Ekomyter sprids av Lomborg

Björn Lomborg är verksam vid Copenhagen Business School och hans specialitet är att avfärda de flesta krav på åtgärder mot olika typer av miljöproblem med två argument. Det första är att det är bättre att vänta med att lösa problemet (t.ex. utsläpp av växthusgaser) därför att kombinationen av teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt kommer att göra det mycket enklare, och framför allt billigare att lösa problemet sen. Det andra är att det är mycket viktigare att bekämpa sjukdomar, ge fattiga människor rent vatten än att satsa på att minska utsläpp av växthusgaser, utveckla förnyelsebar energi eller skydda den biologiska mångfalden. Svenska Dagbladet publicerade den 28 augusti en artikel av honom, vilken tidigare varit publicerad i the Telegraph och USA Today där han upprepar många av de påståenden om ekologiskt som han fört fram i över 10 års tid.

Artikeln visar ett typiskt lomborgskt grepp när han hävdar att: 1) omläggning till ekologiskt skulle kosta runt 200 miljarder dollar I USA, 2) Om ett land blir 15 miljoner fattigare kostar det statistiskt sett ett människoliv och därför kommer 3) omställning till ekologiskt lantbruk i USA kosta mer än 13 000 människoliv årligen! Detta ställer han sedan mot påståendet att användningen av kemiska bekämpningsmedel i USA endast orsakar 20 dödsfall årligen. Resonemanget är fel på alla punkter. Det finns ingen grund för påståendet att en omläggning till ekologiskt skulle kosta 200 miljarder dollar. Även om produktionen skulle vara dyrare än konventionell (vilket den ofta är) så betyder det inte att det uppstår en kostnad för samhället, lika lite som det är en kostnad för samhället om du köper en fin champagne istället för en billig cava. Landet USA skulle inte bli fattigare för att folk lade mer pengar på ekologisk mat och mindre på chips eller på kosmetika. Att påstå att alla kostnader skulle leda till ett visst antal dödsfall är så absurt att det inte behöver bemötas, tänk om det tillämpades på hela statens budget… Världsbanken uppskattar för övrigt antalet dödsfall globalt av användningen av kemiska bekämpningsmedel till flera hundra tusen.  

I artikeln hävdas att ekologiska odlare använder pyretriner som bekämpningsmedel, och att detta orsakar leukemi. Ekologiska odlare använder i sällsynta fall extrakt av en krysantemumblomma som innehåller naturligt pyrethrum, den substans som gav inspirationen till de kemiska medlen, pyretrinerna. Medlet används relativt lite därför att det bryts ned så snabbt att det bara är de insekter som träffas vid behandlingen som dör.  Om man anser den användningen problematisk så är den enorma användningen av syntetiska pyretrinerna i det konventionella jordbruket ett väldigt mycket större problem.

Lomborg medger att höns och grisar kanske gillar att vara ute, vilket krävs i de ekologiska reglerna, men han är snabb på att tillägga att de då är utsatta för parasiter, patogener och rovdjur. Det vore underhållande att få höra Lomborg förklara varför barn helst skall hållas inne därför att ”därute finns det fästingar, kikhostebaciller och pedofiler”

Lomborg refererar vetenskapliga studier som inte har kunnat påvisa några större skillnader i effekter på hälsan mellan ekologisk och konventionellt odlad mat. Det är oerhört många faktorer som skiljer olika jordbruk åt. Det finns inte ett konventionellt och ett ekologiskt jordbruk som kan jämföras. På samma sätt skiljer sig människors kost och livsstil. Jämförelserna brottas därför av samma typ av problem som man har när man försöker jämföra påverkan på hälsa av olika kost, eller att fastslå hälsoeffekten av ett miljögift. Att det är oerhört svårt att belägga hälsoffekterna är dock inget bevis för att de saknas, och andra studier än dem Lomborg redovisar har funnit skillnader, även om de varit små.

Lomborg tar en europeisk siffra på de påstådda skördeminskningarna i ekologiskt jordbruk och räknar ut hur mycket mindre mat som skulle produceras eller hur mycket mer åkerareal som skulle behövas i USA. Studier i Nordamerika och i resten av världen visar betydligt mindre skillnader i skörd än de europeiska studierna. Utöver det glömmer Lomborg flera viktiga faktorer. Omläggning till ekologiskt jordbruk av afrikanska småbönder leder snarare till skördeökningar än minskningar, dessa har heller inte råd att använda den dyra konstgödseln eller kemiska bekämpningsmedlen. Ekologisk odling som produktionssystem är nytt och uppvisar mycket snabb utveckling trots att minimala forskningsresurser lagts på området sedan andra världskriget, allt talar för att skillnaderna i skördar kommer att minska.

