Sojakorvens förlorade oskuld

All soja i världen skulle behövas för att ersätta de proteiner som vi idag får från animalierna. Därför kan inte företagen som säljer veganska sojaprodukter hävda att de inte bidrar till sojans miljöproblem. Ungefär en fjärdedel av sojan används redan för humankonsumtion.

Man läser ofta påståenden att odlingen av sojabönor för människoföda är så liten att den är helt oväsentlig för miljöeffekterna av de storskaliga sojaodlingarna. Naturskyddsföreningen skriver till exempel: ”endast en mycket liten del används i livsmedel. Det är inte sojabönan i sig som är problemet utan den enorma efterfrågan på foder som kräver en intensiv odling.”

I kommentarer på sociala media ser jag ofta siffran 2 % och ibland 5 % för andelen sojabönor som används till människoföda och att resten används till foder. Eftersom nästan alla sojabönor används för produktion av sojaolja vars huvudsakliga användningsområde är föda för människor har jag alltid vetat att detta är nonsens.  

Nu har jag äntligen tagit mig tiden att räkna lite närmare. Alla data är från FAO:s databas, FAOStat, som inte är felfri, men det bästa vi har att tillgå.        

Så här ser det ut i ton totalt i världen.

Produktion med lagerkorrigeringar: 267 451 972
Foder: 17 477 765
Humankonsumtion:10 648 892
Utsäde:7 403 698
Förluster:3 973 945
Processning:227 310 929

Innan vi räknar vidare bör vi först räkna bort det som skall användas till utsäde och det som går till spillo, dvs tillsammans 11 miljoner ton. Då återstår 256 miljoner ton sojabönor.

Av dessa används 17 miljoner ton till foder och 11 miljoner ton till mat.

Hela 227 miljoner ton processas vidare i sojabruken.

I dessa produceras 179 miljoner ton sojamjöl och 42 miljoner ton sojaolja, samt sojalecitin, cirka 2 miljoner ton. Sojalecitin används som livsmedelstillsats.

Av de 179 miljonerna sojamjöl används nästan allt till foder, men cirka 3 miljoner ton går till industriellt processade sojaprodukter för humankonsumtion.

Av de 42 miljonerna ton sojaolja används 24 miljoner ton till sojaolja för livsmedelsändamål och resten till industri och biodiesel.

Vi kan ställa upp följande tabell för hur sojan fördelar sig på användningsområde i vikt, miljoner ton. 

	Till foder	Till mat	Till industri och biodiesel
Hela bönor	17	11
Sojamjöl	176	3
Sojalecitin		2
Sojaolja		24	18
Totalt	193	40	18
Procent av total	77 %	16 %	7 %

 
 Det vill säga 16 % av alla sojabönors vikt används för humankonsumtion.

I livscykelanalyser är det vanligt att om en råvara har flera delar att man fördelar miljöbelastning efter värdet snarare än efter vikten. Fast ibland låter man den viktigaste delen ta all belastning. När man pratar om köttets klimatpåverkan är det ytterst ovanligt att man fördelar miljöbelastningen också till huden, inälvorna, talget eller benen trots att de alla är en del av kon, och viktmässigt till och med en större del än köttet. I fallet med sojaoljan och sojamjölet förefaller det vara rimligt att fördela miljöbelastningen utefter deras respektive värde. Sojaoljan utgör bara 18 % av vikten, men 35 % av värdet. Om vi korrigerar för det så är det cirka 24 % av sojan som kan anses vara för livsmedelsproduktion, 13 % för biodiesel och 63 % som är för foder. Om vi också korrigerade för sojalecitinets högre värde hamnar vi runt 25 %.** Cirka en fjärdedel av sojan används till matproduktion.

*

Hur skulle det gå om alla slutade äta animalier och de ersattes med soja?

Den globala konsumtionen av protein per person och dag uppgick 2013 till 81 gram per person. Omräknat till ton per år globalt blir det 212 miljoner ton. Av det kom 84 miljoner ton protein från animalier. Den soja som odlas till foder idag innehåller total cirka 88 miljoner ton protein. Man skulle behöva odla lika mycket soja som idag om man vill ersätta alla animaliska livsmedel med soja.

Sojaproduktfabrikörernas argument om att deras soja inte bidrar till sojaexpansionen bygger på att deras marknadsandel fortsätter vara helt marginell men faller platt om man förutser en global övergång till vegansk kost.

*

Invändningar?

Man kan givetvis argumentera att vi skall äta bönor, ärtor, potatis mm odlade i Sverige istället för att importera sojabönor. Jag kan bara hålla med, men det argumentet gäller i lika hög grad odlingen av foder till djur, vi skulle mycket väl kunna odla det här i stället för att importera det. Vad vi importerar eller odlar själva bestäms av vår jordbrukspolitik och globala konkurrensförhållanden och inte av folks kostval i första hand.

