Att vara ineffektiv är att göra uppror

”Så blir mjölkgården lönsammare” var rubriken på en artikel (låst) i ATL den 6 april. Ännu en tröttsam artikel om hur den enskilde bonden skall kapa sina kostnader tänkte jag. Men det visade sig att rubriken inte riktigt gjorde nyheten rättvisa.

En efter en faller bönderna

Kan ineffektivitet i animalieproduktionen tolkas som resursslöseri eller kan den även bero på att jordbrukarna har andra mål med verksamheten? Kan god djurvälfärd vara ett mål snarare än att maximera företagets vinst? Det undrar tre forskare, Gordana Manevska-Tasevska, Helena Hansson och Mette Asmild, vid Agrifood i Lund och redovisar resultaten i rapporten Rationalising inefficiency in agricultural production -the case of Swedish dairy production   

Deras resultat visar att det finns en stor variation i mjölkföretagens resursutnyttjande. De konstaterar att mjölkföretag med lägre effektivitet har lägre veterinärkostnader vilket tyder på bättre djurvälfärd. Vinstmaximering verkar helt enkelt inte vara det viktigaste för många mjölkbönder.

Agrofoodförfattarna avslutar sin rapport med konstaterandet att ”ett alltför ensidigt fokus på vinst och teknisk effektivitet kan vara negativt om mjölkföretagaren har mer komplexa prioriteringar.” Och här är det ändå ekonomer som talar. För de som studerar lantbruket ur andra perspektiv är detta väldigt uppenbart och har varit länge.

Forskning av Ulrich Nitsch, lantbruksrådgivare och senare professor vid SLU, med intervjuer av 200 värmländska bönder i slutet av 1970-talet visade att de vanligaste svaren på frågan att "Vad sätter du särskilt värde på som jordbrukare?" var olika dimensioner av frihet: Att få skapa något efter sitt eget huvud, att själv få planera sin verksamhet och att själv få bestämma över sin arbetsdag. Andra faktorer som bönderna värdesatte högt var boendeformen, dvs att bo i eget hus på den gård man brukar, familjens insyn i arbetet, att upprätthålla en familjetradition, att vistas mycket utomhus och att arbeta nära naturen med "det som lever och växer".

Lika mycket som en ensidig inriktning på lönsamhet skär sig med andra mänskliga mål förvrider den också lantbrukets sätt att förvalta naturen. Utöver att ta fram produkter som skall säljas på en marknad handlar jordbruk om att förvalta en bit natur. Med tanke på att jordbruket tar upp en tredjedel av landytan (och skogsbruket lika mycket) är det uppenbart att hur vi driver jordbruket är ett av de främsta sätten som vi sköter planeten Jorden på. Men lönsamhetsfokus står ofta i konflikt med det som är bäst för naturen och för mänskligheten i stort.

LRF, Jordbruksverket, lantbruksrådgivningen och staten har i sitt arbete en ensidig inriktning på lönsamhet. Och visst är det viktigt med ekonomisk bärkraft, för om det inte alls går att leva som bonde blir det också svårt att uppnå andra mål. Men det finns andra sätt att skapa överlevnads och utvecklingsmöjligheter i jordbruket än genom ständiga effektiviseringar. Dessa effektivisering leder ju också bara till att allt färre människor kan leva på jordbruk.

Det mycket stora antal hobbybönder och månskensbönder vi har i landet är ett annat uttryck för att många vill hålla på med jordbruk, trots att de inte alls kan leva på det.  Minst lika många vill jobba med osttillverkning, bakning, bryggning och korvmakning. Inte heller där är det lönsamhet som lockar utan en passion för produkten.  Hantverksprodukter, få eller inga tillsatser, lokala råvaror, miljövänligt/ekologiskt och snygga förpackningar var nyckelord, för dessa nya företagare enligt en undersökning av Livsmedelsföretagen. 

Jordbruks och livsmedelspolitiken borde ta fasta på dessa mycket starka drivkrafter hos människor istället för att ständigt betona lönsamhet och konkurrenskraft. Man borde också släppa efter på de stelbenta regelverk som står i konflikt med den frihetslängtan bönderna har och med den mångsidighet och lyhördhet som bör prägla vår relation med naturen. Det skulle också kunna vara en viktig strategi, eller en katalysator, för att påbörja den nödvändiga omställningen till ett hållbart samhälle. 

