Kan vi, skall vi driva bilarna på åkerbränsle?

Biodrivmedel stod för 19 % av användningen för inhemska transporter (inte inräknat flyg), vilket motsvarar 17 TWh. En mycket liten del av detta, mindre än 2 TWh, var producerat av svenska råvaror. Den inhemska produktionen domineras av biogas från avfall (1,2 TWh) medan spannmålsetanol utgör en mindre del av användningen då den i rätt stor utsträckning exporteras. Vi använder även 0,4 TWh HVO (hydrogenerad vegetabilisk olja) baserad på inhemsk tallolja.

HVO dominerar helt importen. Drygt häften kommer från europeiska råvaror, en annan stor del är PFAD från Indonesien och Malaysia. PFAD är en restprodukt – eller sidoström (i den alltmer genomreglerade biobränslemarknaden spelar kategoriseringen av olika produkter en avgörande roll för hur de betraktas klimatpolitisk, men jag går inte in på det här) — av palmolja. Sverige och EU är också storimportörer av begagnad frityrolja från andra världsdelar. 

I rapporten Biodrivmedel och markanvändning i Sverige har Serina Ahlgren, Lovisa Björnsson, Thomas Prade och Mikael Lantz från SLU och Lunds universitet beräknat hur stora åkerarealer (permanent betesmark är inte inräknad) som varje svensk gör anspråk på. Efter avräkning för export beräknas medelsvensson använda 0,39 hektar åkermark. 0,25 hektar är åker i Sverige och 0,20 hektar åker i andra länder samtidigt som vi exporterar produkter från i genomsnitt 0,06 hektar (se bild nedan från rapporten).

Produktionen av animalieprodukter är den i särklass största posten i åkeranvändningen. Men hela 12 procent av den svenska åkerarealen används för foder till hästar och 3 procent till öl och sprit, medan biodrivmedel produceras på 4 procent av arealen.  Sex procent av åkermarken är oanvänd. Till det skall läggas att åkermark också tas helt ur drift, nästan en halv miljon hektar har tagits ur drift sedan 1966. 

Att vi använder mark i andra länder beror i mindre utsträckning på att vi importerar saker vi inte kan producera (kaffe och bananer t.ex.), utan i första hand på att det har varit olönsamt att använda all åkermark i Sverige. Det har t.ex. varit billigare att importera nötkött än att använda den numera nedlagda betesmarken för produktion, att importera soja som kycklingfoder än att odla åkerbönor i Sverige eller att importera hallon och jordgubbar (eller färdig sylt) istället för att tillverka sylt på svenska bär.

Forskarna anser att vi kommer att behöva minska våra transportbehov, använda fordon med högre bränsleeffektivitet eller eldrift, samt använda ca 20 TWh biodrivmedel per år för att uppnå målet om 70 % lägre växthusgasutsläpp 2030. Skogen kommer att stå för större delen (jag tar inte upp diskussionen om skogens användning här, den är också mycket intressant). Deras beräkningar pekar på att inhemsk åkermark kan bidra med 4-10 TWh biodrivmedel per år, utan att orsaka ökad markanvändning någon annanstans i jordbrukssystemet (så kallad iLUC, indirect Land Use Change, i klimat-tekno-babbel). De huvudsakliga vägarna är användande av halm och kasserat ensilage, användande av outnyttjade vallar och den åkermark som lagts igen de senaste 20-25 åren, outnyttjade mellangrödor och intensifierad vallodling där huvudgrödan blir djurfoder och återväxten biodrivmedel.

Det är möjligt att de har rätt. Men det är också viktigt att inse att deras beräkningar bygger på en rad förutsättningar vilka kan diskuteras (detta skall inte ses som en kritik mot forskarna de är tydliga själva med detta och diskuterar vissa av de frågor jag har också). 