Men det finns mer grundläggande problem med den typ av resonemang som Lomborg för. Han tar inte hänsyn till att jordbruks och livsmedelssystemen är komplexa system med massor av återkopplingar och styrmekanismer. Några exempel: En omfattande omläggning till ekologisk skulle förändra kosten och markanvändningen, så att de produktionsgrenar som går bra i ekologisk drift skulle öka kraftigt medan andra skulle minska. Fläsk och kycklingkött uppfött på spannmål skulle minska avsevärt för dessa skulle bli avsevärt mycket dyrare, både pga av ökade foderpriser och dyrare skötsel. Detta skulle i sin tur minska markanvändningen. En nyligen publicerad studie från USA (det land som Lomborg huvudsakligen resonerar kring) visar till exempel att mer än dubbla den nuvarande befolkningen skulle kunna födas med en omläggning av kosten till mindre animaliekonsumtion. Den ”brist” på näringsämnen i jordbruket som skulle uppstå utan konstgödseln skulle stimulera samhällen till ökad recirkulation av näringsämnen istället för att de skulle släppas ut i vattendrag, vilket skulle göra behovet av extern näringstillförsel mindre. De ökade kostnaderna för mat skulle minska matsvinnet och ökade foderkostnader skulle leda till att en större mängd restprodukter skulle användas som foder. Dessa och många fler faktorer tillsammans gör det omöjligt att slå fast att det skulle behövas betydligt mer åkermark vid en storskalig omläggning till ekologiskt jordbruk.

Vidga köttdebatten

De flesta påståenden om miljöeffekterna av köttkonsumtionen är onyanserade och är bara korrekta för en viss typ av köttproduktion. Att likställa djurhållning i människans tjänst med skövling av regnskog, med höns i bur eller med amerikanska feedlots är ungefär lika korrekt som att identifiera växtodling med förgiftade vattendrag, erosion och utplånad biologisk mångfald. 

Det cirkulerar väldigt många påstående om miljöeffekterna och klimateffekterna av köttkonsumtionen. Rena felaktigheter blandas med sådant som i och för sig är korrekt, men som generaliserar en viss typ av produktion till att gälla all produktion. En artikel av M.G. Rivera-Ferre, F. López-i-Gelats, M. Howden, P. Smith, J.F. Morton och M. Herrero, Re-framing the climate change debate in the livestock sector:mitigation and adaptation options, försöker nyansera bilden genom att dela in djurproduktion i tre grova kategorier och diskutera dessa var för sig. Det finns mycket små likheter mellan intensiv uppfödning av djur med spannmål och djur som samlar in sin egen mat genom bete. Mellan dessa två extremer finns det en mer svårbeskrivbar grupp av blandsystem där växtodling och djurhållning är integrerad på samma gårdar.

De tre typerna av djurskötselsystem

Betesdrift	Integrerad växtodling och djurhållning	Industriellt system
Djurens mat kommer huvudsakligen från permanent betesmark. Mycket liten användning av foder	Djurens föda är en blandning av bete, rester från växtodling och livsmedelsförädling. Viss foderodling ingår ofta, men är inte dominerande.	Utfodring av standardiserade foder vilka ofta köps in.
Omvandlar protein som människor inte kan äta till smältbart protein. Stor nettovinst av protein.	Omvandlar protein som människor inte kan äta till smältbart protein. Nettovinst av protein.	Utfodrar till del med protein som människor kan äta — nettoförlust av protein.
Global produktion 24 % av allt nötkött, 32 % av fårköttet, mycket liten del av fläsk och fågel	Global produktion 69 % av mjölken, 61 % av kött från idisslare, 38 % av alla ägg	Global produktion 76 % av fläskköttet 79 % av fågel 61 % av alla ägg 6 % av nötköttet 1 % av får och get
Källa: Rivera-Ferre, M.G. et al 2016, Re-framing the climate change debate in the livestock sector:mitigation and adaptation options

De största klimateffekterna av djurhållningen har samband med metangasavgång från idisslare (Det finns skäl att ifrågasätta hur man beräknar detta, men för denna artikel håller jag mig till ”etablerade” sanningar, men läs gärna denna artikel). Denna beräknas till 45 % av alla växthusgasutsläpp av FAO, medan foderodlingar står för 39 % och gödsellagring och hantering står för 10 %. För foderodlingarna är det markanvändning och användning av konstgödsel som är viktigast.

