Min pragmatiska jordbrukslära

Jag får ofta frågor om permakultur, regenerativt jordbruk, holistic management, agroforestry, plöjningsfri odling, conservation farming och perenna sädeslag (jag får också frågor om GMO, hydroponik, akvaponik odlling av insekter och allt möjligt annat, men det pratar jag inte om här). Här tänkte jag resonera om hur jag ser på dessa. Alla metoderna kan också vara ekologisk odling, men alla behöver inte vara det. Plöjningsfri odling är exempelvis sällan ekologisk medan permakultur brukar vara det (man kanske inte följer alla små detaljer i regelverket och är ofta inte certifierad).

Ettåriga växter eller perenna?

De allra flesta växter som vi odlar är ettåriga som vi måste så varje år. Ettåriga växter är huvudsakligen pionjärväxter som gror där jord har blivit naken på grund av översvämningar, jordskred, erosion eller på små fläckar jord som blottats. På det stora hela är ettåriga växter inte särskilt vanliga i naturen, där dominerar de fleråriga och oftast är det ett flertal arter som växer tillsammans. Sådana naturliga ekosystem är produktiva och mestadels långsiktigt uthålliga. I dessa system finns sällan naken jord och läckaget av näringsämnen är mycket litet. Och när en individ trots allt dör, står mängder av andra, av samma eller andra arter, på kö för att ta över dess plats.

I jämförelse med dessa ekosystem är vårt odlande av ettåriga växter primitivt och riskabelt. Vi lämnar jorden bar och utan effektiv fotosyntes under långa perioder, vilket gör att vi inte utnyttjar den biologiska potentialen fullt ut.

Om vi kunde skapa odlingssystem med fleråriga plantor skulle vi kunna bygga in hållbarhet och ekosystemfunktioner i själva odlingssystemet. Dessa tankar förespråkas inom det som ofta kallas permakultur. Termen avser ofta ett koncept för ekologisk design som utvecklades av de två australiensarna Bill Mollison och David Holmgren, men jag använder termen lite vidare och lösare för permanenta odlingssystem som har en hög andel fleråriga växter och ibland betande djur.  Det har funnits många sådana system i världen. Det finns just nu ett mycket stort intresse för dessa typer av odlingssystem, vilka ibland också kallas för agro-forestry.

Den här typen av odling är inget nytt. På många håll i Asien, Centralamerika och Afrika har man haft ”skogsträdgårdar” som har dominerats av träd och buskar med en stor mångfald. En annan typ av mänskligt permakulturlandskap är korkeksskogarna som täcker omkring tre miljoner hektar i länderna runt västra Medelhavet. Men vi behöver inte gå till andra länder för att se fantastiska permakulturlandskap; de nordeuropeiska ängs- och hagmarkerna är utmärkta exempel på system där betande djur samexisterat med vildäpplen, slånbär, hassel, rönn, nypon, en, svamp och många andra nyttoväxter.

Det finns många anledningar att försöka utveckla denna typ av odlingssystem. De är oftast produktiva, eftersom de ekologiska nischerna utnyttjas väl, samtidigt som de kan medge en större biologisk mångfald.

Men de passar sällan in i de moderna odlings- och marknadssystemen; de är notoriskt svåra att mekanisera, eftersom blandningen av växter (för att inte tala om djur) är raka motsatsen till de homogena, standardiserade bestånd som är en förutsättning för användning av maskiner. Därför har dessa system stegvis ersatts av ensidiga odlingar, eller lämnats åt sitt öde för ingen ”har råd” att ta hand om dem. Den snabba minskningen av naturbetesmarkerna i stora delar av Europa är ett bra exempel på det.