Se där en valfråga av rang. 

Hur stor andel av mjölken är svensk?

Den svenska andelen av mjölken har minskat kraftigt, det gäller oavsett hur man räknar. Konsumtionen av mjölkprodukter per person är rätt konstant över åren, trots att dryckesmjölken backar snabbt. 

Precis som med Sveriges livsmedelsförsörjning i stort går det att räkna på olika sätt. Enligt tabellen nedan från Jordbruksverket är tre fjärdedelar av mjölken svensk. Det kommer man fram till genom följande beräkning:

Produktion/Förbrukning = 73,3 % (vet inte hur Jordbruksverket fick det till 74,0 %)

Men man kan ju också räkna på hur stor andel av konsumtionen som är importerad, och då får vi: Import/Förbrukning = 46,4 %, dvs endast 53,6 % är svenskt. Ett annat sätt att få samma siffra är att ta dra av exporten från produktionen och dividera det med förbrukningen. Detta sätt är det man vanligen använder när man diskuterar hur stor andel av konsumtionen som är importerad. Det skulle ju kunna vara så att en stor del av exporten är varor som först importerats, det säger tabellen lite om. Nu är det inte fallet just på mejerisidan där det mesta av exporten är ”svensk”. 

Vad som är odiskutabelt är att den svenska andelen av mjölken har minskat kraftigt, det gäller oavsett hur man räknar. 

Trots den enormt snabba stukturomvandlingen i mjölkproduktionen verkar den inte klara konkurrensen, och exporten krymper medan importen ökar.  

Det som också är intressant att konsumtionen av mjölkprodukter per person är rätt konstant, trots intresset för vegansk mat. Kanske laktovegetarianer konsumerar mer mejeriprodukter som ersättning för kött?  I tabellen har man räknat om alla mejeriprodukter till mjölkekvivalenter, dvs ”förbrukning” innefattar den mjölk som behövs för att göra ost, smör, grädde, glass osv. Konsumtionen av dryckesmjölk var som störst i slutet av 1940-talet, hela 225 liter per person. 1960 hade den sjunkit till 166 liter, för att 2016 ligga på endast 79 liter.  Konsumtionen av ost uppgick år 2016 till 20 kilo, grädde 13 kg, syrad mjölk av olika slag 34 kg och smör 2,5 kg.

Kan vi föda tre gånger så många eller är hälften av allt vi äter importerat?

Vi får ofta höra att hälften av maten vi äter är importerad. Det är kanske sant* om man räknar på värde och inte på kg eller kalorier, och om man inte bryr sig om att vi exporterar stora mängder livsmedel, som mjölkpulver och spannmål. Bara spannmålsexporten är ofta runt 1 miljoner ton, vilket motsvarar 3 miljoner människors kaloribehov, lågt räknat.

Den svenska växtodlingen producerar cirka 6500 kcal per dag. Dvs om människor skulle äta allt detta direkt skulle vi kunna föda tre gånger så många människor på en tillräcklig kalorikonsumtion. 

Nu kan vi ju inte äta rapsfrö, och delar av spannmålskärnan är heller inte smältbar för människor, jag har inte korrigerat siffrorna för det. Så den verkliga "ätbara" skörden är lägre. Till det kommer att ett normalt år är det betydande kvantiteter av spannmål, ärtor och annat som inte har tillräcklig kvalitet som människoföda, eller i alla fall inte klarar industrins krav på t.ex. bakegenskaper. Däremot är kalorierna från betmassan inte inräknat för sockerbetorna, utan bara sockret som utvinns.

Cirka 40 % av den svenska åkerarealen är i vall, dvs används för att odla gräs och klöver till kor och får som skördas i form av hö eller ensilage (de vita jätteäggen som numera pryder våra åkrar). Denna odling finns inte alls med i siffrorna eftersom vi inte kan äta gräs. Den svenska mjölkproduktionen motsvarar drygt 500 kcal per person och dag. Denna produceras dels från vallodlingarna som inte är med i tabellen och dels från spannmål och från annat som finns med samt en mindre mängd importerat foder (soja, rapsmjöl, palmkärna osv). 50 % av mjölken kommer från vallen, 40 % från svenska åkrar eller och 10 % import skulle man kunna säga i runda slängar (det finns ingen exakt statistik för detta). Sedan tillkommer nötkött och fårkött som kommer både från vallodling på åkrar och bete på naturbetesmarker, samt mycket små mängder spannmål och annat foder. 