Det är mycket stora variationer i utsläpp beroende på produktionssystem. Eftersom en ko släpper ut en viss mängd metan bara för att leva och en annan mängd som är beroende av produktionen kommer metanutsläppen från de intensiva systemen att vara större per djur (av samma vikt) men lägre per producerad mängd kött eller mjölk. Därför beräknas utsläppen per kg mjölk vara minst fem gånger så höga i Afrika som i Västeuropa. Men då har man inte tagit hänsyn till att de flesta kor i Afrika betar permanenta betesmarker som har en betydande förmåga att binda kol i marken.

I Sverige beräknades att utsläppen från animalieproduktionen minskade med 14 % mellan 1990 och 2005, och att huvuddelen av minskningen berodde på intensifiering (effektivisering) av produktionen. På grund av detta förespråkar många fortsatt intensifiering som den bästa strategin för djurskötseln. Men forskarna säger i sin artikel att om beräkningarna tar hänsyn till alla resurser som används både direkt och indirekt (mark, fossila bränslen, vatten, mineraler osv.) så kan de extensiva systemen mycket väl vara bättre. De bekräftar därmed att beräkningsmetoder och avgränsningar är avgörande för utfallet av olika jämförelser (Läs den här artikeln av Ann-Helen Meyer von Bremen för en vidare diskussion om detta).

Separeringen av djurhållningen från växtodling och marken i de industriella systemen bryter naturliga kretslopp av näringsämnen och leder till utarmning av jordar där man odlar foder och överskott av näringsämnen där fodret äts. Foderodlingen orsakar i sin tur stora utsläpp av växthusgaser genom konstgödselanvändningen och de omfattande transporterna och energiförbrukningen i de industriella djurhållningssystemen bidrar till att öka växthuseffekten.

Det finns många andra effekter, positiva och negativa av djurproduktionen och det som är bäst för klimatet inte alls behöver vara bäst för den biologiska mångfalden, för hälsan eller för djurens välbefinnande. Det är t.ex. tekniskt möjligt att stänga in kor i ladugårdar och återvinna metanet från luften på samma sätt som man renar kycklingstallar från ammoniak. Men det skulle ske till priset av att de inte längre skulle kunna beta och aldrig få gå ut.

Den näringsmässiga, sociala och ekonomiska betydelsen av djurhållningen skall man heller inte glömma. Men också där är det stor skillnad på sammanhanget. Ett tillskott av animaliskt protein är ett av de enklaste och bästa sätten att motverka proteinbrist, samtidigt som en överdriven konsumtion av animalier sannolikt har ett flertal negativa effekter för hälsan (det förefaller dock inte finnas något samband mellan medellivslängd i olika länder och animaliekonsumtion, så andra faktorer är sannolikt mycket viktigare för hälsan).

I de rika länderna är kött eller mjölkproduktion bara en ekonomisk verksamhet vilken som helst som strävar efter att producera handelsvaror för marknaden, medan i många fattiga länder spelar djurskötseln en mycket viktig roll för att förse familjer med mat, med fiber, med dragkraft, gödsel, bränsle, kontanta inkomster och ett lager av mat och kapital som kan användas när skördar slår fel.  

Ett annat sätt att uttrycka det hela är att den industriella djurproduktionen bygger på att ”förädla” billiga växtodlingsprodukter (soja, majs, korn) till dyrare kött, medan den traditionella djurhållningen tillgodogör sig resurser som annars skulle gå till spillo.

Det är i djurhållningens roll i jordbrukssystemen som vägen till en uthållig djurskötsel finns. Det finns säkert möjligheter för innovationer och effektiviseringar, men på det stora hela är det de traditionella formerna för djurskötsel som behöver stå modell också för framtiden.

Kor och klimat - igen

En granskning av det vetenskapliga läget visar att kunskapsluckorna om idisslarnas klimatpåverkan är många. 

