Den förnyelsebara karusellen

Avvecklingen av de fossila bränslena är en av vårt samhälles viktigaste uppgifter – och också en av våra största utmaningar. Just dessa förhållanden gör att det finns en stor risk med att vi gör mycket stora misstag, både i våra individuella val och samhällets val. Det finns många sådana misstag. Misstagen uppstår lätt om man tänker i banorna ”så här gör vi nu, och det här använder vi olja/kol/gas till och därför skall vi ersätta dem med X, Y eller Z." Det kan till exempel gälla en överdriven satsning på elektrifiering av fordonsflottan, utveckling av kärnkraften istället för avveckling. Men man kan också göra avsevärda misstag när man försöker begränsa eventuella skador av den nya inriktning man söker. I den här artikeln diskuterar jag förnyelsebar energi i form av bränslen för fordon, uppvärmning eller elproduktion. På detta område verkar olika dåligt genomtänkta beslut skapa många problem.

”Förnyelsebart” låter fint, och det är också en av flera viktiga grundpelare för ett hållbart samhälle. Men det räcker inte med ”förnyelsebart”. Det förnyelsebara kan överutnyttjas och det kan skötas på ett icke uthålligt sätt. Både jordbruk och skogsbruk producerar förnyelsebara produkter, men de kan göra det på ett miljöskadligt sätt. Den mark och natur som den förnyelsebara produktionen ersatt kan ha varit viktig för olika former av ekosystemfunktioner, för andra arter eller för andra människors livsvillkor. Man anser att redan för två hundra år sedan var stora delar av Sverige avskogat på grund av den omfattande användningen av träkol i järnverken.  

Palmoljeuppköpare Sumatra

Jag tar inte upp diskussionen om biobränslenas potential här, men den som är intresserad av mitt perspektiv kan läsa Den stora ätstörningen, eller blogginläggen Inte ens om vi slutade äta skulle vi kunna föda våra hungriga bilar, Should we feed cars, animals or people?

En viktig skillnad på förnyelsebara bränslen jämfört med de fossila är att potentialen att producera dem är mycket jämnare spridd på klotet. Några få länder har så stora naturresurser att de kan tänkas vara långsiktiga leverantörer av biobränslen till andra länder, på samma sätt som vissa länder kan tänkas producera ett överskott av solenergi som skulle kunnat exporteras.  Sverige är möjligen ett sådant land – i teorin och i stolta framtidsdrömmar (i praktiken är det för närvarande tvärtom, se mer nedan). Jag har inte lyckats identifiera något land som både gjorts sig oberoende av de fossila bränslena och samtidigt exporterar biobränslen.

Eftersom avvecklingen av fossila bränslen är en global ambition är det inte stor mening med att skeppa förnyelsebara bränslen från ett område där man använder fossila bränslen för att ersätta förbrukningen i ett annat land. Detta orsakar högre utsläpp än om bränslena används lokalt. Givetvis kan det finnas undantag där man saknar teknik lokalt för att ta hand om resursen, men den karusell av förnyelsebara bränslen som nu pågår verkar i första hand vara driven av sjuka politiska incitament och enskilda aktörers vilja att framstå som särskilt förträffliga. 

Handel med sopor, vedpellets och flytande biobränslen (eller deras råvaror) är alla exempel på handelsströmmar som inte fyller någon ekologiskt funktion. Det gör det möjligt för ett land, en stad eller ett företag att kunna visa resultat vad gäller fossilfrihet, men innebär inga fördelar på global nivå, utan snarast nackdelar med de omfattande transporterna. Samtidigt som USA producerar och konsumerar mängder av fossila bränslen exporterar man skrymmande träpellets till bl.a. Storbritannien och Frankrike. Till och med Sverige importerar träpellets till fjärrvärmeverken. Sopor räknas genom någon pervers logik som förnyelsebara, i alla fall om de går att elda. Sverige har blivit en storimportör av sopor från andra EU-länder. Det finns mycket att säga om de strömmarna (och jag tänkte göra det i framtiden) men i det här inlägget tänkte jag titta på biodrivmedel.

*

Cirkusen med flytande biobränslen är kanske det mest anmärkningsvärda. Den svenska biogasproduktionen konkurreras ut av importerad biogas från länder som har stöd för produktion av biogas. Svensk spannmålsbaserad etanol exporteras till Tyskland, medan vi importerar etanol från bl.a. Brasilien. Det beror på att regelverken ser olika ut i de två länderna. Etanolens roll som biodrivmedel har dock minskat. Biodiesel står numera för 80 procent av biodrivmedlen och HVO ensamt stod för hälften av biodrivmedelsanvändningen i Sverige 2015. Bara 14 procent av råvarorna till HVO:n som används i Sverige kommer från Sverige. Den andra viktiga biodieselprodukten FAME görs huvudsakligen av rapsolja, men endast 6 procent av rapsoljan kom från Sverige år 2015, det mesta från andra länder i Östersjöområdet, men hela 10 procent så långt ifrån som Australien.  En ökande del av de animaliska fetterna används också till biodiesel istället för att användas till livsmedel, vilket gjort att importen av palmolja för livsmedelsändamål ökat kraftigt.