Man kan dra väldigt olika slutsatser av en sådan sifferexercis. 
Man kan säga att vi alla skall äta vegetabilier så kan vi lägga ner hälften av allt jordbruk och plantera skog på åkrarna, eller göra våtmarker eller golfbanor. Man kan säga att det finns gott om utrymme för att minska intensiteten i jordbruket, minska användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel, öka den biologiska mångfalden i odlingslandskapet, ha fler betande djur osv.    
Man kan hävda att vi skall exportera mat till andra länder.
Man kan inte säga något om vår sårbarhet med anledning av siffrorna eftersom den stora sårbarheten i odlingssystemet idag är beroendet av drivmedel, konstgödsel, elektricitet, it-support och logistik snarare kg och ton. 

Oavsett vad man säger och tycker är det viktigt att inse vad det är som driver produktionen. De som producerar alla de där kalorierna, Sveriges bönder, styrs inte av de teoretiska diskussionerna om hur jordbruket borde drivas eller vilken mat vi borde äta. De styrs i stor utsträckning av marknadssignaler (med en rejäl dos handels och jordbrukspolitik). Sveriges bönder odlar det som lönar sig att odla på ett sätt som gör att de kan konkurrera med de miljoner andra bönder i Sverige, Europa och världen som producerar samma saker.  

Globalt? Grafen nedan ger en bra bild. Läs mer här.

*Det finns ingen aktuell uträkning som jag har sett röken till men om någon hostar upp pengarna är jag mer än villig att göra jobbet tillsammans med några kunniga medhjälpare. Skicka en mail till gunnar at grolink.se

Valet står inte mellan tåg och flyg

Vi kan inte å ena sidan bejaka ett socialt och ekonomiskt system som skapar ett ständigt behov av mer internationell kommunikation och å andra sidan diskutera om vi skall flyga eller inte som ett i första hand individuellt moraliskt ställningstagande.

Jag har arbetat som internationell biståndskonsult och var ordförande för den ekologiska odlingens världsorganisation i ett antal år. Detta gjorde att jag reste oerhört mycket, och ofta långt, många år var det uppemot 10 interkontinentala resor och ännu många fler inom Europa och i de områden jag jobbade i. Som värst hade jag guldkort på SAS och platinakort på KLM — samtidigt. Jag vill helst inte räkna ut min klimatskuld. 

Mitt jobb förde mig till andra sidan jordklotet flera gånger, här på Samoa för Världsbanken. 

Jag kan inte heller skylla på att jag inget visste. Jag har varit aktivt medveten om växthuseffekten och flygets roll sedan 1980-talet. Som så många andra har jag rättfärdigat det med att jag gjorde det för något som var viktigt. Inga av mina uppdragsgivare skulle heller ha accepterat att jag debiterade dem för restiden för något annat sätt än för snabbaste resväg, så egentligen hade jag inget val annat än att byta jobb (vilket jag nu gjort).

Jag tillhör samtidigt den första interrailgenerationen och har också åkt mycket tåg genom åren, många resor över flera dygn i sträck och som mest 6 dagar Moskva-Vladivostok. Under de sju år jag var chef för Krav reste jag runt väldigt mycket i Sverige och jag tror jag flög två gånger, en gång till Gotland och en gång till Östersund. Jag hade årskort på SJ. Jag har också cyklat till Turkiet och tillbaks.

Av debatten får man intrycket att valet står mellan att flyga eller att åka tåg. Men att flyga står inte i motsats till att resa mycket på också andra sätt. Det är nog snarare tvärtom. 