Det var FAO-rapporten Livestock’ s Long Shadow från 2006 som pekade ut kon som den stora klimatboven. Då uppskattades den globala djurhållningens klimatpåverkan stå för hela 18 procent av växthusgaserna, mer än transporterna. Tio år senare har FAO justerat ner djurhållningens andel till 14,5 procent, men siffror mellan 10 och 20 procent förekommer.

Meningsskiljaktigheterna om vad och hur man ska räkna går sedan dess som en röd tråd genom de flesta forskningsrapporter kring djurhållningens klimatpåverkan, särskilt för metanet och i viss mån även för lustgasen. När man räknar om metan och lustgas till koldioxidekvivalenter bygger det på deras beräknade effekt på klimatet, deras livslängd i atmosfären samt för vilken tidsperiod man skall mäta. En gas med stor påverkan men kort livslängd kommer ge stor påverkan idag, men effekten klingar av snabbt. Metan har exempelvis 72 gånger mer påverkan än samma mängd koldioxid i ett 20års-perspektiv, men bara sju gånger mer under loppet av 500 år. Är det viktigt att snabbt minska utsläppen är det metanet som är viktigast, men på lång sikt är det utsläppen av koldioxid och lustgas som blir prioritet. Hur man uttrycker växthuseffekten av olika gaser grundar sig ”på underliggande värderingar av vad som skall vara huvudprioriteringen för klimatåtgärder” som fyra forskare från Chalmers uttrycker det i en ny rapport.[1]

Forskarna har rätt bra koll på utsläppen av koldioxid, däremot är det sämre ställt med metanet som dessutom är den gas som betyder mest för idisslarna.  Bland annat finns det en svårförklarlig differens mellan rapporter och mätningar av metanet. 
-        Beräkningarna av metanutsläppen är gjorda efter uppskattningar och många har inte direkta mätresultat, ibland handlar det om gissningar. Metanutsläppen i atmosfären över Västeuropa är ungefär 20 procent större än vad som rapporteras. Troligen kommer utsläppen från jordbruket eller sophanteringen, säger Lena Höglund Isaksson, klimatforskare som bland annat är expert på metan och verksam på IIASA, Internationella institutet för tillämpad systemanalys, i Wien.

De siffror som anges för kornas metanutsläpp bygger på uppskattningar, baserade på de mätningar som gjorts och som i sin tur rymmer en viss variation. Själva mätandet är inte enkelt. Flera metoder har utvecklats och alla innebär de förändringar i kornas vanliga rutiner och miljöer, vilket kan påverka kornas beteenden och därmed också mätresultaten. En vanlig metod är att stänga in korna i slutna rum för att mäta gaskoncentrationen i andningsluften. Ännu svårare är det att mäta kor på bete, även om studier har gjorts på grupper av kor i stora plastväxthus för att mäta gasavgången eller genom att sätta på dem olika apparater på huvudet som mäter metanet i andningsluften. Av praktiska skäl görs sådana mätningar på åkerbeten och inte i naturbetesmark. Sammantaget får man se siffrorna över kornas metanutsläpp mer som en fingervisning än som absoluta tal.

När mycket höga siffror anges för djurhållningens klimatpåverkan beror alltid dessa på utsläpp från förändrad markanvändning, det vill säga omvandling av regnskog till betesmark eller sojaodling till djurfoder (läs mer om det här). Den beräknade klimateffekten av detta överskuggar alla andra källor eftersom skövlingen av regnskog beräknas orsaka utsläpp i storleksordningen 600 ton koldioxidekvivalenter per hektar.

Generellt finns det en mycket stor osäkerhet kring metanets globala budget, både när det gäller utsläpp och nedbrytning. FNs klimatpanel uppskattar att jordbrukets utsläpp under 2000-talets första decennium kan ha varierat med 60 miljoner ton, medan de totala metanutsläppen kan ha varit allt mellan 542 och 852 miljoner ton. Samma sak gäller nedbrytningen av metanet. Enligt klimatpanelen kan den atmosfäriska nedbrytningen ha skett i ett spann på allt från 483 miljoner till 738 miljoner ton. Från mitten av 1980-talet minskade halterna av metan i atmosfären och var i princip i balans mellan 1999 och 2006. Ingen vet ännu vad detta berodde på. Från 2007 ökade dock halterna igen, men fortfarande inte lika mycket som under 1980-talet.

