Kärnkraften: olönsam, osäker och onödig

Kärkraft är lika säkert som en chokladfabrik skrev den ansedda liberala The Economist för 26 år sedan. När Chernobyl flög i luften en månad senare fick de äta upp det med råge. Men skam den som inte kan ändra sig. I sitt senaste nummer (10-16 mars) skriver man att förutsättningarna för kärnkraft är dåliga. Det är bara genom konstant höga priser på fossil energi, genom skatt eller brist, som kärkraften kan få tillbaks sin charm. Men även då så är löftena om en framtid med ett överflöd av energi borta.

The Economist beskriver hur kärnkraften utvecklades med ett massivt politiskt stöd och kopplingar till militär använding. Och man ser inte att kärnkraft kan bli kommersiellt lönsamt utan kraftigt stadsstöd: "nuclear power till continue to be a creature of politics not economics". Redan innan Fukushima katastrofen hade nybyggnaden av kärnkraften i princip slutat, även om de finns några få undantag, t.ex. i Finland. År 2010 stod kärnkraften för 13% av världens elproduktion (Obs inte energiproduktion, bara el vilket är en liten del av världens energikonsumtion) medan den levererade 18% 1996. En orsak till att det inte byggs mer kärnkraft är avregleringar av energimarknaderna (som The Economist själv har förespråkat). I en oreglerad energimarknad är det helt enkelt inte lönsamt att bygga nya kärnkrafverk, medan det är mycket lönsamt att driva de existerande, och även uppgradera dem, eftersom de byggdes med en helt annat kostnadsild och med statliga subventioner. 

Kina är ett av de få länder som satsar stort på kärnkraft. Men Kina satsar stort på alla typer av energi, eftersom man vet att man måste bygga bort kolberoende, om inte för någon annan orsak än att det håller på att ta slut. Man planerar att bygga ut kärnkraft motsvarande 80GW (det var målet innan Fukushima) samtidigt så är Kinas planer 100GW för vattenkraft och 200GW för vind.

Det kanske blir så här....

Den tredje sidan (utöver politik och ekonomi) i ekvationen, dvs tekniska framsteg har the Economist litet förtroende för, och det är anmärkningsvärt för en så framstegsoptimistisk tidskrift. De har en intressant förklaring för varför de inte tror att innovation och entreprenörskap vilka de hyllar i så många andra sammanhang kan spela någon roll för utvcklingen av kärnkraften. Systemen är för stora, reglerade och komplexa för att tillåta experimentering av ny teknik samtidigt som det de skall producera bara är en simpel handelsvara - elektricitet - som inte kan differentieras på marknaden. Inte heller de små reaktorer, generation III, eller kanske IV som förespråkas ges någon stor chans. Analysen här är intressant eftersom den också kan ge en fingervisning till vilken typ av teknik och infrastrukturutveckling som bäst drivs av samhäller och vilken som bäst drivs av entreprenörer.

The Economist's slutsats är att kärkraftens roll kommer vara begränsad till produktion av de elektricitet som återstår efter att man byggt ut förnyelsebar energi så mycket som möjligt.