Demografi, stort kapitalbehov och låg lönsamhet hindrar unga (blivande) bönder.

Varför är det så få unga som blir lantbrukare? 

Det diskuteras ofta varför det är så få unga som vill bli lantbrukare eller jobba inom lantbruket. Det förklaras ofta med värderingar och intresse, dvs det är helt enkelt inte häftigt att vara bonde. Då är receptet från näringen att göra det coolt, på samma sätt som andra tynande verksamheter (partier, kyrkan, folkrörelser) försöker attrahera ungdom genom att ”tala deras språk”. 

Andra förklaringar är att det helt enkelt är svårt att få tag på mark eller andra möjligheter att odla. Det finns ett europeiskt nätverk, Access to land, för att ge folk tillgång på mark, med det franska Terre de liens som paradexempel. De har köpt in 170 gårdar för att göra tillgängligt. Det är ingen ny tanke, för några månader sedan liftade jag till en väns fest med en annan bekant som hade fått köpa mark av en sörmländsk kommun för tjugo år sedan i ett försök att skapa nya småbruk. Han var den enda av den handfull person som fortfarande drev sin lilla gård, men som så många andra småbruk var det mest en trevlig hobby, eller ett politiskt statement. 

Inget ont i att framställa det som coolt att vara bonde eller göra mark tillgänglig för unga brukare. Men om det inte kompletteras med en djupare analys kan det knappast hjälpa. I mitt tycke är de tre viktigaste förklaringarna till varför det är svårt att attrahera unga rätt uppenbara och de hänger ihop. De är demografi, stort kapitalbehov och låg lönsamhet. 

Den första orsaken är rent demografisk kan man säga. Det klagas ofta över att en stor del av bönderna är gamla.  Var tredje jordbruksföretagare som drev enskild firma var 65 år eller äldre år 2016. Bara var sjätte jordbruksföretagare var under 45 år.  Antalet sysselsatta i jordbruket har minskat dramatiskt sedan andra världskriget. För fyrtio år sedan, då de som nu är 65 var 25 och kanske startade sitt jordbruk fanns det mer än dubbelt så många lantbruksföretag och tre gånger så många årsarbeten inom jordbruket. Ganska många lägger faktiskt av med sina jordbruk i förtid. Men minskningen i sysselsättningen har varit mycket snabbare än takten i de som lägger av i förtid. Då behövs det helt enkelt inte så många unga. 

Den andra viktiga faktorn är att det krävs mycket stora resurser att driva ett jordbruk idag. Jordbruk är helt enkelt en av de mest kapitalintensiva verksamheterna vi har. Det kostar mycket mer att skapa ett jobb inom jordbruket än i industrin för att inte tala om inom IT eller serviceyrken. En investering på 10-20 miljoner för ett eller två arbetstillfällen är högst normalt. Och vilken 25-åring kan hosta upp de pengarna, eller anses kreditvärdig? Förr i världen var det marken i sig som var den mest värdefulla resursen i kombination med böndernas eget arbete. Idag är det stora kapitalbehov i alla led, mark, byggnader, maskiner och extern service. Det är också ett mycket stort behov av rörelsekapital eftersom jordbruket i allt högre grad arbetar med stora flöden in och stora flöden ut till skillnad från forna tiders jordbruk där det mesta man behövde skapades och återskapades på gården. 

Till historien kan läggas den usla lönsamheten i jordbruket, särskilt om man tänker på arbetsdagarnas längd, det stora ansvaret och de ofördelaktiga arbetstiderna. Och med det stora kapitalbehovet krävs god lönsamhet hela tiden. I forna tider kunde bondehushållen dra ner på den egna konsumtionen om de hade ett dåligt år. I ett typiskt modernt jordbruk är bondens egen lön en så lite del av de totala kostnaderna att det inte spelar någon roll för att klara en svacka. Dagens unga verkar (kanske jag har fel i det?) också ha höga förväntningar på sin materiella standard och forna tiders glorifiering av hårt arbete och umbäranden ses mest ses som en psykisk störning; slit, svett och uppoffringar hör hemma på gymmet, på maran eller på Ironman, men inte i arbetslivet.

I min bekantskapskrets finns det gott om väl fungerande gårdar med brukare som börjar bli till åren och som gärna såg någon som kunde ta över. Men som inte hittar någon alls. I en del fall är det förstås för att den existerande brukaren levt på rost och röta eller har haft så många egna speciallösningar med silvertape, ståltråd, buntband, presenningar och hemdragna el, vatten och avloppsledningar att det är stort omöjligt för någon annan att få det att fungera. Men oftare är kombinationen av det stora kapital som behövs och den taskiga lönsamheten den rätt uppenbara orsaken att ingen vill ta över.