ett framgångsrikt återtåg än för en offensiv. Tillväxten kommer att upphöra alldeles oavsett vad regering och riksdag beslutar. Huvuddelen av förändringarna kommer att drivas av vanliga människor, du och jag, som söker att leva sitt liv så gott det går. Det politiska etablissemanget skulle kunna bidra till att omställningen går lättare och framför allt till att inte motsättningarna i samhället ökar. Tyvärr visar inget av de tre största partierna några sådana ambitioner.
10 comments:
När våra politiker till slut tvingas erkänna sitt misslyckande och att vi nått vägs ende, kommer vi att för länge sen ha passerat den punkt vi kunnat göra nåt åt det. För vilken politiker kommer att gå till val på nedskärningar och domedagsprofetior?
Om du inte redan har gjort det kan jag rekommendera att läsa Dmitry Orlov, The Five Stages of Collapse. Mycket informativ läsning.
http://cluborlov.blogspot.com/p/the-five-stages-of-collapse.html
Inte gör det nån skillnad om vi röstar på SD eller nåt av de andra protestpartierna, de kan inte göra mer än omfördela minskande resurser på annat sätt. Förändringen måste komma nerifrån, från oss själva. Politikerna är alltför avgränsade i sin egen verklighet och har alltför mycket att förlora personligt, de är ju yrkespolitiker de flesta och inte vill de förlora jobbet...
Att via media som det här sprida fakta om vårt predikament och så småningom få tillräckligt många att förstå är nog enda vägen att gå. Finns många som gör det redan.
Jo jag känner till Orlov, skrev faktiskt en recension av hans kollapsbok på engelska, https://gardenearth.blogspot.com/2013/11/systematic-collapse-or-collapsing.html
Om jag inte missminner mig så tog han upp hur vi i allmänhet reagerar på en förestående större kris när vi börjar få info om den.
Först regerar vi med misstro och avfärdar det.
Nästa steg var aggressivitet (shoot the messenger).
Sen reagerar vi med desperation när vi inser att det trots allt är rätt.
För att till slut acceptera situationen och göra det bästa av den.
Vi måste få runt 15% av populationen till steg 3 innan vi får nån större reaktion och vilja att ändra vårt sätt att leva mot ett uthålligt. Sen kan det gå fort då tillräckligt många försöker göra nåt. Men jag är synnerligen tveksam vi når dit medan vi fortfarande kan göra så mycket.
Annars håller jag i stort med dig i din recension av boken. Min tro är att vi får en långsammare nedgång i steg med olika lokala kollapser över en längre tid. Vad som är skrämmande nu är det gigantiska pyramidspel ekonomin har utvecklats till, det riskerar att bli en större återställning som når globalt.
Jag läste boken ungefär samtidigt med dig. Tyckte att hans fokusering på religion var konstig då, nu är jag inte längre så säker.
I steg ett och två är många nu, det det man på aggressiviteten på fb tex mot de som kommer ut som SD eller mot de som är "klimatförnekare."
Annars är det väl SD som mest skjuter på budbäraren, dvs på folk som flyr från kollapsen söderut där den går fortare än här.
Men jag är inte riktigt nöjd med Gunnars analys. "Tillväxt" är ju bara en floskel som täcker allt eller ingenting. Först måste vi dela upp det i sina beståndsdelar - en del saker kan vi inte alls hålla på med, annat går det bra att göra mer än idag. Främst är det förstås fossila bränslen som vi sluta upp med.
Å andra sidan har vi ca 10 % registrerade arbetslösa i Europa, dvs folk som inte bidrar alls till ekonomin. Det är helt gratis att låta dem göra det (plus dem som idag inte är registrerade för att de tycker att det inte lönar sig att ens försöka). Det är, som Wigforss så riktigt anmärkte, bara en irrationell organisering som hindrar dem. Sett på global nivå är arbetslösheten, och undersysselsättningen, ännu större.
Jan, för tillväxt krävs ökad energianvändning, dvs fossilenergi som står för minst 80% av den. Om man med tillväxt menar teknisk och ekonomisk utveckling. Även de få % vind och solkraft är beroende av fossilen...
Det spelar inte så stor roll hur många arbetslösa det finns, det måste till energi för att sätta dem i produktivt arbete.
Problemet är att det kapitalistiska systemet är helt beroende av just denna tillväxt. Utan tillväxt kraschar systemet när belåningsgraden nått sin mättnad. Vi närmar oss den punkten nu. Grekland är där, Italien m fl närmar sig snabbt.
