Vidga köttdebatten

De flesta påståenden om miljöeffekterna av köttkonsumtionen är onyanserade och är bara korrekta för en viss typ av köttproduktion. Att likställa djurhållning i människans tjänst med skövling av regnskog, med höns i bur eller med amerikanska feedlots är ungefär lika korrekt som att identifiera växtodling med förgiftade vattendrag, erosion och utplånad biologisk mångfald. 

Det cirkulerar väldigt många påstående om miljöeffekterna och klimateffekterna av köttkonsumtionen. Rena felaktigheter blandas med sådant som i och för sig är korrekt, men som generaliserar en viss typ av produktion till att gälla all produktion. En artikel av M.G. Rivera-Ferre, F. López-i-Gelats, M. Howden, P. Smith, J.F. Morton och M. Herrero, Re-framing the climate change debate in the livestock sector:mitigation and adaptation options, försöker nyansera bilden genom att dela in djurproduktion i tre grova kategorier och diskutera dessa var för sig. Det finns mycket små likheter mellan intensiv uppfödning av djur med spannmål och djur som samlar in sin egen mat genom bete. Mellan dessa två extremer finns det en mer svårbeskrivbar grupp av blandsystem där växtodling och djurhållning är integrerad på samma gårdar.

De tre typerna av djurskötselsystem

Betesdrift	Integrerad växtodling och djurhållning	Industriellt system
Djurens mat kommer huvudsakligen från permanent betesmark. Mycket liten användning av foder	Djurens föda är en blandning av bete, rester från växtodling och livsmedelsförädling. Viss foderodling ingår ofta, men är inte dominerande.	Utfodring av standardiserade foder vilka ofta köps in.
Omvandlar protein som människor inte kan äta till smältbart protein. Stor nettovinst av protein.	Omvandlar protein som människor inte kan äta till smältbart protein. Nettovinst av protein.	Utfodrar till del med protein som människor kan äta — nettoförlust av protein.
Global produktion 24 % av allt nötkött, 32 % av fårköttet, mycket liten del av fläsk och fågel	Global produktion 69 % av mjölken, 61 % av kött från idisslare, 38 % av alla ägg	Global produktion 76 % av fläskköttet 79 % av fågel 61 % av alla ägg 6 % av nötköttet 1 % av får och get
Källa: Rivera-Ferre, M.G. et al 2016, Re-framing the climate change debate in the livestock sector:mitigation and adaptation options

De största klimateffekterna av djurhållningen har samband med metangasavgång från idisslare (Det finns skäl att ifrågasätta hur man beräknar detta, men för denna artikel håller jag mig till ”etablerade” sanningar, men läs gärna denna artikel). Denna beräknas till 45 % av alla växthusgasutsläpp av FAO, medan foderodlingar står för 39 % och gödsellagring och hantering står för 10 %. För foderodlingarna är det markanvändning och användning av konstgödsel som är viktigast.

Det är mycket stora variationer i utsläpp beroende på produktionssystem. Eftersom en ko släpper ut en viss mängd metan bara för att leva och en annan mängd som är beroende av produktionen kommer metanutsläppen från de intensiva systemen att vara större per djur (av samma vikt) men lägre per producerad mängd kött eller mjölk. Därför beräknas utsläppen per kg mjölk vara minst fem gånger så höga i Afrika som i Västeuropa. Men då har man inte tagit hänsyn till att de flesta kor i Afrika betar permanenta betesmarker som har en betydande förmåga att binda kol i marken.

I Sverige beräknades att utsläppen från animalieproduktionen minskade med 14 % mellan 1990 och 2005, och att huvuddelen av minskningen berodde på intensifiering (effektivisering) av produktionen. På grund av detta förespråkar många fortsatt intensifiering som den bästa strategin för djurskötseln. Men forskarna säger i sin artikel att om beräkningarna tar hänsyn till alla resurser som används både direkt och indirekt (mark, fossila bränslen, vatten, mineraler osv.) så kan de extensiva systemen mycket väl vara bättre. De bekräftar därmed att beräkningsmetoder och avgränsningar är avgörande för utfallet av olika jämförelser (Läs den här artikeln av Ann-Helen Meyer von Bremen för en vidare diskussion om detta).

Separeringen av djurhållningen från växtodling och marken i de industriella systemen bryter naturliga kretslopp av näringsämnen och leder till utarmning av jordar där man odlar foder och överskott av näringsämnen där fodret äts. Foderodlingen orsakar i sin tur stora utsläpp av växthusgaser genom konstgödselanvändningen och de omfattande transporterna och energiförbrukningen i de industriella djurhållningssystemen bidrar till att öka växthuseffekten.

Det finns många andra effekter, positiva och negativa av djurproduktionen och det som är bäst för klimatet inte alls behöver vara bäst för den biologiska mångfalden, för hälsan eller för djurens välbefinnande. Det är t.ex. tekniskt möjligt att stänga in kor i ladugårdar och återvinna metanet från luften på samma sätt som man renar kycklingstallar från ammoniak. Men det skulle ske till priset av att de inte längre skulle kunna beta och aldrig få gå ut.

Den näringsmässiga, sociala och ekonomiska betydelsen av djurhållningen skall man heller inte glömma. Men också där är det stor skillnad på sammanhanget. Ett tillskott av animaliskt protein är ett av de enklaste och bästa sätten att motverka proteinbrist, samtidigt som en överdriven konsumtion av animalier sannolikt har ett flertal negativa effekter för hälsan (det förefaller dock inte finnas något samband mellan medellivslängd i olika länder och animaliekonsumtion, så andra faktorer är sannolikt mycket viktigare för hälsan).

I de rika länderna är kött eller mjölkproduktion bara en ekonomisk verksamhet vilken som helst som strävar efter att producera handelsvaror för marknaden, medan i många fattiga länder spelar djurskötseln en mycket viktig roll för att förse familjer med mat, med fiber, med dragkraft, gödsel, bränsle, kontanta inkomster och ett lager av mat och kapital som kan användas när skördar slår fel.  

Ett annat sätt att uttrycka det hela är att den industriella djurproduktionen bygger på att ”förädla” billiga växtodlingsprodukter (soja, majs, korn) till dyrare kött, medan den traditionella djurhållningen tillgodogör sig resurser som annars skulle gå till spillo.

Det är i djurhållningens roll i jordbrukssystemen som vägen till en uthållig djurskötsel finns. Det finns säkert möjligheter för innovationer och effektiviseringar, men på det stora hela är det de traditionella formerna för djurskötsel som behöver stå modell också för framtiden.