Hur var det nu med djurhållningens växthusgasutsläpp

Mer än hälften av alla utsläpp av växthusgaser kommer från uppfödning av lantbruksdjur påstod en rapport från World Watch Institute 2009. Fel, bara 9% av växthusgasutsläppen kommer från djurhållningen enligt en artikel i Climatic Change 2014 av forskare från Stanford, Siena och Irvine. De motstridiga siffrorna sprids sedan av olika intressegrupper som vill bevisa att deras syn på djurhållning är den rätta.

Det är viktigt att förstå hur de olika siffrorna kommer till och vad man räknar med och vad man inte räknar med. Alla siffrorna är grova uppskattningar med mycket stora felmarginaler. Inte ens på nationell nivå (inklusive Sverige) är siffrorna särskilt pålitliga eftersom de helt bygger på modeller som i sin tur bygger på förenklade antaganden (vilket är nödvändigt för att över huvud taget få fram några siffror), och när man summerar ihop de nationella siffrorna blir summan inte bättre än delarna. Det är helt enkelt mycket lättare att beräkna hur mycket koldioxid som bildas när man bränner 1 kg kol (3,7 kg) än att förstå alla de komplicerade samband som finns för metan och lustgas. 

Det hela började med att FN:s jordbruksorganisation FAO publicerade rapporten Livestock’s Long Shadow 2006. Där uppskattade man att växthusgasutsläppen utgjorde 18 procent av alla växthusgasutsläpp. Närmare hälften av dessa utsläpp ansågs komma från förändrad markanvändning, dvs omvandling av savanner och skog antingen för odling av foder eller för betesmarker. Rapporten kom under kulmen av en mycket snabb omvandling av skog och savann i främst Brasilien till betesmark och odlingsmark, och rapportförfattarna baserade sina beräkningar på det. 

Rapporten från World Watch Institute fick stor spridning genom filmen Cowspiracy, men den har tillbakavisats av så gott som alla forskare på området. Den mest uppenbara svagheten med rapporten var att den räknade med djurens utandning som en mycket stor källa till växthusgasutsläpp. Men då djurens utandning av koldioxid motsvaras av minst lika stor bindning av koldioxid av de växter som djuren äter kan man inte räkna på det viset.  

Siffran 9% i artikeln i Climatic Change, innefattar utsläpp av djuren samt av deras gödsel, men innefattar inte utsläpp från foderodling eller förändrad markanvändning.  

Sedan publiceringen av Livestock’s long shadow har FAO uppdaterat sina siffror och alla data finna samlade in databasen GLEAM. I rapporten Tackling Climate Change through Livestock, A global assessment of emissions and mitigation opportunities från 2013 kommer man fram till att djurhållningen står för 7,1 Gigaton (Gt) CO₂-ekvivalenter (CO₂e) 14,5% av alla växthusgasutsläpp. FAO:s data får nog anses de mest pålitliga i dagens läge. Man kan diskutera beräkningen av dessa siffror, vilket jag gör litet längre ned, men låt oss först titta närmare på vad FAO:s data innehåller.

Fördelning av utsläpp per djurslag

Först kan vi se hur utsläppen fördelar sig på djurslagen. På grund av hur metanutsläpp räknas är idisslarnas (kor, bufflar, getter, får) andel av utsläppen mycket höga, medan gris och kyckling har relativt små utsläpp. Alla grisar i världen och alla kycklingar och värphöns tillsammans står för 1,6 Gt CO₂e, dvs något mer utsläpp än Japan eller cirka 3,5 % av alla växthusgasutsläpp i världen. Idisslarna står för 5,5 Gt CO₂e, dvs nästan lika mycket som USA:s totala utsläpp, eller 11 % av alla växthusgasutsläpp.  

Utsläpp för olika djurslag

För gris och höns sker de stora utsläppen vid odling av foder, vid uppodling av ny mark för foder och i gödselhanteringen.

För idisslarna dominerar helt utsläppen av metan (se mer nedan) från matsmältningen vilket står för mer än hälften av alla utsläpp, följt av utsläpp från naturgödsel som används vid foderodling.  