Med minskande EROEI inom energisektorn går vi mot en omställning som måste bli politisk/ekonomisk och innebära ett nytt sätt att definiera framsteg/utveckling.
Jag håller helt med Gunnar, men är lika vilsen vad gäller åtgärder som de flesta andra som insett verkligheten.
Om man förutsätter att allt man gör kräver fossiler har du rätt. Om inte, inte.
För övrigt vet jag ingen siffra som är lika irrelevant som BNP, som väl "tillväxt" innebär ökning av. Det mäter, som Miljöförbundets legendariske ordförande Björn Eriksson brukade säga, bara hur mycket man anstränger sig, inte hur mycket man får ut av det.
Inlägg från Jan Wiklund:
Gunnar har på ett annat ställe – feb 2018, Jo, vi kan föda jorden med ekologiskt jordbruk – hänvisat till en studie från LRF som visar att man kan lägga om jordbruket till 50% ekologiskt sådant i Sverige, och få en tillväxt på 8 miljarder inom branschen. Men jag antar att detta är obegripligt om man sitter fast i ett enkelspårigt tänkande där ”tillväxt är dåligt”.
Ett annat exempel är att åtminstone två studier – en kan hittas på "City Density and CO2 Efficience", annars kan man googla på ”density cities save fuel” – har kommit fram till att man kan spara 30-40 procent av bränslet på att fördubbla tätheten i en stad (man får anta att detta går till så att när perifera förorter behöver renoveras så flyttas de istället). Eftersom gammaldags stadskärnor är betydligt mer än dubbelt så täta som moderna förorter skulle det innebära att man kan göra sig av med behovet av kanske 75-85 procent av bränslet om man återgick till traditionella städer med gångavstånd. Visserligen inte omedelbart men dock. Eftersom man utför ett arbete medan det pågår borde det betyda att tillväxten då går upp.
Även efteråt finns tecken på att tillväxten blir högre, trots eller snarare på grund av minskad bränsleåtgång. En studie från Fed, Productivity and the Density of Human Capital, gör gällande att tillväxten är 2-6 procent högre i en dubbelt så tät stad. Det beror rimligen på att man slipper en massa transaktionskostnader när det är nära till allt. Man vinner effektivitet på mindre förbrukning. Som förstås inte nödvändigtvis behöver tas ut som ökad produktion – det beror på hur det styrs.
Gunnar har på ytterligare ett annat ställe, sept 2018, En sak i taget ger enfaldiga resultat, betonat att det inte finns några enkla samband inom jordbruket. Det finns det inte heller inom ekonomin i stort. Det är en neoklassisk missuppfattning att ekonomi är kontextlös, att allt kan uttryckas i enkla formler utan annan sort än kronor. Ekonomin har i stort, liksom delmängden jordbruk, många samband, och allt ”beror på”. Och den mår bäst av att analyseras i fysiska, taxonomiska termer istället för pengar. Det är som att baka bröd – det behövs jäst men det blir inte mer bröd ju mer jäst man har i.
Däremot är det förstås sant att om man nu faller för den här vanföreställningen, med så att säga omvända förtecken, och strävar efter tillväxt till varje pris – ja, då får man med största sannolikhet miljöförstöring som resultat. För då frestas man gå över lik. Men det är inte tillväxten som är problemet, utan de medel man använder för att nå den. Tillväxten i sig är bara poänglösa siffror i en kolumn, och mäter egentligen ingenting särskilt – utom förstås makt!
Jan, jag tror vi är överens om att tillväxt isig inte är något att eftertrakta. Men till skillnad från dig så anser jag inte att den står för meningslösa siffror. Ekonomisk volym, mätt som BNP eller som ett företags omsättning motsvarar faktiskt förbrukade resurser i form av arbete, kapital eller naturresurser. Rent definitionsmässigt innebär tillväxt därför ökad resursförbrukning i minst en av alla dessa former. Om man effektiviserar en verksamhet genom att använda mindre arbete eller mindre råvaror kommer värdet av produktionen att minska. Priset faller. Detta samband gäller över tid, kortsiktigt kan man eventuellt öka vinsten, som Apple.
Däremot kan man givetvis minska mänsklighetens användning av en viss resurs, som att ersätta olja med gas, eller olja med vindkraft eller kärnkraft, eller ersätta stål med komposit. Men samma logik gäller ändå.
Post a Comment