Idisslarnas metanutsläpp beräknades till 89 miljoner ton, vilket är 13 procent av de totala metanutsläppen eller 27 procent av de utsläpp som människan anses orsaka. Detta kan jämföras med utsläppen av metan vid utvinning av naturgas och olja som ligger på 96 miljoner ton.

Bakom alla dessa siffror döljer sig en central fråga för djurhållningen– hur ser kretsloppet för metanet ut och kan man anse att korna ingår i detta kretslopp eller inte? Varför ingår exempelvis koldioxiden i kornas andningsluft i kretsloppet, men inte metanet?

En del forskare hävdar också att idisslarnas metanutsläpp inte är något nytt under solen, utan att det handlar mera om att de vilda djuren har ersatts med tama.  Beräkningar i USA har kommit fram till att metanutsläppen från de vilda djur (främst bison) som fanns i landet innan koloniseringen, nästan motsvarar utsläppen från dagens tamdjur.[2]

Det finns också olika uppfattningar om var gränserna går för vad som är jordbrukets utsläpp. Livscykelanalyser gör sina gränsdragningar medan klimatpanelen gör andra. Många av de växthusgasutsläpp som jordbruket orsakar, räknas in under andra sektorer, vilket bidrar till att idisslarnas metanutsläpp framstår i en särskilt dålig dager. Exempelvis ingår inte transporter av insatsmedel i jordbrukets växthusgasutsläpp utan läggs under ”transporter”. Koldioxidutsläpp och bindning i mark redovisas under ”markanvändning”. Direkta metan-­ och lustgasutsläpp från växtodling och djurhållning redovisas under ”jordbruket”, men däremot inte energiförbrukningen och den stora avgång av lustgas som sker vid tillverkning av kvävegödsel. Den posten motsvarar tio procent av jordbrukets utsläpp eller 1,2 procent av de globala utsläppen och sorteras in under ”industrin”. I Sverige används årligen runt 150 miljoner kg konstgödselkväve, vilket motsvarar utsläpp av lustgas på mellan en halv och en miljon ton koldioxidekvivalenter beroende på vilken typ av konstgödsel som används.[3] Till det kommer utsläppen från energianvändningen i konstgödselproduktionen.

När redan kraftigt diskutabla siffror från jordbruket används för att diskutera maten vi äter, blir en del jämförelser skeva. En stor del av matens klimatpåverkan ligger efter jordbruket och den delen ökar utifrån hur ”utvecklat” ett land anses vara. I Finland står förädling, transporter, kylning, matlagning, svinn och liknande för cirka 30 procent av utsläppen, i Storbritannien är det nästan hälften. Cirka 90 procent av animaliernas klimatpåverkan sker på gården, medan det för vegetabilierna handlar om cirka 45 procent. Morötter anses exempelvis mycket klimatsmarta, men omvandlas de till morotspuré för barnmat orsakar de större klimatpåverkan än ett kilo mjölk. En studie visade att ett kg morotspuré släppte ut nära 1,5 kg koldioxidekvivalenter i hela kedjan.[4]

Det är dock mycket sällan som man räknar med hela livsmedelskedjans klimatpåverkan, vare sig när det gäller enskilda livsmedel eller koster. Detta gör att jämförelsen mellan olika typer av livsmedel inte alltid blir rättvisande.  Utifrån dessa grundförutsättningar är det rätt självklart att de flesta koststudier[5] visar att en minskad köttkonsumtion leder till lägre utsläpp av växthusgaser och att en vegankost kan leda till halverade utsläpp.

Få studier ägnar sig åt att beskriva vad en förändrad kost skulle få för konsekvenser för jordbruket, men en ny rapport från Elin Röös med flera[6], gör just detta. Utgångsläget är att minska matens klimatpåverkan och markanvändningen, samt att föda en större befolkning. Rapporten simulerar olika produktionssystem som alla bygger på att behålla dagens betesmarker och att endast en liten del av fodret ska odlas. Djuren ska främst beta gräs och äta restprodukter från livsmedelskedjan. I ett scenario med mer extensiv mjölkproduktion och där restprodukter används främst till fläsk och ägg skulle vi behöva äta 2,7 gånger så mycket bönor och ärtor och nästan dubbla konsumtionen av vegetabilisk olja. Omsatt i åkermark skulle detta innebära baljväxter på mer än 10 procent av arealen, vilket idag utgör bara någon procent, och nästan lika mycket raps, mer än en fördubbling. Scenariot innebär också en kraftig minskning av vallodling vilket leder till minskade mullhalter och betydande koldioxidavgång från jordarna, även om de totala växthusgasutsläppen från jordbruket skulle minska betydligt.