Regionala variationer

Utsläppen från ett och samma djurslag varierar kraftigt i världen. Utsläppen per kg nötkött är bara en fjärdedel så stora i Europa jämfört med Latinamerika, Indien eller Afrika söder om Sahara. I Latinamerika beror en stor del av utsläppen på utökning av betesmarker medan i Indien och Afrika är det djurens matsmältning som helt dominerar därför att djuren växer långsamt. Skillnaden är ännu större i mjölkproduktionen där utsläppen per liter mjölk är sex-sju gånger högre i Afrika söder om Sahara jämfört med Sverige. Återigen är det metan från matsmältningen som är den främsta orsaken. Sammantaget släpper Sydasiens idisslare (Indien, Pakistan m.fl.) ut 3,6 gånger så mycket växthusgaser än idisslarna i Västeuropa.

I FAO:s statistik hänförs utsläppen till det land där djurproduktionen sker. Det betyder att utsläppen för odling av foder som exporteras räknas i det land där djuren finns. Kinas mycket stora grisproduktion gör till exempel av med mycket stora mängder foder, t.ex. soja från Latinamerika, och utsläppen från odlingen av fodret redovisas på Kina. Däremot reflekterar inte siffrorna var konsumtion av animalieprodukter sker.  

De allra största utsläppen från djuruppfödning är i Latinamerika det beror på en kombination av hög konsumtion i de södra delarna och utökning av betesmarker. Per person är utsläppen ännu högre i Oceanien, eftersom både Australien och Nya Zeeland har storskalig djuruppfödning (kött och mjölk) för export, relativt extensiv produktion (dvs djuren lever längre och producerar mindre vilket leder till större utsläpp) och hög egen konsumtion. Europa ligger lite över genomsnittet, men Europa är faktiskt en nettoexportör av animalieprodukter (tänk mjölkpulver och danska grisar).  

	GtCO2e fr djur	befolkning miljarder	Utsläpp per capita ton
Latinamerika	1,9	0,573	3,32
Östasien och Sydostasien	1,6	2,234	0,72
Sydasien	1,5	1,748	0,86
Nordamerika	0,6	0,355	1,69
Västeuropa	0,6	0,448	1,34
Nordafrika och Mellanöstern	0,6	0,484	1,24
Afrika söder om Sahara	0,4	0,792	0,51
Östra Europa och Ryssland	0,2	0,294	0,68
Oceanien	0,2	0,03	6,67

De genomsnittliga utsläppen från animaliekonsumtionen är knappt ett ton per person i världen. I de fattigare länderna är utsläppen givetvis mindre. Men i proportion till övriga utsläpp i landet är skillnaden inte alltid så stor. Animalieproduktionens andel av utsläppen är till exempel rätt lika det globala genomsnittet både i Västeuropa och i Indien, trots att mycket litet kött konsumeras i Indien jämfört med Europa. 

I Sverige är animalieproduktionens andel av utsläppen mycket lägre än 14,5 %. Räknar man istället på konsumtionsbaserade utsläpp blir det högre eftersom vi importerar en hel del kött, framför allt nötkött som ju har den största klimatpåverkan. Men även räknat på konsumtion står animaliekonsumtionen för mindre än 10 % av våra växthusgasutsläpp. Jag återkommer med ett längre inlägg om detta snart.

Vad får vi från djuren?

Vad får vi från djuren och hur det beräknas är också viktigt. Oftast diskuteras djurhållningen enbart i termer av ”kött”. Kött är onekligen den viktigaste produkten i ett globalt perspektiv. FAO fördelar utsläppen enligt proteininnehåll och med det beräkningssättet är knappt 2/3 av utsläppen för kött och en dryg tredjedel för mjölk och ägg. Djuren bidrar med många andra produkter, vilka kan vara minst lika viktiga i en del kulturer, ull, hudar, blod, dragkraft, kapitalreserv, bränsle (HVO, biogas, gödsel). Om man summerar utsläppen för idisslare i Afrika och Asien står de för 55 % av alla utsläpp av idisslarnas växthusgaser. Stora delar av dessa idisslare sköts i traditionella system. Mongoliska nomader (halva landets befolkning) använder husdjuren för nästan alla funktioner i sina liv inklusive bostad, fett, arbetsredskap, transport, kläder, bränsle, kulturupplevelser, sport osv. Att hävda att utsläppen hör till ”kött” är både helt felaktigt och helt okänsligt för skillnader i kultur och livssituation. Eftersom de lever nästan helt med, för och av djuren skall deras utsläpp snarast jämföras med nästan alla utsläpp i t.ex. Sverige.

