Lagom är bäst - också med kött

En ny studie från USA visar – knappast förvånande - att användningen av åkermark för att föda amerikanerna skulle kunna minska rejält om köttkonsumtionen minskade. Men behovet av odlad mark var inte minst för en vegansk kost utan för laktovegetariska kost och kost med en liten köttkonsumtion. Precis som med andra liknande studier kan man kritisera studiens förutsättningar, och därmed slutsatser.

Sluta äta kött framställs ofta som det enklaste en konsument kan göra för att minska miljöpåverkan av kosten. Det råder knappast någon tvekan om att det produceras och äts för mycket kött i de flesta länder i de rika delarna av världen, i alla fall med rådande produktionssätt. Men att gå därifrån till slutsatsen att inget kött är bäst är en logisk kullerbytta. Vissa miljöeffekter har möjligen en linjär relation till köttkonsumtionen, men de flesta har det inte. 

En ny forskningsrapport från USA, Carrying capacity of U.S. agricultural land: Ten diet scenarios, visar att användningen av åkermark kan minska rejält med minskad köttkonsumtion, men samma studie visar också att det minsta behovet av åkermark finns vid en laktovegetarisk kost, inte vid en vegansk. Vid en köttkonsumtion av upp till 25 kg kött om året är behovet av odlad åkermark bara något större än vid en laktovegetarisk kost och lika stor som vid en vegansk kost.  Detta beror på att vid den köttkonsumtionen behövs det väldigt lite odling av foder på åkermark utan större delen av djurens mat utgörs av restprodukter från livsmedelsindustrin (kli, drank, melass och oljekakor) och bete från permanenta betesmarker. 

Carrying capacity of U.S. agricultural land: Ten diet scenarios

Vid en laktovegetarisk kost skulle USA:s åkermark kunna föda 807 miljoner personer medan 735 miljoner skulle kunna leva på en vegansk kost och 753 miljoner på en ”25kg kött kost” – medan med den nuvarande kosten räcker USA:s åkrar endast till drygt 400 miljoner. Den nuvarande befolkningen är 319 miljoner och USA är ju som bekant en jättexportör av livsmedel och jordbruksprodukter. 

Det är sannolikt att man på det flesta håll i världen kan producera mer mat på en given yta genom att kombinera djur och växter än om man bara har djur eller bara växter, eftersom djuren kan utnyttja resurser som vi inte kan äta direkt. Hur mycket animalier det innebär varierar dock starkt beroende på de lokala omständigheterna. Om vi studerar den kost som folk hade innan de inlemmades i den globala ekonomin får vi också en rätt bra bild av vilken kost som har varit effektiv utifrån de lokala förutsättningarna. Det betyder allt ifrån en starkt animaliedominerad kost hos massajer och mongoler till en i huvudsak växtbaserad kost i de asiatiska risodlingskulturerna. Diskussioner om hur mycket animalier i kosten som är lämpligt bör föras uitifrån de lokala förhållandena och inte utifrån globala generaliseringar. En studie från Sverige av Elin Röös m.fl. kommer till relativt liknande resultat som denna amerikanska studie.  

Som med alla liknande studier är det viktigt att ha klart för sig de antaganden ochbegränsningar som görs. Studien diskuterar bara markanvändning, inte utsläpp av växthusgaser eller närsalter inte heller vattenförbrukning eller energiförbrukning. Studien kan således inte vara underlag för påståenden om vilken kost som ”är bra för miljön”. Studien ger inte heller stöd för min rubrik,  men vad gör man inte för att locka läsare?

Studien jämför den nuvarande amerikanska kosten med nio andra varianter, alla med en näringssammansättning som motsvarar de amerikanska rekommendationerna. Jordbruksmarken har delats in i tre pooler, permanent betesmark, åker med perenna grödor och öppen åker, och effekten på alla tre har beräknats. Detta är rätt okomplicerat vad gäller den permanenta betesmarken, denna är olämplig för odling för att det är för torrt, för brant, för blött, för kallt, eller för att den finns i naturreservat. Sådan mark används i princip bara av idisslande djur eller hästar. Behovet av denna mark försvinner helt vid en vegansk kost och i forskarnas modeller används den inte heller i de laktovegetariska alternativen. Då betesmarkens areal är mycket stor — mer än dubbla arealen åker — är det mycket viktigt att räkna den för sig.

Uppdelningen mellan öppen åker och åker med permanenta grödor är inte lika enkel. Cirka 29% av det som klassas som ”åker” (cropland) i USA har fleråriga grödor, främst bete eller gräs, klöver eller lucern för foder. Forskarna har (av för mig okänd anledning) valt att räkna in fleråriga frukt och nötodlingar i kategorin åkermark men inte som fleråriga. Forskarna diskuterar att man inte bara kan förutsätta att dessa betesmarker och höodlingar kan odlas upp, eftersom de fyller flera viktiga funktioner i odlingsssystemet, bl.a. kontroll av erosionen. Det vill säga, man kan inte förutsätta att marken i ett veganskt scenario skulle kunna odlas upp och därigenom föda fler människor. Men det är likväl lite svårt att se att denna kategori skall behandlas som helt skild från den andra odlade marken.

En annan svaghet med studien är att den inte tar med köttet från mjölkkor, tjurar och kalvar i beräkningarna för den laktovegetariska kosten. Det är trots allt inte sannolikt att det bara skulle kastas.

Vidare byggar man på antagandet att folk kommer att äta en nyttig kost med rätt innehåll av protein, kolhydrater och fett, men som vi alla vet så är det inte fallet i verkligheten. Möjligen är den invändningen lika giltig för alla de olika kostmodellerna så att den inte förändrar jämförelsen mellan kosterna. Modellerna är inte heller dynamiska och tar t.ex. inte hänsyn till de förändringar i produktionsteknik som de förändrade marknadsförhållandena skulle leda till, t.ex. förändringar i fördelningen mellan djurslagen. Dessa invändningar gäller i princip alla andra likande studier.

Beräkningarna handlar bara om användning av åker för att föda den amerikanska befolkningen och tar inte hänsyn till att USA har mycket stora odlingar av etanol samt en jättelik export. Om man räknar med en viss etanolproduktion, eller produktion av biodiesel i kalkylerna kommer stora mängder foder produceras som en restprodukt, vilket i sin tur gör kosten med animalier mindre resurskrävande.

Min allra största invändning most studien är att den, som alla andra ”jordbruk och kost-studier” resonerar runt jordbruksproduktionen som om den vore konsumtionsdriven, medan jordbruket snarast är produktionsdrivet.

Värdet av studien, i mitt tycke, är att den tydliggör att animalieproduktion kan vara väl så effektiv och resurssnål om den görs på rätt sätt och i rätt omfattning. Detta gäller heller inte bara markanvändning vilket jag skall ta upp i en kommande artikel.

Läs också:

Är Sk*nkan verkligen bättre än skinkan?

Titta bortom gårdsgrinden - del I

Titta bortom gårdsgrinden - del II

Var skall fettet komma ifrån?

Öl, läsk och snacks är värre energibovar än kött

De tomma kalorierna är de stora resursbovarna

Vattenfotavtryck under luppen: att lägga näsan i blöt