Saturday 1 July 2017

Demografi, stort kapitalbehov och låg lönsamhet hindrar unga (blivande) bönder.



Varför är det så få unga som blir lantbrukare? 


Det diskuteras ofta varför det är så få unga som vill bli lantbrukare eller jobba inom lantbruket. Det förklaras ofta med värderingar och intresse, dvs det är helt enkelt inte häftigt att vara bonde. Då är receptet från näringen att göra det coolt, på samma sätt som andra tynande verksamheter (partier, kyrkan, folkrörelser) försöker attrahera ungdom genom att ”tala deras språk”. 


Andra förklaringar är att det helt enkelt är svårt att få tag på mark eller andra möjligheter att odla. Det finns ett europeiskt nätverk, Access to land, för att ge folk tillgång på mark, med det franska Terre de liens som paradexempel. De har köpt in 170 gårdar för att göra tillgängligt. Det är ingen ny tanke, för några månader sedan liftade jag till en väns fest med en annan bekant som hade fått köpa mark av en sörmländsk kommun för tjugo år sedan i ett försök att skapa nya småbruk. Han var den enda av den handfull person som fortfarande drev sin lilla gård, men som så många andra småbruk var det mest en trevlig hobby, eller ett politiskt statement. 


Inget ont i att framställa det som coolt att vara bonde eller göra mark tillgänglig för unga brukare. Men om det inte kompletteras med en djupare analys kan det knappast hjälpa. I mitt tycke är de tre viktigaste förklaringarna till varför det är svårt att attrahera unga rätt uppenbara och de hänger ihop. De är demografi, stort kapitalbehov och låg lönsamhet. 


Den första orsaken är rent demografisk kan man säga. Det klagas ofta över att en stor del av bönderna är gamla.  Var tredje jordbruksföretagare som drev enskild firma var 65 år eller äldre år 2016. Bara var sjätte jordbruksföretagare var under 45 år.  Antalet sysselsatta i jordbruket har minskat dramatiskt sedan andra världskriget. För fyrtio år sedan, då de som nu är 65 var 25 och kanske startade sitt jordbruk fanns det mer än dubbelt så många lantbruksföretag och tre gånger så många årsarbeten inom jordbruket. Ganska många lägger faktiskt av med sina jordbruk i förtid. Men minskningen i sysselsättningen har varit mycket snabbare än takten i de som lägger av i förtid. Då behövs det helt enkelt inte så många unga. 


Den andra viktiga faktorn är att det krävs mycket stora resurser att driva ett jordbruk idag. Jordbruk är helt enkelt en av de mest kapitalintensiva verksamheterna vi har. Det kostar mycket mer att skapa ett jobb inom jordbruket än i industrin för att inte tala om inom IT eller serviceyrken. En investering på 10-20 miljoner för ett eller två arbetstillfällen är högst normalt. Och vilken 25-åring kan hosta upp de pengarna, eller anses kreditvärdig? Förr i världen var det marken i sig som var den mest värdefulla resursen i kombination med böndernas eget arbete. Idag är det stora kapitalbehov i alla led, mark, byggnader, maskiner och extern service. Det är också ett mycket stort behov av rörelsekapital eftersom jordbruket i allt högre grad arbetar med stora flöden in och stora flöden ut till skillnad från forna tiders jordbruk där det mesta man behövde skapades och återskapades på gården. 


Till historien kan läggas den usla lönsamheten i jordbruket, särskilt om man tänker på arbetsdagarnas längd, det stora ansvaret och de ofördelaktiga arbetstiderna. Och med det stora kapitalbehovet krävs god lönsamhet hela tiden. I forna tider kunde bondehushållen dra ner på den egna konsumtionen om de hade ett dåligt år. I ett typiskt modernt jordbruk är bondens egen lön en så lite del av de totala kostnaderna att det inte spelar någon roll för att klara en svacka. Dagens unga verkar (kanske jag har fel i det?) också ha höga förväntningar på sin materiella standard och forna tiders glorifiering av hårt arbete och umbäranden ses mest ses som en psykisk störning; slit, svett och uppoffringar hör hemma på gymmet, på maran eller på Ironman, men inte i arbetslivet.



I min bekantskapskrets finns det gott om väl fungerande gårdar med brukare som börjar bli till åren och som gärna såg någon som kunde ta över. Men som inte hittar någon alls. I en del fall är det förstås för att den existerande brukaren levt på rost och röta eller har haft så många egna speciallösningar med silvertape, ståltråd, buntband, presenningar och hemdragna el, vatten och avloppsledningar att det är stort omöjligt för någon annan att få det att fungera. Men oftare är kombinationen av det stora kapital som behövs och den taskiga lönsamheten den rätt uppenbara orsaken att ingen vill ta över.

12 comments:

Gustav said...