Trots den goda biologiska produktiviteten i fleråriga odlingar, produceras det ofta mindre mat per ytenhet jämfört med odling av ettåriga växter under goda jordbruksförhållanden. Det beror på själva biologin. För en ettårig växt är det viktigt att satsa mycket på fröna, eftersom de är nyckeln till artens fortsatta överlevnad, och det ger oss möjlighet att skörda näringsrika och lagringsdugliga frön (spannmål, bönor och ärtor). För en flerårig växt är det däremot viktigare att satsa på den egna överlevnaden, och lagra energin i växten. Därför har de gräs som vi odlar för vår egen mat stora frön och är ettåriga, medan de gräs som vi odlar för att betas är fleråriga.

Det pågår arbete med att ta fram nya perenna odlingssystem. Land Institute i Kansas håller sedan många år på med att skapa ett flerårigt vete, Kernza. Det har funnits liknande försök tidigare till exempel att korsa vete med kvickrot och andra gräs.  Det är säkert möjligt, men det är inte säkert att dessa nya sorter kommer att vara odlingsvärda i större skala. Det är svårt att skapa växter som kombinerar det som är typiskt för de ettåriga — näringsrika och stora eller många frön — med det som är typiskt för de fleråriga – långt liv. Träd förefaller ha bäst förutsättningar för detta; äpplen, kokosnötter, oliver och oljepalmer kombinerar långt liv med stora frukter och många av dem kan producera mycket mat per ytenhet.

Betesmarker

Betesmarker täcker nästan en fjärdedel av landytan. Med tanke på att dessa marker har mer än dubbla ytan av all åkermark skulle relativt små förbättringar i produktivitet betyda mycket. Men dessa marker har oftast låg biologisk potential på grund av klimat, jordmån, eller topografi, samtidigt som de upprätthåller värdefulla ekosystemfunktioner. Det finns en föreställning om att många betesmarker är överbetade men mycket talar för att de snarare betas felaktigt. Det finns ett antal initiativ för att öka produktionen på gräsmarker, både extensiva naturbetesmarker och gräsmark på åker eller andra bördiga marker.

Koncept som mob-grazing och holistic management bygger på att man har ett högt betestryck, dvs många djur på en liten yta, där djuren flyttas ofta och rör sig i en samlad grupp. Den intensiva betningen bryter upp jordskorpan, så att vattnet kan rinna ned i jorden i stället för att slita med sig den tunna matjorden. Det tvingar djuren att äta alla sorters gräs och gör att de trampar ned buskar och små träd och det gynnar gräsens tillväxt.

Även om den totala biologiska produktionen kan vara hög i betesmarkerna kommer produktionen av mat vara mindre än vid odling av t.ex. spannmål av den enkla anledningen att kor, får och getter behöver mycket energi för att kunna bryta ned det de äter.

Plats för annat liv

Att vi oftast inte får ut lika mycket mat från permanenta odlingssystem och betesmarker beror alltså på att dessa system lämnar mer utrymme för andra livsformer och på att de bygger upp resurser på olika sätt. Naturbetesmarker ger t.ex. plats för mängder av andra organismer, och att kor, getter och får inte lyckas omvandla allt de äter till mjölk och kött betyder att deras gödsel skapar desto mer livsutrymme för annat liv. Permanenta grödor bygger också, normalt sett, upp kol i marken (se mer nedan).

Detta motsatsförhållande mellan skörd till oss människor och hur mycket som lämnas till andra livsformer gäller också för odling av ettåriga växter. Trots de stora vetenskapliga framstegen har vi inte lyckats förbättra själva fotosyntesen, utan vi har ökar skördarna genom att öka bladmassan, tillgång på vatten och näring på andra sätt skapat optimala växtbetingelser. Större delen av skördeökningarna för t.ex. spannmål beror på att vi har förändrat växten så att den har mindre rötter och strå och mer kärna samt att vi genom bekämpning av skadedjur och ogräs minskat konkurrensen på åkern. Men det har skett till priset av en gröda som kräver mer (konst)gödsling och växtskydd samt minskad biologisk mångfald och minskade kolförråd. 