Även på global nivå har det kommit en ny rapport[7] som utgår från liknande tankegångar - att utnyttja betesresurserna, föda befolkningen 2050 och minska klimatpåverkan och markanvändningen. Scenariot innebär en minskad animalisk konsumtion med 71 procent, vilket främst sker på bekostnad av gris och kyckling, medan idisslarna i stället ökar i antal. Slutsatserna är att detta skulle kunna innebära minskad klimatpåverkan, men även minskade kväveläckage, markanvändning, vattenanvändning, jorderosion, kemiska bekämpningsmedel mm.

Utsläppen kan också minska om vi äter mindre och slänger mindre mat. En amerikansk studie visar att om amerikanerna, som hör till en av de största köttätarna i världen, bara minskar sitt kaloriintag till det rekommenderade utan att ändra kosten, kommer utsläppen från maten att minska med nio procent.[8]

Det råder alltså många frågetecken och motsägelser när det gäller forskningen kring kornas klimatpåverkan. Det finns all anledning att följa utvecklingen och inte dra förhastade politiska slutsatser, vare sig man är mjölkbonde, vegan eller politiker.

Skriven tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen i januari 2016 och publicerat i tidningen Husdjur

---

[1] Climate metrics and the carbon footprint of livestock products: where’s the beef?, Martin Persson, Daniel J AJohansson, Christel Cederberg, Fredrik Hedenus and David Bryngelsson

[2] Historic, pre-European settlement, and present-day contribution of wild ruminants to enteric methane emissions in the United States, Hristov 2015

[3] Jordbruksverket 2013. Försäljning av mineralgödsel 2011/12 Fertilizer sales during 2011/12

[4] På väg mot miljöanpassade kostråd av Charlotte Lagerberg Fogelberg, Centrum för uthålligt lantbruk (CUL) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) 2009

[5] The impact of nutritional choices on global warming and policy implications: examining the link between dietary choices and greenhouse gas emissions”.Joyce m.fl.

[6] Limiting livestock production to pasture and by-products in a search for sustainable diets (2015) Röös m fl

[7] Impacts of feeding less food-competing feedstuffs to livestock on global food system sustainability (2015), schader mfl

[8] Energy use, blue water footprint, and greenhouse gas emissions for current food consumption patterns and dietary recommendations in the US. Michell m fl.

Äter kor regnskog?

Skövling av skogsmark för exportproduktion har fått en hel del uppmärksamhet, och det med rätta (se t.ex. http://www.swedwatch.org/sv/mer-kott-och-soja-mindre-regnskog). Men det är inte alls självklart hur man skall fördela effekterna (som klimatpåverkan) av skövlingen på olika produkter. En studie av Sabine Henders från Linköpings universitet, U Martin Persson från Chalmers och Thomas Kastner från Alpen-Adria Universität i Österrike Trading forests: land-use change and carbon emissions embodied in production and exports of forest-risk commodities visar att en tredjedel av skogsskövlingen i Argentina, Bolivia, Brasilien, Paraguay, Indonesien, Malaysia, och Papua New Guinea drivs av export. I deras artikel identifieras betesmark för nötkött som den främsta orsaken till skogsskövling i de sju länderna medan sojabönsodling tar andraplatsen.
 
Men om vi ser till fallet Brasilien så har arealen betesmark varit rätt stabil det senaste decenniet. Det som skett är att betesmarker har plöjts upp för odling, medan nya betesmarker har etablerats i skogen. Är det då betesdriften som driver avskogningen? Om man istället ser till förändringen av jordbruksareal i Brasilien som helhet kommer sojaodlingarna vara den främsta ”boven” följt av sockerrör (bland annat för biobränsle) som nummer två, medan betesmark inte har ökat nämnvärt och därför inte har någon större skuld i avskogningen[1], detta trots att det odlas väldigt lite socker i de nyligen avskogade områdena.