Helt sant. Jag är 35 och har länge haft en dröm om att bli bonde. Men även om jag inte har problem med vare sig slit eller lite inkomst så är det en omöjlighet att få ihop så många miljoner som skulle krävas ens för en liten gård med gamla maskiner till utan att skuldsätta mig till ruinens brant. Tröskeln är enorm relativt alla andra verksamheter. Känns som man måste ärva och vara ensam arvinge om man ska ha en rimlig möjlighet.

Anonymous said...

En, numera avliden, bekant lantbrukare sade till mig att hans far kunde lösa sina problem på 50-60-talen med att "dra åt svångremmen några hål" när det krävdes. Det kunde inte han göra trots goda villkor och idogt arbete. Hans start som lantbrukare runt 1970 gjorde att det ändå funkade hyggligt genom den snabba inflationen och subventionerna till jordbruket under hans första tio år som lantbrukare. Gården såldes senare till en som samlat ihop sina pengar genom annat företagande då lantbrukarens egna barn inte ville driva gården vidare. Gården har gått i handel ytterligare en gång och priset har bara blivit mycket högre...

Anonymous said...

Det är en skam att samtidigt som det läggs ned en halv miljon ha mark varje år, så är det bara den absolut bördigaste och bäst arronderade marken som lönar sig att odla, så att även de som verkligen är beredda att slita, inte kan komma åt någon mark. Tyvärr är det ju mer lönsamt att sätta hybridasp på en stor del av våra åkrar och sen ägna sig åt annat i 25 år innan man "skördar", med lika stor nettovinst som om man slitit med jordbruk varje år.

Vad kan man göra åt detta?

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Tja, jag tror vi behöver förändringar både i marknaden, värderingar och statliga regler och beskattning. Man kunde förändra EU stöden också - femton EU länder har särskilda stöd för sm,å jordbruk - inte Sverige....

Anonymous said...

Vi är överens, men hur tar vi nästa steg...

Karl Kl said...

Många av dagens gårdar har byggnader och fastigheter som är byggda kring 1880-1930 efter enskiftets tid och ligger på långa avstånd från varandra.
Då på den tiden var å andra sidan varje gård ofta en egen "by" i den bemärkelsen att där bodde tjänstefolk (drängar, pigor) och en familj samt "di gamle på undantaget" som det hette i Småland. Det var inte bara bondefamiljen som bodde där utan även andra.


Vi har inte den demografiska situationen längre. Och utan en större mängd människor inom nära avstånd från varandra som kan försörja en del faciliteter tror jag det är lite dödfött att försöka skapa nya jordbruk med bas i var dagens jordbruksfastigheter ligger (då får vi problem med "den ensamma bonden" istället som det varit de senaste 50-80 åren).


Innan enskiftet kring 1800-1850 bodde de flesta svenskar i byar eller i vissa fall på herrgårdar som i sig var mindre byar (de skånska slotten och godsen kunde ha 70-200 anställda och ett antal hundra boende var, om än att det givetvis var med skillnad på slott och koja). Det finns fortfarande rätt många lantligt präglade samhällen runtom i landet som kunde ta del av omgivande service/infrastruktur och vara jordbruksproducenter.


Jag är av den mening att många av de gamla gårdarna får vi se som "övergivna" för bosättning p.g.a. de val som gjordes kring 1800-1850. Å andra sidan får vi spelrum för att göra något nytt, kanske utav det gamla som fortfarande finns kvar.

Anonymous said...

Hej Karl,

Jag vill även lägga ett biologiskt mångfaldsperspektiv på frågan:
50 % av våra rödlistade arter är beroende av jordbruk och i de flesta fall också av kontinuitet i brukandet. Många jordbruk har kontinuitet långt ned i järnåldern, vad gäller betesmarker kanske ännu äldre. en del arter tros vara överlevare från mammutstäppen och har absolut ingen annanstans att ta vägen om dessa marker försvinner.

Även om gårdar och inägor flyttat runt lite genom åren, så har det funnits kommunikation mellan dem så att arter kunnat sprida sig och överleva. Det tar mycket lång tid att skapa nya biotoper för dessa arter, så de gamla kärnbiotoperna måste finnas kvar och hävdas under lång tid framöver. Det går alltså inte bara att överge dem och börja på ny kula och tro att vi kan återskapa det tidigare landskapet.

Det finns förvisso risk att vi tappar dem ändå, men det är lite för tidigt att ge upp redan nu.

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Jonas, har du någon info om "mammutstäppen", det vore rätt intressant att förstå hur mycket gräsmark det fanns i Sverige strax efter istiden, för fem tusen år sedan och när boskapsskötslen slog igenom.
Karl, kopplingen mellan boendemönster och sociala och ekologiska funktioner är superintressant, och det känns som det finns många stenar att vända där....

Anonymous said...

Man får lov att plöja en hel del litteratur för att få en riktigt bra bild av hur man tänker sig landskapsutvecklingen, men mycket av pionjärernas arbeten står sig än idag och både Mårten Sjöbäck och Sten Selander är njutbar läsning, rekommenderas för regniga dagar i sommar, liksom Centrum för Biologisk mångfalds serie om etnobiologi. Dessutom finns ju Janken Myrdals jätteverk Det svenska jordbrukets historia på KSLAs hemsida med gott om referenser till vidare läsning.