Ett annat mycket närliggande exempel. På vår lilla gård har vi fem kor som betar. De är trevliga djur och ger mycket på alla möjliga sätt. Men om vi tittar rent ekonomiskt på dem så kommer än så länge alla intäkter från bidrag vi får för att restaurera och bevara betesmarker — vi producerar biologisk mångfald skulle man kunna säga. Så småningom kommer vi slakta någon ko eller dess avkomma. Kanske kommer intäkten från köttet komma upp i nästan lika mycket för bidraget. Enligt vedertagna principer för hur man allokerar utsläpp enligt ekonomiskt värde är det följaktligen bara halva kornas utsläpp som skall räknas till ”kött”, den andra halvan är för landskapsvård.

Summa summarum kan man inte säga att det är köttkonsumtionen eller ens animaliekonsumtionen som orsakar 14,5 % av växthusgasutsläppen, utan det är djurhållning av alla de slag. I parantes kan nämnas att en beräkning från USA visade att landets hundar och katter orsakar mellan en tredjedel och en fjärdedel av all miljöpåverkan från djurhållningen, främst genom att äta andra djur. 

Frågetecken?

Bortsett från de mycket stora osäkerheterna finns det annat som är värt att diskutera i siffrorna. Det gäller lustgasen, metangasavgången från matsmältning och gödsel, effekterna av förändrad markanvändning, kolbindning och effekterna på växtodlingssystemen.

Kväve omsätts på många olika sätt i naturen och det är mycket osäkerhet i hur mycket av det kväve som finns i gödsel och konstgödsel som omvandlas till lustgas när den sprids på marken, och vilken betydelse formen av gödsel, spridningstid, klimat och spridningssätt har på utsläppen. Gödsel som släpps på marken av djur som betar uppför sig inte på samma sätt gödsel som först blandas med vatten och samlas upp i stora tankar och därefter sprids. Eftersom lustgasutsläppen står för 28 % av alla utsläpp från djurhållningen är detta mycket viktigt.

Alla siffror ovan är beräknade med det allmänt vedertagna sättet att räkna om metan till koldioxidekvivalenter, där 1 kg metan motsvarar 28 kg koldioxid. Men även om siffran är allmänt vedertagen är den godtycklig. Man skulle lika gärna kunna räkna med 4 eller med 84 (se tabell nedan från IPCC). 

Men det stora problemet med omräkningen av metan är inte vilken faktor vi skall använda utan att man försöker jämföra två saker som egentligen inte går att jämföra.  Koldioxid från fossila källor är en långlivad gas som ackumuleras i atmosfären så länge utsläpp pågår, medan det mesta metan försvinner inom tio år, och efter 50 år finns bara några procent av utsläppen kvar. Om man fryser metanutsläppen på nuvarande nivå kommer de bidra marginellt till fortsatt temperaturökning, medan fortsatta koldioxidutsläpp på dagens nivå leder snabbt mot kraftigt ökade temperaturer. Läs mer om det i Falsk metanmatematik.

Dessa förhållanden syns inte när man räknat om metan till koldioxidekvivalenter och när man sedan summerar ihop detta på global nivå eller i jämförelser mellan nötkött och kyckling, eller potatis. I Sverige har till exempel inte antalet kor ökat alls på mycket lång tid (de har tvärtom minskat, och deras utsläpp har också minskat). De kor som finns bidrar därför inte till någon ytterligare temperaturökning, däremot skulle man få en engångs temperatursänkning om man slaktade allihop.

Avskogning

Förändrad markanvändning har stort inflytande på siffrorna på djurhållningens växthusgasutsläpp, särskilt regionalt. Utökning av betesmarker i skog och savann står enligt GLEAM för 6 % av alla växthusgasutsläpp från djurhållningen och utökning av foderproduktion i form av soja och i viss utsträckning palmolja står för ytterligare 3,2 %. Foderodlingarna är huvudsakligen för gris och kyckling som är betydligt större konsumenter av soja än nötkreatur.

 Det är utan tvekan tragiskt att urskogar, våtmarker och savanner fortsätter att odlas upp. Däremot är det många problem och begränsningar i hur man beräknar både omfattningen av förändrad markanvändning, orsakerna och konsekvenserna. På global nivå har inte betesmarkerna ökat alls, utan tvärtom minskat, de senaste 15 åren. I vissa länder är detta en process som pågått länge, Sverige har till exempel förlorat cirka ¾ av alla betesmarker, och inte nog med det, tidigare betades det mesta av skogsmarken som därför var gles. Kina, som ensamt har mer än 10 % av alla betesmarker i världen har mist 20 miljoner hektar betesmark på tjugo år.