Man kan också hävda att människor äter för mycket protein. Men de här beräkningarna är globala genomsnitt och bygger alltså på en betydligt lägre proteinkonsumtion än svenskarnas. Jag har inte tagit hänsyn till proteinkvalitet, det är väl känt att animaliskt protein har hög kvalitet, så det är inte självklart att man kan räkna gram för gram.

Diskussionen ovan gäller protein, men om vi tittar på fettförsörjningen blir bilden ännu mer komplex, och mer problematisk för den veganska kosten; en stor andel av kostens fett kommer från animalier, och de vegetabiliska oljorna bygger på att restprodukterna kan säljas som djurfoder. Fettförsörjningen i en helt vegansk kost är ett mycket underskattat problem.

Utan animalier skulle man kunna spara in på andra fodergrödor, främst majs. Delar av det fodret skulle kunna användas till humankonsumtion, eller så kunde man odla bönor och ärtor på den arealen, för att minska efterfrågan på soja.

Eftersom varianterna är i det närmast oändliga i hur vi kan producera vegetabilier och animalier kan vi helt enkelt inte på ett meningsfullt sätt göra den typ av jämförelser som hela tiden görs och dra generella slutsatser av dem.

Detta räknestycke, och ett tidigare om hur stor (liten) del av nötköttet som kommer från regnskog, gör jag för att visa hur felaktiga påståenden driver debatten om köttkonsumtionen. Jag argumenterar inte för att den nuvarande animaliekonsumtionen i Sverige eller världen är lagom. Jag anser att det är fel ände att börja diskussionen i. Hur vi producerar, processar, handlar med och lagar mat är viktigare än om råvarorna är animaliska eller vegetabiliska.

* Siffrorna går sällan ihop till 100 %, men nära. Orsaken kan vara dåliga data, förändringar i vikt i samband med bearbetning samt förändringar i lager i olika led. Jag har uteslutit poster under 0,5 miljoner ton, samt avrundat enligt gängse normer.

** Om man istället räknade kalorier skulle man sannolikt få en ännu högre andel för andelen till humankonsumtion, medan om man räknar protein skulle få en betydligt lägre andel. Inget sätt att räkna på är helt invändningsfritt. Oavsett andel så är sojaproduktionen strukturellt beroende av att båda delarna av bönan går att sälja, så i det perspektivet skulle man kunna säga att uppdelningen i foder och human konsumtion är omöjlig.

En hållbar jul på er allihop

I vårt samhälle har globalisering, utveckling av informationsteknologi och logistik, avreglering och privatisering kraftigt stärkt konkurrensens styrande kraft, på bekostnad av både sociala och ekologiska funktioner. Att låta konkurrensen dominera på det sättet kan inte vara hållbart oavsett hur fina hållbarhetsdokument som företagen producerar. 

En kollega i en styrelse sade en gång att om alla håller med har de nog inte förstått vad det handlar om. Lite så känns det med Hållbarheten. Finns det något företag eller organisation som inte bekänner sig till denna heliga princip?

I den så kallade Brundtlandsrapporten från 1987 finns den mest vedertagna definitionen av hållbarhet. ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.” Begreppet har behållt sin lyster genom åren och 2015 antog FN de så kallade Globala utvecklingmålen vilka skall skall ha uppnåtts 2030. I de sjutton målen förekommer order hållbar i tio av dem.

Man brukar tala om tre dimensioner av hållbarhet, miljö (ekologi), social och ekonomisk hållbarhet. Ofta framställs de som tre cirklar som delvis överlappar varandra och där i mitten finns den, Hållbarheten.

Ekologisk hållbarhet har ägnats mycket energi att definiera och diskutera men här lämnar jag den för att istället titta på de två andra. Social hållbarhet är den dimension som oftast hamnat i skymundan. Flertalet definitioner av social hållbarhet är individcentrerade, dvs de diskuterar mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och liknande. Det är förvisso viktigt, men utan ett fungerande samhälle finns det inga mänskliga rättigheter alls, eftersom det är samhället som garanterar dem och inte individen.

I mångas ögon har den ekonomiska hållbarheten trumf på hand. Ekonomisk hållbarhet saknar dock helt vedertagna definitioner. I de Globla utvecklingsmålen talas om ”kontinuerlig hållbar ekonomisk tillväxt”, trots att det definitionsmässigt inte kan vara hållbart. I samband med företag betyder hållbar oftast "lönsam" eller "långsiktigt konkurrenskraftig". Det är endast företag som går med vinst som har råd att bry sig om miljön, brukar det heta. 

Men hela vårt ekonomiska system är bara en utväxt på samhällskroppen och ekonomin är helt beroende av sociala institutioner som pengar, äganderätt, handelsavtal, arbetsrätt osv. Ekonomisk hållbarhet kan bara finnas inom ett hållbart samhällssystem och att vi lever i en hållbar ekologisk nisch. Menar vi bara lönsamhet och profit är det bättre att man säger det än babbla om hållbarhet.