Vårt avsevärda importberoende av mat fortsätter i detta scenario, dvs vi skall vara självförsörjande på biodrivmedel, men inte på livsmedel, en inte helt självklar prioritering i mitt tycke (inte heller något som forskarna rekommenderar). Man förutsätter att lika stora arealer används till djurfoderproduktion, öl och hästar också i framtiden. Om dessa arealer skulle användas till produktion av biodrivmedel skulle de kunna producera 9,5 TWh enligt forskarnas beräkningar (som finns i den vetenskapliga artikeln Can domestic production of iLUC-free feedstock from arable land supply Sweden’s future demand for biofuels? publicerad i Journal of Land Use Science) med 5,8 TWh från animalieproduktionen, 3,3 TWh från hästskötseln och 0,3 från öl och sprittillverkningen. Men eftersom animalierna står för en betydande del av vårt intag och energi, fett och proteiner skulle inte all areal kunna användas för bioenergi eftersom stora delar av den friställda arealen fortfarande skulle behövas för livsmedelsproduktion.    

Våra jordar innehåller avsevärda mängder kol. Det finns odlingssystem som gynnar uppbyggnad av kol i jorden och sådana som missgynnar det. Om kolet i jorden minskar betyder det att jordarna bidrar till växthuseffekten och om det ökar binds koldioxid i matjorden. Att återföra skörderester till jorden är en av de metoder som bidrar till att stabilisera eller öka jordens lagring av kol. Forskarna hävdar att man föreslår uttag på halm som inte är större än att kolförråden kan bibehållas. Utan att ha granskat detta i detalj känns det som tveksamma antaganden. Allt kol som inte återcirkuleras till jorden minskar jordens förråd av kol jämfört med om det skulle återcirkuleras. Kolet kan göra större nytta för klimatet i jorden än i atmosfären, och ökning av kolhalten i jorden har en rad andra fördelar för jordarnas egenskaper och långsiktiga produktionsförmåga.

Om man vet hur jordbrukets ekonomi fungerar finns det heller inget som gör att den enskilde jordbrukarens försäljning av halm, på något magiskt sätt, skulle lägga sig under gränsen för ett hållbart uttag. Det är nog mest sannolikt att det skulle vara på gårdar och i bygder där ensidig spannmålsodling dominerar där halm för biobränsle skulle bli en stor affär, och just de gårdarna skulle behöva återföra all halm till jorden. Samma invändning kan man ha avseende ökat uttag av biomassa från mellangrödor.

Intensivare vallodling torde innebära kraftigt ökad användning av konstgödsel, något som är problematiskt ur miljösynpunkt, men också ur klimatsynpunkt eftersom konstgödselframställning och användning är ett av jordbrukets allra största bidrag till växthuseffekten.

Rapporten visar för övrigt att produktionen av biodrivmedel blir betydligt billigare om de görs av spannmål än om de görs av restprodukter eller andra sidoströmmar. Halm är en billigare råvara än spannmålskärna, men ger trots det ett 20% - 50% dyrare biodrivmedel. Att använda livsmedelsgrödor för biodrivmedel är dock i strid med EU:s förnybartdirektiv (de reglerna är värda en egen visa). 

Det finns inte många gratisluncher i jordbrukssystemet. Om vi tar ut mer av något har det ett pris, eller går ut över något annat. Det finns egentligen inte särskilt stora resurser eller flöden som ”inte används”. Slakteriavfall kan t.ex. bli biogas eller HVO, men det kan också bli kattmat eller foder till insekter eller gödselmedel. Just nu har det t.ex. blivit brist på gödsel till ekoodlingen för att det lönar sig bättre att göra kattmat av visst slakteriavfall. Kattägare har tydligen större köpkraft än ekologiska bönder. 

Den nedlagda åkern och betesmarkerna är de resurser som skulle kunna tas i drift lättast. Men det är viktigt att förstå varför de har lagts ned till att börja med. Betesmarken har fått växa igen för att det är billigare att föda upp djur på det enorma överskott av odlade grödor som världens jordbruk har producerat med hjälp av ökade insatser av konstgödsel och bekämpningsmedel. Och svenska åkrar har lagts igen för att det inte har lönat sig att driva jordbruk. Det finns inget som tyder på man skulle kunna producera ekonomiskt konkurrenskraftiga biodrivmedel på mark där man inte kan producera konkurrenskraftiga livsmedel, det har visat sig över hela världen, jag har sett otaliga misslyckade försök med kommersiell produktion av biodrivmedel på, så
kallat, oanvänd mark eller marginaljordar. 

Om målet är en ökad självförsörjning av både mat och biodrivmedel krävs politiska styrmedel som gör det lönsamt att producera och konsumera dessa i Sverige. 

Det står dock helt i strid med rådande jordbrukspolitik.