En annan artikel, Global cropland and greenhouse gas impacts of UK food supply are increasingly located overseas, publicerad av Royal Society (av bland annat samme Kastner samt Pete Smith en av författarna till FN:s klimatrapporter) tar ett större perspektiv och argumenterar för att miljöeffekterna av avskogning för jordbruksändamål skall läggas på all åkermark i världen eftersom den är del av ett globalt livsmedelssystem. Det betyder att en genomsnittlig åkerlapp i Sverige skall belastas med samma växthusgasutsläpp som motsvarande mark i Amazonas. Det motsvarar årligen 1,18 ton CO2 för varje hektar mark.

Det kan tyckas absurt, men att detta synsätt har sina poänger framgår när vi tänker på att Europa har låtit mycket större arealer växa igen än det som avskogats i Latinamerika. Europeiska bönder skulle ha kunnat producera proteinfoder till sina grisar och höns, men det har varit billigare att köpa soja från Brasilien. På samma sätt är det billigare att köpa palmolja från Indonesien än att odla raps, solros eller oliver i Europa. Är det då inte rimligare att säga att det är det globaliserade livsmedelssystemet, eller ”marknaden” som driver avskogningen än att säga att det är ”kött”?

Jag har nyligen publicerat en längre artikel om detta på engelska, Are cows eating the Amazon?, där finns mer data och referenser.

---

[1] En annan sida av saken är att nötköttsuppfödningen i Brasilien snabbt ställer om till amerikansk feedlot modell, med utfodring av stallade kor istället för betesdrift.

Lagom är bäst - också med kött

En ny studie från USA visar – knappast förvånande - att användningen av åkermark för att föda amerikanerna skulle kunna minska rejält om köttkonsumtionen minskade. Men behovet av odlad mark var inte minst för en vegansk kost utan för laktovegetariska kost och kost med en liten köttkonsumtion. Precis som med andra liknande studier kan man kritisera studiens förutsättningar, och därmed slutsatser.

Sluta äta kött framställs ofta som det enklaste en konsument kan göra för att minska miljöpåverkan av kosten. Det råder knappast någon tvekan om att det produceras och äts för mycket kött i de flesta länder i de rika delarna av världen, i alla fall med rådande produktionssätt. Men att gå därifrån till slutsatsen att inget kött är bäst är en logisk kullerbytta. Vissa miljöeffekter har möjligen en linjär relation till köttkonsumtionen, men de flesta har det inte. 

En ny forskningsrapport från USA, Carrying capacity of U.S. agricultural land: Ten diet scenarios, visar att användningen av åkermark kan minska rejält med minskad köttkonsumtion, men samma studie visar också att det minsta behovet av åkermark finns vid en laktovegetarisk kost, inte vid en vegansk. Vid en köttkonsumtion av upp till 25 kg kött om året är behovet av odlad åkermark bara något större än vid en laktovegetarisk kost och lika stor som vid en vegansk kost.  Detta beror på att vid den köttkonsumtionen behövs det väldigt lite odling av foder på åkermark utan större delen av djurens mat utgörs av restprodukter från livsmedelsindustrin (kli, drank, melass och oljekakor) och bete från permanenta betesmarker. 

Carrying capacity of U.S. agricultural land: Ten diet scenarios

Vid en laktovegetarisk kost skulle USA:s åkermark kunna föda 807 miljoner personer medan 735 miljoner skulle kunna leva på en vegansk kost och 753 miljoner på en ”25kg kött kost” – medan med den nuvarande kosten räcker USA:s åkrar endast till drygt 400 miljoner. Den nuvarande befolkningen är 319 miljoner och USA är ju som bekant en jättexportör av livsmedel och jordbruksprodukter. 

Det är sannolikt att man på det flesta håll i världen kan producera mer mat på en given yta genom att kombinera djur och växter än om man bara har djur eller bara växter, eftersom djuren kan utnyttja resurser som vi inte kan äta direkt. Hur mycket animalier det innebär varierar dock starkt beroende på de lokala omständigheterna. Om vi studerar den kost som folk hade innan de inlemmades i den globala ekonomin får vi också en rätt bra bild av vilken kost som har varit effektiv utifrån de lokala förutsättningarna. Det betyder allt ifrån en starkt animaliedominerad kost hos massajer och mongoler till en i huvudsak växtbaserad kost i de asiatiska risodlingskulturerna. Diskussioner om hur mycket animalier i kosten som är lämpligt bör föras uitifrån de lokala förhållandena och inte utifrån globala generaliseringar. En studie från Sverige av Elin Röös m.fl. kommer till relativt liknande resultat som denna amerikanska studie.  

