Vi exporterade spannmål under nödåren på 1860-talet

I dessa torkans tider är det många som har refererat till nödåren 1867-1869 på olika sätt. Vanligast är att man hävdar att det är den allt friare handeln som gör att vi inte behöver svälta nu på det sätt som folk svalt på 1860-talet. Visst kan handel spela en viss roll för att mildra effekterna av dåliga skördar, allt annat vore konstigt. Men det är en falsk historieskrivning som sprids. Diskussionen om marknadens och handels effekter på livsmedelsproduktionen och försörjningen förtjänar en grundligare diskussion än denna mytbildning (en ansats finns här).

Också i den värld vi lever i idag svälter folk ihjäl, trots den enorma globaliseringen och exponentiella ökningen av handeln. I själva verket kan handel och marknadsekonomi öka svälten lika väl som den kan minska den. De som svälter idag är fattiga människor på precis samma sätt som de som svalt på 1860-talet i Sverige. Ingen marknad i världen distribuerar mat till den som inte har pengar att köpa för.

Sverige hade handel med livsmedel, främst spannmål, redan för flera hundra år sedan. På sjuttonhundratalet var vi nettoimportörer medan under 1800-talet exporterades vanligen cirka 5 procent av spannmålsskörden. Spannmålsexporten uppges ha varit rekordstor också under nödåren, då välbesuttna storbönder exporterade stora mängder havre till engelska hästar. Nödåren sammanföll inte bara med dåligt väder utan också med att andelen obesuttna, fattiga människor på landsbygden var som störst, cirka hälften av hushållen var jordlösa, torpare, backstugusittare, fattighjon mm. Till skillnad från bönderna var de hänvisade till marknaden för sitt livsmedelsbehov. Men marknaden hade inget intresse av att förse dessa med mat eftersom de inte hade några pengar.

Sverige präglades under nödåren av marknadsliberalism och staten ansågs inte längre vara skyldig att förse befolkningen med mat, utan det skulle marknaden sköta. Tullar på spannmål fanns inte (de infördes 20 är senare), dvs det rådde en i stort sett fri handel. När staten alldeles för sent insåg att man måste göra något gavs hjälpen mestadels som lån och inte till de allra fattigaste eftersom de inte kunde förväntas betala tillbaks. Alternativt erbjöds hjälp mot nödhjälpsarbete. Men för den fattiga och sjukliga änkan med tre barn att ta hand om var det knappast ett alternativ.

Det är samhället (det kan vara staten, kommunen, frivilliga sammanslutningar mm) och inte marknaden som är garanten för att folk skall få äta sig mätta. Det har det alltid varit, det är det nu och det kommer det att vara i framtiden.

Referenser

http://www.ksla.se/anh/files/2012/06/29.-Sverige-omkring-ar-1870-sid-351-369.pdf

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/1800-tal/nodaren-1867-69

https://kulturmiljonorrbotten.com/2015/05/29/ett-satans-ar-storsvagaret-1867/