Inte ens Brasilien har ökat sina betesmarker på senare år, utan det som hänt är att vissa betesmarker har fått växa igen till skog medan andra har plöjts upp till åker och nya betesmarker har tagits upp. Stora arealer åker i Europa har lagts igen och europeiska bönder importerar soja från Latinamerika istället för att odla sitt foder själva. Mycket av den åker och den betesmark som övergivits har blivit skog. Men beräkningarna för förändrad markanvändning räknar inte det på pluskontot. Det är också stora osäkerheter hur man skall beräkna kolförlusterna från områden som avskogas och på hur lång tid man skall slå ut dessa förluster. Det gör också skillnad om skog röjs och bränns eller om man tar rätt på skogsråvaran innan omvandlingen.

Det finns ytterligare en aspekt på markanvändningen och det är ”alternativ markanvändning”. I vissa påståenden och livscykelanalyser för djurhållningen har författarna belastat djurhållningen med den uteblivna möjligheten att marken skulle kunna användas på ”bättre sätt”, t.ex. genom att plantera skog. Sedan har man räknat ut hur mycket skog som skulle kunna växa där och räknat in denna skog som kolbindning och belastat djurhållningen med den uteblivna kolbindningen. Detta sätt att räkna lider av ett flertal fel. Den mesta mark som odlas, inklusive för odling av foder, kan sannolikt omvandlas till skog, men en mycket stor andel av betesmarkerna i världen är naturliga gräsmarker som knappast låter sig omvandlas till skog.  Men även om de gör det, så saknas det vetenskapligt stöd för att skog är bättre än bete på att binda kol på många marker. Det finns studier som visar motsatsen. En studie från Kina av ett område där delar av marken planterades med skog och andra delar fick fortsatt vara gräsmarker visade att kolbindningen var större i gräsmarkerna än i skogsmarken. Den här typen av beräkningar räknar också med all växande skog som ”kolbindning”, men skog som växer huggs ofta ned och blir till bränsle och papper i vilket fall den inte binder något kol.  Om man tillämpar det här beräkningssättet så måste man givetvis tillämpa det på all jordbruksproduktion. Men man ser aldrig livscykelanalyser för potatis eller vete som räknar med alternativ användning av åkermarken.   

Kolinlagring är ett annat område som spelar stor roll, särskilt i bedömningen av extensiva betesbaserade system. I FAO:s beräkningar finns detta inte alls med. Det beror inte på att FAO anser att kolbindning är oviktig, utan mer på att det är svårt att uppskatta. Beräkningar på möjlig inlagring av kol i betesmark varierar kraftigt, men många uppskattningar, t.ex. i FAO rapporten ovan, landar mellan 0,5 GtCO₂ och 1,5 GtCO₂ per år, dvs kanske 10 % - 30 % av alla utsläpp från idisslare.  Alla jordens betesmarker lagrar uppskattningsvis 1500 GtCO₂,vilket visar att kolinlagring kan fortgå under mycket lång tid (det kol som finns i marken är ett resultat av biologisk kolinlagring).

Djurhållningen påverkar också kolinlagringen i åkermark på ett positivt sätt. I stora delar av världen sker en kontinuerlig förlust av kol från åkermark. Om man integrerar idisslare i odlingssystemet kan man odla fleråriga foderväxter (gräs och klöver) för bete, hö eller ensilage. Dessa binder kol i matjorden. Stallgödsel tillför också kol och kan bidra till kolbindning på andra sätt.

Utöver kolbindning så kan integration av djur i odlingssystemen öka skördarna av odling av grödor för human konsumtion. En del stallgödsel används också till andra grödor än foder. Så länge djuren var integrerade i jordbruket var detta det vanligaste, att djurgödseln lades till potatisen, sockerbetor, vetet och andra högvärdegrödor. Detta sänker givetvis inte djurens utsläpp men är samtidigt positivt för den andra produktionen. 

Man kan givetvis diskutera flera andra sidor av djurhållningen och effekter på hälsa av att äta kött osv men det ligger utanför den här artikeln som är lång nog som det är :-)