Minimerad jordbearbetning

Det finns också bättre sätt att odla dessa ettåriga på. Ett klassiskt sätt är att ha en varierad växtföljd där man växlar mellan olika typer av växter. Allra bäst är det om man kan växla med fleråriga växter som klöver och lucern, vilka bygger upp jorden och fixerar kväve. Ett annat sätt är att begränsa jordbearbetningen, vilket har flera fördelar. Man stör mikrolivet i jorden mycket mindre, man får ett skyddande skikt av växtmaterial på ytan vilket skyddar mot erosion och man kan också spara mycket energi, eftersom jordbearbetning är energikrävande. Det finns både storskaliga och småskaliga system för det. Det finns sådana system som bygger på hög biologisk mångfald och det finns sådana som är ensidiga och bygger på stora insatser av kemiska bekämpningsmedel därför att regleringen av ogräset är en svag punkt i dessa system. Därför är det svårt att generalisera om plöjningsfritt eller minskad jordbearbetning.

I det som kallas conservation farming betonar man att det skall vara en bra växtföljd och att man försöker hålla marken bevuxen så stor del av året som möjligt. Det är vettiga principer i mitt tycke. Det finns också de som försöker hitta växtföljder där man bara behöver bearbeta någon enstaka gång. Till exempel kan man så in höstsäd i vårsäd och så in vallfrö vid lämplig tidpunkt och på så sätt få fem års skörd från en jordbearbetning. Japanen Massanobu Fukuoka utvecklade ett intressant system för odling av vete och ris och ankor utan jordbearbetning som han beskriver i boken ”The One-straw Revolution”.

Regenerativt jordbruk eller ekologiskt?

Begreppet regenerativt jordbruk är något luddigt i kanterna men innefattar metoder som ekologiskt jordbruk, conservation farming och holistic management. Man har också tagit upp tanken om kolbindning i mark som en viktig del. Jag är svag för begreppet regenerativt jordbruk för det betonar vikten av att underhålla och förbättra de resurser som behövs för att få fram bra mat. Det inkluderar hög biologisk mångfald, förbättring av marken, hållbara sociala förhållanden, lokala näringskedjor osv.

Egentligen är regenerativt jordbruk, i min mening, detsamma som ekologiska jordbruk. Genom de sista trettio årens utveckling har ekologiskt jordbruk blivit ett standardiserat och certifierat marknadskoncept, vilket tyvärr gjort att de grundläggande principerna har fått stå tillbaks för ett omfattande av staten fastställt regelverk och inriktning mot marknaden. Eftersom jag var en av KRAVs grundare har jag varit starkt delaktig i denna utveckling som har både bra och dåliga sidor, men det tänker jag inte utveckla här.  

Kolbindning i jord

Kolbindning i mark har på senare tid förts fram som en viktig strategi mot växthuseffekten. Det har blivit en viktig del av argumentationen för holistic management, regenerative farming, conservation farming och plöjningsfri odling. Det har länge varit centralt i det ekologiska jordbruket att öka innehållet av organiskt material i jorden eftersom det ger en rikare och bördigare jord. Att öka innehållet av organiskt material betyder också att man ökar innehållet av kol, eftersom allt organiskt material har kol som huvudsaklig beståndsdel.

Processerna som har skapat våra matjordar är historien om kolbindning, eftersom det är det som gjort grus till jord. Alla de mekanismer som är inblandade är ännu inte till fullo förstådda. Kolet finns i många olika former och på olika djup i jorden och detta påverkar starkt hur snabbt kolet omsätts. Man kan till och med binda kol som löst organiskt kol. vilket rinner ut in vattendrag, men likväl är en kolsänka.  

Det är svårt att binda kol i jordar som bearbetas och i jordar där man hela tiden odlar tärande grödor som spannmål. Däremot är det möjligt att binda kol med bättre växtföljder, mellangrödor och mer vall i odlingarna. Potentialen är större i skog och betesmarker än i åkermark.

Men det är mycket vi fortfarande inte vet om hur man skall gå tillväga, och jag tror att det finns skäl att inte räkna med att jordbruket skall kunna vara en kolsänka för industrisamhällets användning av fossila bränslen. Om det kan binda kol för att kompensera alla de stora utsläpp som jordbruket självt har orsakat (vilket uppskattas till cirka en tredjedel av de historiska utsläppen) kan det vara gott nog.