Som med alla liknande studier är det viktigt att ha klart för sig de antaganden ochbegränsningar som görs. Studien diskuterar bara markanvändning, inte utsläpp av växthusgaser eller närsalter inte heller vattenförbrukning eller energiförbrukning. Studien kan således inte vara underlag för påståenden om vilken kost som ”är bra för miljön”. Studien ger inte heller stöd för min rubrik,  men vad gör man inte för att locka läsare?

Studien jämför den nuvarande amerikanska kosten med nio andra varianter, alla med en näringssammansättning som motsvarar de amerikanska rekommendationerna. Jordbruksmarken har delats in i tre pooler, permanent betesmark, åker med perenna grödor och öppen åker, och effekten på alla tre har beräknats. Detta är rätt okomplicerat vad gäller den permanenta betesmarken, denna är olämplig för odling för att det är för torrt, för brant, för blött, för kallt, eller för att den finns i naturreservat. Sådan mark används i princip bara av idisslande djur eller hästar. Behovet av denna mark försvinner helt vid en vegansk kost och i forskarnas modeller används den inte heller i de laktovegetariska alternativen. Då betesmarkens areal är mycket stor — mer än dubbla arealen åker — är det mycket viktigt att räkna den för sig.

Uppdelningen mellan öppen åker och åker med permanenta grödor är inte lika enkel. Cirka 29% av det som klassas som ”åker” (cropland) i USA har fleråriga grödor, främst bete eller gräs, klöver eller lucern för foder. Forskarna har (av för mig okänd anledning) valt att räkna in fleråriga frukt och nötodlingar i kategorin åkermark men inte som fleråriga. Forskarna diskuterar att man inte bara kan förutsätta att dessa betesmarker och höodlingar kan odlas upp, eftersom de fyller flera viktiga funktioner i odlingsssystemet, bl.a. kontroll av erosionen. Det vill säga, man kan inte förutsätta att marken i ett veganskt scenario skulle kunna odlas upp och därigenom föda fler människor. Men det är likväl lite svårt att se att denna kategori skall behandlas som helt skild från den andra odlade marken.

En annan svaghet med studien är att den inte tar med köttet från mjölkkor, tjurar och kalvar i beräkningarna för den laktovegetariska kosten. Det är trots allt inte sannolikt att det bara skulle kastas.

Vidare byggar man på antagandet att folk kommer att äta en nyttig kost med rätt innehåll av protein, kolhydrater och fett, men som vi alla vet så är det inte fallet i verkligheten. Möjligen är den invändningen lika giltig för alla de olika kostmodellerna så att den inte förändrar jämförelsen mellan kosterna. Modellerna är inte heller dynamiska och tar t.ex. inte hänsyn till de förändringar i produktionsteknik som de förändrade marknadsförhållandena skulle leda till, t.ex. förändringar i fördelningen mellan djurslagen. Dessa invändningar gäller i princip alla andra likande studier.

Beräkningarna handlar bara om användning av åker för att föda den amerikanska befolkningen och tar inte hänsyn till att USA har mycket stora odlingar av etanol samt en jättelik export. Om man räknar med en viss etanolproduktion, eller produktion av biodiesel i kalkylerna kommer stora mängder foder produceras som en restprodukt, vilket i sin tur gör kosten med animalier mindre resurskrävande.

Min allra största invändning most studien är att den, som alla andra ”jordbruk och kost-studier” resonerar runt jordbruksproduktionen som om den vore konsumtionsdriven, medan jordbruket snarast är produktionsdrivet.

Värdet av studien, i mitt tycke, är att den tydliggör att animalieproduktion kan vara väl så effektiv och resurssnål om den görs på rätt sätt och i rätt omfattning. Detta gäller heller inte bara markanvändning vilket jag skall ta upp i en kommande artikel.

Läs också:

Är Sk*nkan verkligen bättre än skinkan?

Titta bortom gårdsgrinden - del I

Titta bortom gårdsgrinden - del II

Var skall fettet komma ifrån?

Öl, läsk och snacks är värre energibovar än kött

De tomma kalorierna är de stora resursbovarna

Vattenfotavtryck under luppen: att lägga näsan i blöt