Välkommen omninorm!

Klimatfrågan har på ett mycket effektivt (?) sätt blandats ihop med djurrättsfrågorna, och därigenom också tagit över de mycket cementerade konfliktlinjerna. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrev nyligen en debattartikel där vi hävdade att nöt och fårkött från naturbetesmarker är klimatsmarta. Det är möjligt att vi har rätt, det är också möjligt att vi har fel, men det intressanta för min diskussion här var ryggmärgsreaktionerna artikeln fick.

Från veganhåll och från de som förespråkar att vi bör minska köttkonsumtionen fick vi våldsam kritik för att vi förespråkade ökad köttkonsumtion. Detta trots att vi inte alls gjorde det, utan tvärtom. För andra som inte vill kännas vid att deras konsumtion innebär ett problem av något slag sågs vår artikel som ett bevis för att kött inte alls är dåligt. Detta trots att vår artikel tog mycket tydlig ställning emot den industriella djurhållningen och att en övergång till kött från betesdrift skulle innebära både dyrare och mindre kött. 

Det är bara ett av många exempel, där oviljan att ta till sig fakta, lyssna på andra, eller konfrontera den egna uppfattningen är mycket stor. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det handlar om värderingar och tro, och därför är ungefär lika svårt att diskutera som religion. Samtidigt så är det skillnaderna i dessa underliggande värderingar som nästan helt styr folks hållning i de aktuella dagsfrågorna.

Förespråkarna för en vegansk linje har framgångsrikt använt sig av normkritikens språk och hävdar att det finns en ”köttnorm”. Det kan man kanske hålla med om, även om den inte varit i samma liga som heteronormen eller olika normer för kvinnors uppförande. Men redan under min uppväxt på sextiotalet var det inte ovanligt med vegetarianer och man kunde mycket väl få helt vegetarisk mat någon gång ibland. Det var ingen som förväntade sig kött till risgrynsgröten eller pannkakorna, och vissa rätter innehöll så litet kött att det knappast kan anses vara normerande utan snarare en krydda. Det är sant att den som bara åt vegetabilier sågs med viss misstänksamhet eller skepsis i vissa kretsar. Den största bristen under ”köttnormen” var att vegetarianer och veganer sällan fick något bra käk, utan deras alternativ var att man lyfte bort köttbiten från tallriken (något jag sett i verkligheten).

Mot köttnormen ställs en ”vegonorm”. Det får anses att vara en enorm framgång för veganrörelsen att de flesta inte inser att den dikotomin är falsk. Vegonorm innebär inte att det – äntligen — blir OK att äta vegetariskt eller veganskt, det innebär att äta animalier blir till något helt onormalt. De två ”normerna” är därför väldigt olika till sin natur. Under ”köttnormen” var det ingen som ansåg att det var fel att man åt vegetabilier. I själva verket har vegetabilierna stått för ungefär två tredjedelar av vårt kaloriintag under lång tid, och grönsakskonsumtionen har ökat mycket snabbare än animaliekonsumtionen under den tid då köttnormen ansetts ha rått.

Vegonormen är något väsensskilt, den innebär att ingen får/bör äta kött eller dricka mjölk i de sammanhang normen tillämpas. Den är ett uttryck för när en liten men kompromisslös grupp lyckas driva igenom att alla skall anpassa sig till deras krav. Det kallas ibland träffande för minoritetens diktatur. Det är kanske inte förvånande att många upplever att en sådan norm är uttryck för översitteri. Det är översitteri och intolerans av högsta klass.

Den rimliga ersättaren till köttnormen vore omninormen, där en varierade blandkost är det normala, Ibland är det mycket kött, ibland är köttet en krydda och helt vegetariska eller veganska rätter förekommer också som huvudalternativ. Givetvis bör folk med särskilda preferenser få dem uppfyllda i den utsträckning det går.  Då kan vi få ömsesidig respekt.

Matens miljöpåverkan – handel och transporter

Handel kan i vissa fall minska miljöpåverkan. Produkter kan föras till länder där man har brist på en viss resurs, eller där produktionen av en vara orsakar miljöproblem. Historiskt kan man se hur utbyte mellan boskapsuppfödande folk, eller fiskare och åkerbrukare har varit gynnsam för båda parter och för miljön. Men dagens handel har väldigt litet med sådana sammanhang att göra.