Mild sektvarning

Jag tycker att det finns positiva inslag och tankar i alla de här koncepten, men jag tycker att det finns lite sektvarningar här och där med ett inslag av brist på realism. Detta är förvisso ännu värre med en del så kallade foodtechirrläror (som att vi skall föda världen med inomhusodlingar under LED-lampors ljus) men de diskuterar jag inte här. Ibland kopplas också den okritiska tron på ett visst produktionssystems överlägsenhet med en lika stark tro på att det som går bra att producera i ett sådant system ger oss en överlägsen kost. I enstaka fall är det tvärtom, dvs att kostfanatism är grunden för en övertro på att ett visst odlingssystem är överlägset.

Det är ett obestridligt faktum att spannmål och liknande ettåriga grödor producerar en mycket stor del av kalorierna i världen (bara fem grödor står för två tredjedelar av alla kalorier från jordbrukssystemet, en del av dessa går genom djur till oss), och det är helt osannolikt, oavsett om vi gillar det eller inte, att vi kortsiktigt kan förändra det. Det är bra att söka utveckla produktiva perenna odlingssystem, men vare sig nötter eller nötkreatur kommer kunna utgöra den huvudsakliga födan för huvuddelen av mänskligheten. Och det är länge tills vi har perenna grödor som kan ta över spannmålens roll i stor skala.

Lär av historien

Att jordbrukssystemen och människors kost har varierat på jorden beror på att de biologiska och sociala förutsättningarna varit olika. Ett fåtal av dessa system har haft betande djur som huvudinriktning, men de allra flesta har byggt på en eller flera stapelgrödor. I de allra flesta fall har de varit ettåriga (undantaget torde vara de kulturer som byggt på matbananer, jams och brödfrukt). Alla kulturer har haft någon andel vegetabilier och någon andel animalier i kosten, men spridningen har varit mycket stor. Det är helt osannolikt och en helt oekologisk tanke att det finns ett odlingssystem och en kost som passar alla överallt. 

Jordbruk är en del av samhället

Jag har besökt tusentals gårdar på alla kontinenter i världen och av de allra bästa gårdarna, de som är mest ekologiska, socialt ansvarstagande osv har så gott som alla haft en situation som gjort att de inte har levt på/av sitt jordbruk. Antingen har de varit rika människor som inte varit beroende av inkomster, eller folk som haft andra jobb för att finansiera sitt odlande, eller levt på besöks och kursverksamhet eller varit någon form av demonstrationsgård med extern finansiering. De få som faktiskt levt på det gården ger har accepterat en materiell levnadsstandard långt under det gängse i det land dom levt i.

Detta är inget argument mot metoderna, det kan lika gärna vara ett argument mot det ekonomiska system som premierar den som kan externalisera kostnader. Man kan inte betrakta jordbruket skiljt från det samhälle det finns i. Jordbruket har gått från att vara mångsidigt, lokalt förankrat och regenerativt till att vara specialiserat och marknadsinriktat för att det är den modell som lönat sig. Det är viktigt att inse att det finns stora språng mellan teori, praktisk tillämpning och vad som är ekonomiskt försvarbart. Och att det som är ekonomiskt försvarbart bestäms av de normer, lagar och institutioner som vi har i samhället.

Framtidens jordbruk

Mina utgångspunkter är att:

- brukandet av jorden i vidare bemärkelse alltid innebär kompromisser mellan olika principer, tillgängliga resurser och den egna förmågan (tekniskt, energimässigt, ekonomiskt, socialt) samt en balans mellan uppbyggande, vårdande och konsumerande processer.

- även om det finns universella principer som är tillämpliga i de allra flesta fall är det högst osannolikt att metoderna skall vara desamma överallt.

- alla metoder har begränsningar av olika slag, dvs det finns ingen metod som ger oss allt.

