Syna vegoköttet

Om man inte vill äta kött, har gott om pengar, inte orkar planera en vegetarisk kost samt struntar i gastronomiska upplevelser, närodlat och ekologiskt kan de nya vegokötten vara en god idé. För alla andra finns det bättre alternativ.  

1985 skrev Marit Paulson boken Den stressade potatisen och året därpå Riktig mat (tillsammans med Monica Hörner). Marit var den tidens Mats-Erik Nilsson och gick hårt åt matfusket. Hon angrep bland annat charkindustrierna för att de använde köttklister och att korven innehöll så lite kött.

Men tiderna förändras. Marit gick vilse i EU-parlamentets korridorer och idag skryter fabrikanterna över att deras korvar innehåller lite kött. Scan säljer till exempel Korvish och Järpish vilka innehåller hälften grönsaker. Bensinbolaget Preem anser sig bidra till minskningen av växthuseffekten genom en klimatsmart korv: ” Vår nya kabanoss har hälften så stor klimatpåverkan som vår vanliga varmkorv genom att vi har sänkt kötthalten med 50%.” Man har dock inte sänkt fossilhalten i sin bensin i samma utsträckning.

Det är självklart inget fel i att blanda ut korven med grönsaker. Korv har i alla tider gjorts med allt möjligt, korngryn, potatis, svål och lungor. Men det är bra om man är lite kritisk till alla dessa försök att rida på folks miljömedvetenhet. Företagen har lyckats spinna det som tidigare var ”fusk” (utan att egentligen vara det) till att  vara ”klimatsmart” (vilket oftast är obevisat), och samtidigt ökat sina marginaler eftersom köttet är den dyraste ingrediensen – snacka om win-win…

En kategori av produkter som verkligen skulle må bra av granskning är de vegetariska och veganska kött och mejerialternativen. Coop:s Mersmak påstår att man ”synar” dessa i det senaste numret. Men den ”syningen” är en okritiskt upprapning av tillverkarnas påståenden. Däremot har senaste numret av Allt om mat något som ger skäl för att kallas granskning.

Jäv medges - jag är gift med skribenten, Ann-Helen Meyer von Bremen!  Jag hjälpte henne också med lite bakgrundsresearch och satte ihop nedanstående tabell. Den innehåller en rad olika ”vegokött” men också vanligt kött samt bönor som jämförelse. Tabellen grundar sig på varor som fanns hos en stor matleverantör på nätet.

Det är slående hur dyra de veganska produkterna är. Många är betydligt dyrare per kg än ekologisk köttfärs. Eftersom dessa produkter marknadsförs som proteinrika produkter är det inte orimligt att jämföra priser per gram protein. Det gör dem ännu dyrare. Inget slår förvisso priset på den hängmörade ekologiska ryggbiffen, men jag tror heller inte att något av vegokötten kan anses vara en jämförbar produkt.

Att jämföra med konventionell blandfärs vore kanske det mest ”rättvisa”. I tabellen nedan kan man jämföra priser per gram protein med ekologisk nötfärs eller med färdiga konventionella köttbullar*. Då ser man att produkter som Oumph och Tzay är 55 % - 70 % dyrare än ekologisk köttfärs.  Och man betalar tre gånger så mycket för proteinet i dessa processade produkter som för proteinet i Saltå Kvarns torkade vita bönor.

Det mest absurda exemplet är Astrid och Apornas ”ost” som faktiskt inte innehåller ett endaste gram protein. Produkten kostar 170 kronor kilot trots att den enbart innehåller kokosfett, stärkelse och vatten, förutom en lång rad tillsatser! Proteinet i en vanlig herrgårdsost är nästan lika billigt som proteinet i bönor.

Tillverkarna av vegoköttet och deras fan-club brukar hävda att det är mycket mer effektivt med vegetabiliskt protein, att det är mer miljövänligt och resurssparande. Men om detta är sant borde ju produkterna rimligtvis vara mycket billigare än animalieprodukterna. Eller så är fabrikanternas marginaler hutlösa.** Jag håller på att förklaringen är både att företagens marginaler är hutlösa och att den omfattande industrieall bearbetningen faktiskt kostar en hel del. Råvaran till sojaprodukterna, sojamjöl, kostar ungefär 3 kronor kilot så det är tydligt att det inte är bönderna som tjänar pengar på vegokött.