Långväga transporter anses oftast utgöra en mindre del av en varas miljöpåverkan, så också för mat. ”Det beror på att det trots allt är mycket mer energieffektivt att frakta många saker samtidigt. Därför är det många gånger viktigare att fundera över valet av produkter, och hur de är producerade, än hur långt de har färdats” skriver till exempel Naturskyddsföreningen.

Och det stämmer i de flesta fall om man gör en livscykelanalys. Men som jag visat i tidigare inlägg i denna serie så visar livscykelanalyser inte hela sanningen, i många fall är de rent missvisande. Det är fallet vad gäller transporter i allmänhet och internationella transporter i synnerhet. 

Att transporterna har blivit så billiga har varit en starkt bidragande orsak till den kraftigt ökade globala handeln. Värdet av handeln med varor motsvarar idag nästan 50 procent av världens bruttonationalprodukt, upp från 20 procent 1970, och värdet av den internationella handeln ökade från drygt 300 miljarder dollar 1970 till 16 triljoner dollar 2016, dvs över femtio gånger (Världsbankens databas). Större delen av handeln med varor går med sjöfart. Mellan 1968 och 2008 fyrdubblades antalet tonkilometer(UNCTAD). Just det faktum att internationella sjötransporter är så effektiva och därmed också så billiga gör att de har ökat mycket kraftigt.

Sjöfarten är därmed ett paradexempel på Jevons paradox, dvs hur effektivisering av resursanvändning leder till lägre pris vilket leder till ökad resursanvändning. 

Utsläpp av koldioxid (internationella siffror) per ton-km är en femtiondedel av flygets utsläpp och en femtedel av lastbilstransporterna och minst hälften av järnvägens (OECD). Det är dessa siffror som letar sig in i livscykelanalysernas jämförelser av produkters miljöpåverkan.  

För svensk del utgörs transportbranschens växthusgasutsläpp ungefär en femtedel av de totala utsläppen från den svenska ekonomin. Sjöfarten står för mer än hälften av utsläppen (SCB).  På global nivå orsakar sjöfarten 3 procent av alla växthusgasutsläpp, 15 procent av NOx och 13 procent av svaveldioxidutsläppen (Nature). Med nuvarande trend kommer växthusgasutsläppen från sjöfarten uppgå till 15 procent av de globala utsläppen 2050. 

Utöver sjöfartens egen miljöpåverkan så har utbyggnaden av hamnar, kanaler, och farleder ytterligare påverkan. De allt större skeppen kräver allt större hamnar och logistikcenter vilket gör att större delen av trafiken går till ett mycket litet antal hamnar. Det betyder att landtransporterna också ökar samtidigt med sjöfarten. 

Men effekterna av handeln sträcker sig mycket längre än så.  Den globaliserade handeln står också för en betydande andel av flygtrafiken av personer -  även om varorna skeppas med båt så flyger inköpare och försäljare, tekniker och politiker kors och tvärs för att möjliggöra detta. Globaliseringen av arbetsmarknaden är också en del av detta. Flygtrafiken inom EU har till exempel ökat tre gånger på 25 år. Att folk i ökad utsträckning jobbar i andra länder leder till en ökning av trafiken och de mer välbärgade har ofta dubbla eller flerdubbla bostäder vilket givetvis ytterligare ökar deras ekologiska fotavtryck.

Handeln är både en drivkraft för och resultat av den ökande specialiseringen i produktion och handel. Effekterna av detta har jag beskrivit i tidigare inlägg, dvs att hela regioner inriktar sig på att producera en eller ett fåtal jordbruksråvaror, med förödande effekter på biologisk mångfald, jordbrukets uthållighet, resursanvändning och växtnäringsläckage. Ju större skala handeln har desto mer missgynnas de mindre bönderna och livsmedelsindustrierna, därför förstärker den internationella handeln utslagningen av småbönder och hantverksmässig livsmedelsförädling. Handeln är också starkt kopplad till kyltekniken, som i sin tur har mycket stor miljöpåverkan.