- inga metoder kommer att låta oss ta en ständigt ökande del av planetens biologiska produktion. Det finns gränser, men vi kan inte definiera dem i förväg och det kan vara för sent när vi väl passerat dem. Därför är det vettigt att tillämpa försiktighet och lämna tillräckligt utrymme för andra arter. 

- nödvändigt utrymme för andra arter kan skapas genom att kraftigt begränsa människans utnyttjande av vissa landskap men också genom att ge plats och rum för andra arter och andra näringskedjor i de landskap som är människodominerade. Att ge andra arter plats betyder att vi måste ta mindre del av energiflödet i systemen (dvs att vi får lägre skörd).  

- det ”kostar” att bygga upp resurser vilket kortsiktigt kan leda till lägre skördar. Vill vi exempelvis binda mer kol i jorden betyder det ofta att vi måste ta ut en mindre del av kolet i form av skörd.

Framtidens jordbrukssystem behöver vila på de principer som ekologiskt jordbruk i grunden bygger på, men de kommer att utvecklas i ett samspel med lokala, ekonomiska, sociala och ekologiska förhållanden. Biologisk diversifiering och ekologisk intensifiering kommer att vara centrala, och viktiga metoder kommer vara samodling, växtföljder, biologisk kvävefixering, betesdrift, fleråriga grödor, sparsam jordbearbetning och multifunktionella jordbrukssystem. Detta är inte något direkt nytt. Vi har de allra flesta verktygen redan, det gäller mest att använda dem på rätt sätt. Det hindrar inte att vi ständigt skall söka förbättringar, det finns säkert många möjligheter som missats med de senaste 75 årens ensidiga inriktning på ett insatsdrivet jordbruk.

Framtidens jordbruk måste producera mat och annat vi behöver för vår överlevnad. Det måste samtidigt ta hand om, återskapa och förnya sina egna förutsättningar. Reproduktion av resurser är lika viktigt som produktion — när vi odlar skall vi inte bara få fram produkter för konsumtion utan vi måste också återskapa eller öka markens bördighet, öka våra egna kunskaper, lära framtidens odlare och förstärka samspelet mellan våra odlingar och den omgivande naturen.

Om vi håller den tanken i huvudet så står det klart att växtföljder, integrering av växter och djur och biologisk mångfald är bättre än att köpa skadedjursreglering i form av dunkar med gift. Det står också klart att vi behöver goda arbetsvillkor och unga människor i lantbruket. Inte bara unga utan fler människor — utan människor finns det ingen framtid i jordbruket.  

Visst kan produktionen av mat per ytenhet bli lite lägre i ett ekologiskt och regenerativt jordbruk än i ett jordbruk där man använder frikostigt med konstgödsel. Även om de ekologiska systemen är produktiva så tar det energi att återskapa resurser, man kan inte använda sig av de genvägar som det industriella jordbruket har, genvägar som i stort är olika varianter på fossila bränslen, men det är också därför det återskapande jordbruket blir verkligt uthålligt. Bönderna kommer att ta väl hand om de lokala resurserna i ett sådant system, både för att de vill och för att det går käpprakt åt fanders om de inte gör det.

Sunnansjö Gård

Vår egen odling? Tja vi har kor som återställer strandängar runt en sjö, vi har lågt belägna åkrar där vi tar upp små bitar för att odla grönsaker på, medan huvuddelen av marken är i vall, som skördas till korna. Vi har några högre belägna gärden där vi odlar grönsaker och har planterat hassel, sockerlönn, tryffelekar och äpple. När planteringarna är nya kommer vi att odla grönsaker och potatis emellan dem senare blir det nog gräs och gäss eller höns som får beta mellan dem. Vi har jordgubbar och sparris och flera andra fleråriga växter. Vi får nog med gödsel från korna. Vi vårdar skogsbrynen och åkerholmarna och planterar in björnbär, slån och andra ätliga växter där. Vi driver hyggesfritt skogsbruk och fiskar i sjön. Vi kan inte leva på inkomster från gården, men det är ett fint ställe att bo på och att besöka.