Debatten har i stort tagit tre spår. Det första är teknikoptimisternas glada budskap att det inte är flyget eller flygandet som är problemet utan det är bränslet. Jag tänkte inte diskutera det här. Den som läser min blogg vet redan vad jag tycker om den där aningslösa teknikoptimismen. Ett andra spår är att deklarera att man tänker eller har slutat att flyga, eller begränsar det kraftigt. Det tredje spåret är de som anser att flygandet är en samhällsfråga, att det handlar om system, om skatter osv.

På det stora hela tillhör jag dem som inte tror mycket på ”konsumentmakt” som en kraft för att lösa flygets problem. Det beror både på att jag inte tror att det är särskilt effektivt och för att jag har principiella invändningar. Det är inte individens val om den har lust att rena sitt avlopp eller släppa det rakt i sjön. Om vi accepterar att det är så skadligt för miljön att flyga kan det inte i första hand vara upp till den enskilde individen att avgöra om den kommer att flyga eller inte flyga. Precis som för annan samhällsfarlig verksamhet behöver den regleras av samhället. 
Detta hindrar inte att det också är berömvärt att vissa väljer att helt sluta flyga, på samma sätt som andra väljer att jobba mindre, att inte köra bil, slänga mindre mat eller sätta upp solpaneler. Vi behöver alla dessa individuella handlingar också. 

*

Vad är det som gör att vi flyger så mycket? Ett skäl är att flyg har blivit så billigt och att andra transportmedel inte alls har haft samma utveckling. Detta beror delvis på teknisk och kommersiell utveckling (konkurrens), men i ännu högre grad på att flyg inte betalar sina kostnader. I själva verket är det oftast subventionerat på olika sätt. Så där finns uppenbara systemfrågor att tackla. Flygskatt är bara förnamnet.

Flyget är marknadsdrivet, och som på alla andra marknader skapas efterfrågan i första hand av företagen. Eller som konsumtionsforskaren Cecilia Solér uttrycker det i en artikel i Dagens Nyheter. ”Konsumtionskulturens kärna vilar på antaganden om att vi blir accepterade och lyckliga om vi konsumerar i enlighet med de identitetsmallar som förmedlas av de marknadsaktörer som har störst makt, det vill säga företag. Reseföretag påverkar vårt sätt att resa genom marknadsföring av lyckliga, garanterat ångest­befriade, smala människor på solsemester.” Därför kan samma tidningar som har flygets klimatpåverkan som tema ha stora annonser för flygresor på samma gång. Eller till och med ha artiklar som uppmanar oss att ta flyget till sevärdheter som kommer att försvinna på grund av klimatförändringar.

Ett annat viktigt skäl är förstås globaliseringen i form av ökad handel och annat utbyte. Om alltmer av våra saker köps från andra länder kommer flygandet att öka. Inte i första hand för att varorna transporteras med flyg, det mesta transporteras via land eller hav. Men ett importerande företag kommer ständigt att ha folk i luften för att besöka leverantörer. Stora företag har tusentals underleverantörer som besöker dem eller blir besökta. Exportföretagens säljare befinner sig alltid på resa. De multinationella företagens anställda flyttar runt inom organisationerna. På samma sätt behöver politiker och diplomater ständigt resa för att ta hand om alla de politiska processer som är en del av samma globalisering. Forskningen har också blivit alltmer internationaliserad. Fyra femtedelar av svenskarnas klimatpåverkan från flyget kommer från de internationella resorna och inte från det svenska inrikesflyget. Till utrikesflyget åker många tåg eller taxi eller så flyger man inrikes för att kunna ta utrikesflyget. 

Och när folk flyger och far på jobbet får de vänner och blir förälskade. Deras barn kanske studerar i ett annat land för att lära sig ett annat språk eller en annan kultur. Folk flyr eller flyttar dit där det finns bättre jobb. Därför ökar inte bara weekendshoppingresorna till New York utan också ”viktigare” sociala resor. Samtidigt har de flesta människor dåligt med tid, eller upplever att de har det. Det gör att de flyger, även i de fall de kunde ha tagit tåget. 

Därför är flygresorna också en systemfråga som handlar om hur samhället utvecklas. Vi kan inte å ena sidan bejaka ett socialt och ekonomiskt system som skapar ett ständigt behov av mer internationell kommunikation och å andra sidan diskutera om vi skall flyga eller inte som ett i första hand individuellt moraliskt ställningstagande.