Liknande effekter finns på konsumentsidan då den effektiva internationella handeln leder till utslagning av småskalig inhemsk produktion, konsumtion av exotiska produkter och produkter utom säsong. Trots allt prat om ökande köttkonsumtion är ökningen av handeln med exotiska frukter och året-runt-grönsaker mycket större de senaste femtio åren. Till och med buteljerat vatten skeppas över gränserna. På samma sätt som handeln missgynnar små producenter missgynnar den också små och oberoende handlare, Handeln och transporterna är därför kraftigt kopplade till förändrade inköpsvanor, etablering av köpcenter, utslagning av lanthandlare, ökad privat biltrafik och total sett ökad konsumtion av allt, inklusive mat.

Att miljöpåverkan från internationella transporter är obetydlig är därför bara korrekt om man helt bortser från alla dessa indirekta effekter. Tar man hänsyn till de indirekta effekterna är det uppenbart att den internationella handeln spelar en helt avgörande roll för ökad miljöbelastning, resursanvändning och växthusgasutsläpp.

*

Detta var den sista artikeln i serien om matens miljöpåverkan.

Jag har bland annat visat att leden efter gården spelar en ökande roll för växthuseffekten, kanske runt halva i Sverige och runt två tredjedelar inom EU enligt ny forskning. Och i de senare leden är det inte om råvaran är animalisk eller vegetabilisk som avgör utan i vilken utsträckning produkten processas, kyllagras, värmebehandlas och transporteras samt hur den lagas till och konsumeras. En viss produktion kan också ha väldigt olika miljöeffekter. Betande djur släpper till exempel ut mycket växthusgaser och använder stor areal, men gynnar biologiskt mångfald, vårdar marken och använder nästan inga miljögifter.

Livscykelanalyser kan vara användbara, men betydelsen av resultaten överdrivs och metoderna har många svagheter och begränsningar. Framför allt missar de helt de olika systemfunktionerna och drivkrafterna. Och de är där vi hittar det som egentligen styr vår livsmedelsproduktion och konsumtion. Jag gick igenom två viktiga teknologier och deras mycket stora effekt på hela matsystemet, kyltekniken och konstgödseln. Slutligen diskuterar jag i den här artikeln effekterna av handel och transporter. Det är den här typen av systemdiskussioner som vi behöver för att förstå vilka effekter vår matproduktion har. Det är oändligt mycket mer relevant än den fragmenterad ström av larm om miljöeffekterna av palmolja, avokado eller kor. Om vi ersätter palmolja med kokosolja har vi sannolikt inte bidragit till någon förbättring alls. 

(en mindre rättelse av texten gjordes 09:19 27 september)

Matens miljöpåverkan - kyla

Kylning och frysning uppstod för att kunna bevara mat bättre, och det råder ingen tvekan om att tillgång på kyla ökar möjligheten att lagra mat. Samtidigt har tillgång på denna teknik kraftigt ökat försäljningen av livsmedel som kräver kylteknik. I de länder där kyltekniken finns överallt förstörs mer mat i lagring än i länder där man saknar kylkedjor och privata kylskåp. För att förstå effekten på miljön av kyltekniken räcker det därför inte bara studera drivgaser och energiförbrukning. 

”Idag slängs en tredjedel av all mat som produceras och detta resursslöseri måste få ett slut. Ett sätt att bidra till en bättre miljö är att äta mer fryst mat, eftersom den långa hållbarhetstiden på fryst mat minskar matsvinnet i hela kedjan.” Så säger Findus på sin hemsida. Eftersom fryst mat kan transporteras med båt så är det också bättre än (flygtransport av) färskvaror, hävdar man vidare. Det låter rätt övertygande. Eller?

Kyltekniken utvecklades för produktion av lageröl och djupfrysning för långdistanshandel av kött. Gradvis flyttade tekniken in i livsmedelsindustrin, grossisthandeln och livsmedelsaffärerna och slutligen in i hushållen. 

En vanlig storlek på kylskåp för femtio-sextio år sedan.

Det tog 200 år från upptäckten av principerna för djupfrysning tills kylning och frysning blev en vardagsteknologi. Idag kan producenter på Nya Zeeland förse den globala marknaden med kött som transporteras i en minusgrads kyla i kontrollerad atmosfär upp till nittio dagar och som fortfarande kan kallas ”färskt”.