I korthet tänker man sig att efter stäpperioden så fick vi en gles, buskartad vegetation - skånska fälader ungefär, som hindrades från igenväxning av bete och där naturligtvis de första jägarna hjälpte till genom att bränna lite då och då, för att få smakligare bete åt bytesdjuren, eller som ett sätt att skrämma fram djuren ur snåren. Bitvis visar pollenanalyser djupa skogar, men den stora, landstäckande urskogen som vi fick läsa om i skolan har kanske aldrig funnits. Däremot har det gått fram och tillbaka och tidvis har betesmarker vuxit igen, för att senare återuppstå. Men eftersom t.ex. stäppartade växter som fjädergräs, tofsäxing, backsippa, mosippa och en hel del andra har klarat sig ända fram till våra dagar, så måste det hela tiden ha funnits en tillräckligt öppna marker någonstans, och även spridningsmöjligheter mellan dessa.

/Jonas E

Karl Kl said...

Jonas E: Jag tänkte mig nu bosättningsmönster här primärt. I och med enskiftet kring 1800-1900 dvs samma tid som "nybyggare" tog sig an Amerika, Australien, Sydafrika osv. skapades normen av en självförsörjande familjegård på jämbördigt avstånd från varandra. Byarna/samhällena i närheten blev servicecentraler med affärer, samlingslokaler (kyrka, fullmäktige m.m.)
"Sig självt nock" har mer och mer varit på utgående sedan mellankrigstiden. Idag är många av de här gårdarna helt enkelt ganska oattraktivt belägna, vi har heller inte fyra-sexbarnsfamiljer med drängar/pigor (10-15 personer) som ska bo där vilket det ofta gjorde för hundra år sedan (ej att förglömma alla sociala förändringar som skett, en husfader/patron underställd Herren och konungen ytterst ansvarig för gårdens väl och ve tror jag inte heller vi får tillbaka). Och om vi ska dela mer på resurser efter ett organisationsschema rimmar det vad jag ser ganska illa med att vara så avlägset belägna från varandra att det blir svårt att få råd och läge till detta (vi ska minnas att en stor del av subventionerna till elektrifiering m.m. kom just från staten/myndigheterna av det skälet att det i många fall hade varit omöjligt ens för en grupp bönder i närheten att gå samman - Ur myndigheternas och marknadens synvinkel var dock även denna "olönsamma" investering med el/tele utdraget till utmarksområden lönsamma i så måtto att nya marknader för hushållsmaskiner, elarmaturer m.m. uppstod).
En annan faktor är att många av installationerna från den här tiden (pumpar, el) håller på att slitas ut och måste ersättas i vilket fall.


Ska vi kunna få råd och läge till en sorts ny landsbygdsbosättning tror jag inte vi ska ha det nuvarande bosättningsmönstret för ögonen. Rimligare måste det bli billigare att dela på den centrala infrastrukturen (maskiner och vissa inventarier). Och någonstans finns det en gräns hur vettigt det är med stora sammanhängande åkerlappar

Anonymous said...

Det är nog inte att gårdarna/torpen ligger lite ensligt som är huvudproblemet idag, utan att ägorna är små och dåligt arronderade och passar illa för dagens krav på storskalighet och maskinanvändning (drivet av kravet på allt billigare livsmedel). Men inte ens på 1800-talet var flertalet gårdar tillräckligt stora för att försörja en familj, (ens utan tjänstehjon) utan de flesta bönder behövde också andra inkomstkällor: fiske, dagsverken, arbetsvandringar, vallning, avsaluslöjd, kolning, tjärbränning etc.

Det är detta diversifierade mångbruk som skapat biotoper för den biologiska mångfald vi ser idag, och på något sätt måste vi se till att återuppliva en sådan mångfald av olika brukningsmetoder. Och eftersom arter ofta har olika behov under olika delar av sin levnad, så behövs många olika brukningsmetoder inom ett litet geografiskt område - dvs storskalighet fungerar oftast mycket dåligt.

Anonymous said...

Vad gäller delning: andelskvarnar, andelsslakterier och andelsmejerier var det vanliga ända fram till 70-talets storskalighet slog igenom, så inte heller där tror jag bosättningsmönstret är det stora problemet.

Vad jag ser behöver hända är att man börjar använda den moderna tekniken, inte fortsätta med den nuvarande. Varför har vi inte redan idag självkörande plogar och skördetröskor som klarar en stenmursomringad åker på 0,2 ha? Varför har vi inte soldrivna ogräsrensare som kan pila upp och ned i fårorna och klippa av allt ogräs? Varför har vi inte redan idag små soldrivna drönare som kan känna igen rapsbaggar, flyga ifatt dem och mumsa upp dem? Robotar som vallar frigående djur? Maskiner för lövtäkt (får verkar älska torkade löv), självgående slåttermaskiner som klarar steniga och tuviga ängar...