En viktig beståndsdel i HVO är använd matlagningsolja (tänk gatukök, pommes och falafel), den utgör nu 17 procent av råvaran till biodiesel inom EU enligt Land Lantbruk 2 juni 2017. Eftersom det bara används några liter sådan olja per person för matlagning säger det sig självt att den råvaran aldrig kan bli annat än marginell för att driva ett bilbaserat transportsystem. Men genom politiska regelverk på EU nivå och olika nationella regler favoriseras biobränslen gjorda på ”avfall” gentemot de som görs av jungfruliga råvaror. Allra mest missgynnad är det biobränsle som görs på jordbruksgrödor som kan användas som mat.[i] Det har lett till en skarp konkurrens om den begagnade matoljan på världsmarknaden och till att EU importerar mer än hälften av alla begagnad matolja som används till HVO, dvs cirka 1 miljon ton. 

Trots ökningen av biodieseln förväntas den europeiska rapsodlingen att minska kraftigt enligt samma artikel. Det beror på en kombination av jordbrukspolitik, klimatpolitik, handelspolitik och energipolitik. Rapsoljan ersätts av använd matlagningsolja, animaliska fetter, palmolja och palmoljerester (sk PFAD). Energimyndigheten konstaterar i sin rapport Marknaderna för biodrivmedel 2016.

”Marknaden för biodiesel bestäms i huvudsak av politiska beslut då varken FAME eller HVO i dagsläget har någon möjlighet att konkurrera med fossila alternativ på samma marknadsmässiga villkor. Subventioner och låginblandningskvoter styr utbud och efterfrågan….Utöver detta påverkas marknaden av tariffer och tullar som tillämpas i olika delar av världen”.

Eftersom marknaden redan är totalt politiserad vore det rimligt att svenska och europeiska politiker tog beslutet att stödja den inhemska utvecklingen och produktionen av biobränslen. Detta motiveras inte i första hand med att gynna det egna landets industri, utan med att man tar sitt ansvar för att få fram den energi man konsumerar samt att man säkrar ett visst oberoende och därigenom minskar sårbarheten. Det vill säga ungefär samma logik man har på livsmedelsområdet. Men precis som på livsmedelsområdet måste man då skydda produktionen från konkurrens, både från fossila bränslen och från biodrivmedel från andra områden. Detaljerade regler som försöker styra biodrivmedel till vissa typer av råvaror, som de regler som finns inom EU idag, är sannolikt kontraproduktiva.

Man borde också sluta att uttrycka politiska mål i form av ”andel biodrivmedel” eftersom det inte tar hänsyn till den totala användningen. 100 procent biodrivmedel, eller el från förnyelsebar energi, är en bra sak om den totala användningen är rimlig, men rent av skadlig om den totala användningen är på en nivå som inte är långsiktigt uthållig. Att fossila bränslen skall ”ersättas” med andra bränslen kan verka som en helt självklar strategi, men är i själva verket inte alls den enda vägen. De fossila bränslena, med sina egenskaper och mycket låga pris, har format hela vårt samhälle, hur vi bor, vad vi äter, hur vi äter, vad vi arbetar med och hur vi förflyttar oss (och vart vi reser). Om vi förändrar energiförsörjningen kommer detta också leda till förändringar. Det bästa sättet att stimulera dessa förändringar och samtidigt stödja utvecklingen av alternativa energikällor är att radikalt höja priset på fossil energi. Detta kräver ett helt annat politiskt mod en dagens tämligen tandlösa åtgärder.

Nyliberaler skulle antagligen säga att problemet är just alla dessa regleringar. Men, som Energimyndigheten påpekar, biobränslena är helt enkelt inte konkurrenskraftiga med de fossila bränslena. De fossila bränslena varierar också kraftigt i pris vilket i sig är ett problem för biobränslen vilka kräver en mer stabil marknad.

Vi behöver samtidigt få en mer realistisk inställning både till biodrivmedlens och eldriftens potential och grunda politiken på den existerande situationen och inte på drömmar om framtida tekniksprång som kanske aldrig materialiseras.

---

[i] Jag gör inte anspråk på att förstå alla dessa regler, vilka är under ständig revision och debatt. EU-regelverket gynnar drivmedel som görs på avfall samt de som görs på cellulosa och lignin, och det missgynnar de som görs på livsmedelsgrödor men också om de görs på grödor som riskerar att tränga undan matproduktion från åkermark. Smått ironiskt kallas dessa gynnade drivmedel för avancerade bio-drivmedel. Det är svårt att se hur användningen av använd matolja kan kallas för avancerad teknik för att inte tala om talg till biodiesel. Våra förfäder använde talgdankar för att lysa upp sina boningar för hundratals år sedan….Till EU-reglerna kommer olika nationella regler, tullar och annan politik som påverkar marknaden.