Kylning förbrukar stora mängder energi. Trots att kylskåpen och kylanläggningarna blivit mycket mer energisnåla så anses kylning av mat förbruka 15 % av all elektricitet i världen och utgör mer än tre procent av Storbritanniens växthusgasutsläpp. Ett svenskt hushåll använder cirka 1000 kWh för kyl och frys. I livsmedelsaffärer står kylning för ungefär halva elförbrukningen, och trots alla effektivisering är trenden att andelen är ökande. Kylcontainrar förbrukar 19 % av energin för sjöfarten i Nya Zeeland. Utöver energiförbrukningen så bygger kyltekniken på användning av olika typer av köldmedier. Dessa har avsevärd miljöpåverkan även om man arbetar med att byta ut de värre mot bättre typer.

Om vi skall förstå kylteknikens miljöeffekter behöver vi dock lyfta blicken avsevärt.

Den brittiska forskaren Tara Garnett liknar kylkedjornas utökning som att rulla en snöboll, där den ökade tillgängligheten leder till ökad efterfrågan vilket i sin tur triggar fler och mer kylda eller frysta produkter. När kyltekniken väl var på plats hela vägen från livsmedelsindustrin till hushållen öppnade den för en hel rad av nya färdigrätter som kunde säljas, som kyld pasta, färdiga sallader med mera. Vi kanske inte tänker så ofta på det, men den svenska vanan av att dricka färsk mjölk är starkt kopplad till framväxten av kylteknik. Internationell handel med frukt och grönsaker som inte är i säsong i konsumtionslandet har också ökat kraftigt. Kylteknikens effektivisering är ett klassiskt exempel på Jevons paradox, dvs att förbättrad effektivitet leder till ökad användning och förbrukning.

Det är tveklöst så att effektiva kylkedjor ökar en produkts hållbarhet. Det ligger nära till hands att utifrån detta också dra slutsatsen att det också blir mindre mat som förstörs, precis som Findus hävdar. Men vi blir lurade av det begränsade synfältet. Det är uppenbart att det största matsvinnet finns i länder där kylkedjorna är mest omfattande. Givetvis kan man inte bevisa att matsvinn beror på kyltekniken, men de flesta känner nog igen hur gamla grejor blir stående i kylskåp (om inte hos dig säkert hos någon bekant). I själva verket innebär existensen av ett kylskåp hemma att man köper betydligt mer mat än man annars skulle ha gjort.

De indirekta effekterna av kyltekniken sträcker sig åt alla håll och inkluderar stora ekonomiska och sociala processer.

Så sent som på mitten av femtiotalet hade bara hälften av hushållen i Sverige ett kylskåp. SCB ser ett tydligt samband mellan förändringen av handelns struktur och kylteknikens frammarsch: ”Då hade bara hälften av alla hushåll ett kylskåp. Detta innebar att kvartersbutiken regerade med manuell betjäning för våra dagliga inköp.” Kylteknikens utbredning är därför också en del av förändringar i handelsstruktur som i sin tur bygger på ett transport och bosättningsmönster uppbyggt runt massbilism.

Kyltekniken påverkar också jordbruksproduktionen. Storskaligheten i handeln och den ökande internationella konkurrensen som kyltekniken bidragit till driver på en motsvarande utveckling hos bönderna på flera olika sätt. Handeln ställer krav på obrutna kylkedjor och långtidslagring av produkter vilket är svårt för de mindre odlarna att klara av. Den ökade internationella handeln slår ut större delen av småbönderna både i import och exportlandet. De kvarvarande större bönderna specialiserar sig, ökar användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel.

Kyltekniken påverkar också både vad vi äter samt hur mycket vi äter. Nästan var fjärde hushåll i USA har nu ett andra kylskåp och kylskåpen har de senaste trettio åren blivit 20 % större. Vissa kopplar till och med fetmaepidemin till kylskåpens storlek och tillgången till kylda färdigrätter vilka enkelt värms i mikron.

Efter denna genomgång känns det inte som att man kan stödja påståendet att fryst eller kyld mat är miljövänlig eller klimatsmart.  Det betyder inte att vi måste avstå från kyla. Men kanske vi får inse att det för kylning som med mycket annat gäller att något som är bra kanske inte blir bättre av att det används mer?