Rättvist utsläppsutrymme – tjugohundratalets jordreform?

Rättvist utsläppsutrymme och ekologiska fotavtryck är helt samhällsomvälvande om vi tar dem på allvar annars är det mest koketteri.

Vi har nog alla hört resonemang om hur stor del av jordens resurser som varje människa gör anspråk på, eller borde kunna göra anspråk på. Det kan gälla åkermark, vatten eller det sammanlagda ”ekologiska fotavtrycket”.

Allra starkast kommer det till uttryck i klimatdebatten.  ”Alla människor i världen har rätt till ett lika stort utsläppsutrymme” säger 21 organisationer i Klimatmålsinitiativet. Och det är inte vilka organisationer som helst utan inkluderar bland annat Världsnaturfonden, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen och Svenska Kyrkan.

Vi vet att mänskligheten släpper ut alldeles för mycket växthusgaser och att de globala utsläppen måste minska dramatiskt. Jag vill inte trassla in mig i en massa siffror utan mer diskutera principer, men för att sätta saker i sammanhang:

De globala växthusgasutsläppen är idag drygt 5 ton CO2 ekvivalenter per person och år. Utsläppen av det som svenskarna konsumerar är drygt 11 ton CO2 ekvivalenter per person och år. Ur produktionsperspektiv, de utsläpp som orsakas av produktion i Sverige, är våra utsläpp cirka 6 ton per person och år. När man pratar om utsläppsutrymme menar man normalt de konsumtionsbaserade utsläppen.

Det råder lite olika uppfattningar om precis hur mycket och i vilken takt utsläppen behöver minska, vissa menar att de faktiskt behöver ned på noll illa kvickt, särskilt om vi skall klara 1,5 graders målet. Men låt oss säga att det genomsnittliga utsläppsutrymmet i världen är högst 2 ton per capita. Det betyder att genomsnittsutsläppen i världen behöver minska med 3 ton och att de konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige behöver minska med 9 ton per person, en minskning med hela 80 procent.

Vad betyder det i praktiken att varje människa skulle kunna släppa ut lika mycket? Det finns ett mycket starkt samband mellan inkomst och konsumtionsbaserade utsläpp. Den tiondel av de svenska hushållen som har störst disponibel inkomst stod för knappt 20 procent av hus­hållens ut­släpp, enligt upp­gifter från 2003. Den tiondel med lägst disponibel inkomst stod för endast 5 procent av hus­hållens ut­släpp. En studie från 2010 visade att ju mer ut­gifter hus­hållen har per månad desto mer ökar ut­gifterna för accessoarer, fritids­hus, restau­rang­besök, resor, båtar och för driften av de fordon som hus­hållet äger. Dessa resor, bilar och köp av fler varor och tjänster ger ökade kol­di­oxid­utsläpp (SCB). Samma förhållande gäller globalt, dvs till och med den fattigaste svenska tiondedelen släpper ut mer växthusgaser än det globala genomsnittet.

På det stora hela betyder det att världen måste genomgå en fullständig jämlikhetsrevolution, där folks tillgångar och inkomster utjämnas mycket radikalt. Det gäller både mellan länder och inom länder. En sådan princip är helt oförenlig med en marknadsekonomi som bygger på att vissa människor ackumulerar kapital och privat egendom och att vissa tjänar massor med pengar medan andra tjänar litet. Det är också helt oförenligt med alla andra samhällssystem som bygger på att vissa har mer tillgångar än andra. Vi pratar alltså om ett ur-kommunistiskt samhälle där alla har samma tillgångar och andel av jordens resurser. Det skulle också kräva en global regering för att kunna genomföra en radikal omfördelning av tillgångar.

De organisationer som skrivit under på principen om rättvist utsläppsutrymme har antingen inte alls reflekterat över vad det egentligen innebär eller ägnar sig åt avancerat (själv?)bedrägeri. LRFs försvar för äganderätten är helt i strid med detta, så är också WWFs arbete för stora företags sociala ansvarstagande och marknadens möjligheter att lösa miljöproblem.

Det finns en massa idéer om hur man skall minska utsläppen utan att minska bruttonationalprodukten och folks inkomster men det finns inget som stöder att det är möjligt i någon större omfattning. Det råder tvärtom ett mycket starkt samband mellan ekonomisk tillväxt och växthusgasutsläpp samt annan resursförbrukning. Även om det gick att minska utsläppen per enhet och fortsätta konsumtionscirkusen skulle det inte förändra resonemanget ovan eftersom den som tjänar mer fortfarande skulle förbruka mer av sitt utsläppsutrymme.

Diskussionen om utsläppsutrymme blir ännu mer omstörtande om vi skulle se det från produktionssidan, det vill säga hur mycket utsläppsutrymme var och en av oss har i våra jobb. En högmekaniserad bonde i västvärlden använder energi motsvarande tusen fat olja om året, medan den fattige ulandsbonden helt får förlita sig till den egna kroppens förnyelsebara energi. Vem tycker att det är rättvist att de skall konkurrera på samma globala marknad?   

Tanken på ett rättvist utsläppsutrymme har sympatiska drag och principen att varje människa har lika stor rätt till jordens resurser är värd att försvara. Däremot tror jag inte att man bör sträva efter att genomföra det i detalj eftersom det skulle kräva en enorm global byråkrati. Vi bör i vilket fall som helst börja i vårt eget hus. 

Först publicerad av Aktuell Hållbarhet 2 oktober 2017