Det finns en annan faktor som kan spela viss roll. Produktionen av olika jordbruksprodukter betalar inte sina verkliga kostnader: skador på miljön eller vår hälsa inkluderas inte i priset. Om de gjorde det skulle prisförhållandena kanske se annorlunda ut. Jag skrev nyligen en artikel om detta. Det är inte möjligt att räkna ut dessa för soja och kött och jämföra eftersom storleken på de kostnaderna varierar mycket beroende på var man producerar och hur man producerar. De externa kostnaderna för sojaodling är genomsnittligt betydligt mindre än för griskött eller kyckling som föds upp med soja och spannmål, men kanske inte mindre än kostnaderna orsakade av betes och vallbaserat nötkött (vilket beror helt på hur man värderar metangasavgången från korna).

Det är intressant att se hur den konventionella kycklingens proteinpris är bara marginellt högre än det billigaste proteinet i sammanställningen, Saltås bönor. Det säger en del om hur ”effektiv” den konventionella kycklingproduktionen är. Den ”effektiviteten” sker på bekostnad av kycklingarna, miljön och kanske av vår hälsa.    

Utöver att den industriella bearbetningen av sojan kostar pengar så kan den göra att mycket av de påstådda miljöfördelarna försvinner. Det faktum att sojabönor (om de inte kommer från skövlad skog eller savann) har relativt litet klimatavtryck betyder inte automatiskt att de hårt processade sojaproteinerna också har det. Det finns forskning som visar att klimatpåverkan av sojaprotein kan vara mycket större än för kyckling, i klass med nötkött.

Företagen brukar också hävda att deras soja inte orsakar andra miljöproblem (avskogning, GMO, bekämpningsmedel, förlust av biologisk mångfald) till skillnad mot den soja som används som djurfoder. Men det argumentet stämmer endast så länge som konsumtionen av sojaproteiner är marginell. Mina beräkningar visar att om man skulle ersätta alla animalier med sojaproteiner skulle man behöva lika stora arealer av soja. Utöver detta så är sojan i de granskade vegokötten konventionellt odlad, dvs även om den inte kommer från Brasilien är den knappast ”miljövänligt odlad”.

Det mesta vegokött — Oumph är ett undantag — är också fullt av tillsatser vilket syns i nedanstående tabell. Det saknas idag kunskap om det eventuellt bildas oönskade ämnen vid framställningen av vegokött. Den senaste tidens larm om innehåll av 3-MCPD och glycidylester i vegetabiliska oljor visar att hårdhänt processning av helt vanliga produkter kan ha högst oönskade biverkningar. Proteinhydrolysat, sådant som finns i Hälsans köks veganbullar, har visat sig innehålla 3-MCPD och det gäller också sojasås.

Min granskning här sträcker sig inte till en seriös provsmakning. De två vegokött jag prövat var fullt ätliga men sannerligen inte värda sitt pris. Man måste verkligen sakna kött eller tro att maträtter måste imitera kötträtter för att vara aptitliga för att vara motiverad att äta det.

Summa summarum kan jag hålla med Ann-Helen när hon skriver:

”Att äta mer vegetariskt i form av baljväxter, rotfrukter och kål, gärna ekologiskt odlade i Sverige, är utan tvivel ett bra miljöval. Vegetariska helfabrikat baserade på importerade, konventionellt odlade råvaror är däremot inte alltid ett lika självklart miljöval.”

———————

* Det är intressant att se att ekologisk nötfärs inte är en dyrare proteinkälla än konventionella köttbullar. Det visar med all tydlighet vad den industriella bearbetningen gör för kostnaderna och att de flesta nog skulle ”ha råd” med ekologiskt om de köper råvaror.

** När de här produkterna var marginella och nya kunde det höga priset förklaras med just det, smala produkter med liten marknad blir alltid dyra. Men idag måste de flesta av produkterna vara stora nog för att ha skalfördelar.