Ofta reduceras hållbarheten till att mäta några faktorer, i de globala utvecklingsmålen finns 240 sådana mätbara indikatorer. Jag tror att vi istället skall titta hur systemen styrs och vilka samband som finns. Ta t.ex. konkurrens. I ekologiska system förekommer det konkurrens mellan arter, men om en art, som människan, tar över helt kommer hela systemet att kollapsa. Ett visst mått av konkurrens mellan individer och mellan samhällen är sannolikt både oundvikligt och nyttigt, men om det går ut över förmågan till samarbete för gemensamma mål är det skadligt. I det ekonomiska systemet har globalisering, utveckling av informationsteknologi och logistik, avreglering och privatisering kraftigt stärkt konkurrensens styrande kraft, på bekostnad av både sociala och ekologiska funktioner. Att låta konkurrensen dominera på det sättet kan inte vara hållbart oavsett hur fina hållbarhetsdokument som företagen producerar. 

Med ett mer konkret exempel skulle en handelskedja bedöma sin hållbarhet inte främst utifrån koldioxidutsläppen per kg sålda varor utan efter hur dess verksamhet påverkar leverantörer och konsumenter, energi och materialflöden, landskapet, transportsystem, sårbarhet och avfolkning av glesbygden.

Publicerad i JAKs tidning Grus och Guld nr 4 2016

En alternativ jul, Sven-Erik Bucht

Allt färre människor arbetar i jordbruket. Samtidigt kommer maten vi äter från ett litet antal stora företag, och görs med råvaror från hela världen. Företagen anlitar professionella storytellers för att ge sina massproducerade varor en identitet de saknar. Den som säljer dem eller serverar dem har ingen aning om hur den producerats, eller hänvisar till anonyma kvalitetssystem.

Genom att färre människor har någon relation till jordbruket och matproduktionen, minskar deras förståelse för böndernas situation och sammanhanget mellan maten, jordbruket och landskapet; de blir ekologiska analfabeter. Det ökande avståndet mellan konsumenterna och produktionen gör det enklare att dölja industrimatens verkliga effekter.

Samhällets kostnader för kvävegödseln i form av övergödning och förstörda vattentäkter är större än böndernas förtjänster av att använda den. Användningen av palmolja i bakverken och färdigmaten vi äter bidrar till utrotningen av tigrar och orangutanger. Odlingen av mandlar i Kalifornien frestar på knappa vattenresurser. Sociala orättvisor döljs också effektivt av avståndet. Det är fler människor som odlar svenskarnas kaffe — cirka 200 000 — än antalet människor i hela det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans. Hur mycket skulle kaffet kosta om de hade våra löner?

Avståndet gör det svårare för oss att utkräva någon form av ansvar både från oss själva och från de företag tjänar på dessa förhållanden. Att maten genom kommersialiseringen av hela kedjan från jord till bord blivit till varor, produkter, som köps för pengar, bidrar också till att dölja sambanden, eftersom pengarnas funktion är att göra saker utbytbara och ge utbytet ett sken av rättvisa och objektivitet. Att de enorma miljökostnaderna inte reflekteras i priset är något som man helst bortser från.

När vi märker avarter, som miljöförstöring, djurplågeri eller slavlika produktionsförhållanden blir lösningen oftast att hantera problemet med annan konsumtion, att köpa rätt. Men det gäller inte bara att handla klokt i butiken utan vi måste minska avstånden till maten och jordbruket. Ibland kanske vi inte skall handla alls eller handla direkt av bonden istället för i butiken, eller odla och laga själva.

Runt om i landet pågår många initiativ, både privata och offentliga, för att skapa nya relationer mellan dem som äter och dem som odlar och de djur och växter som vi äter samt det landskap som de finns i. Det kan handla om andelsjordbruk där människor går ihop för att stödja en bonde eller regionala och lokala livsmedelsstrategier där kommuner eller regioner integrerar jordbruk, mat, naturresursförvaltning, krisberedskap, turism och landsbygdsutveckling. Initiativet Stadsnära odling i Göteborg är ett av många goda exempel, liksom stadens policy att stödja ekologiskt jordbruk på olika sätt.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystem där maten ingår. Vi behöver därför begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Det står i bjärt kontrast mot hyllandet av så kallad fri handel och konsumentmakt som dominerar svensk jordbruks och livsmedelspolitik. 

En svensk livsmedelsstrategi har utlovats under året, men har försenats gång på gång. I stället för att fortsätta i de gamla spåren med konkurrens på globala marknader, större jordbruk och minskad biologisk och gastonomisk mångfald borde den innehålla frön, jordmån och näring för ett livskraftigt ekologiskt och lokalt matsystem i hela landet, byggt på de initiativ som redan växer i snabb takt. Ge oss den julklappen, Sven-Erik Bucht!

Publicerad i Göteborgsposten 5 december 2016