Sunday 18 December 2011

Våra önskningar är oändliga och omättliga

Det är ingen tvekan om att, som Epikuros uttrycker det, ”våra önskningar är oändliga och omättliga”. Detta gör att vi aldrig blir tillfredställda, alltid frustrerade. Olika filosofier söker tygla detta, i synnerhet buddhismen. Samtidigt är det denna rastlösa strävan efter något nytt, något annat, vilken varit mänsklighetens drivkraft och vilken gjort att vi har utökat vår kunskap och vårt materiella välstånd. Det handlar mer om att finna en balans snarare än att låta det ena ta över. Som någon klok person sade: ”Frihet kan leva i utrymmet mellan vad som är och vad som är möjligt.”

Vi kan tillfredställa våra behov på olika sätt. Vårt samhälle bygger i mycket stor utsträckning på en vision av i det närmaste oändliga materiella behov som bara kan tillfredsställas med en ständigt ökande produktion. Men en titt på de flesta, om inte alla, traditionella samlar- och jägarsamhällen visar att dessa tillfredställer sina medlemmars behov väl, och att det görs till en mycket blygsam arbetsinsats. Det är inte tänkbart att återvända till den typen av samhälle. Ett skäl är självfallet att en modern människa helt enkelt inte skulle vilja leva på det sättet. Ett annat skäl är att vi är femtio gånger för många människor för att kunna överleva med fångstteknologi. Men dessa samhällens tillfredsställare kanske kan ge oss lite vägledning hur vi skall förhålla oss. Kvalitet, omtanke, känsla för naturen och materialen, arbetstillfredsställelse, stolthet över sin gärning är alla viktiga värden som kan ge oss tillfredsställelse. Att leva i ett socialt sammanhang är en annan mycket viktig faktor. Lika viktiga är vårt behov av fantasi och av berättelser. Myter och sagor kan få ökad betydelse. Därför borde inriktningen i de rika samhällena vara att skapa mer av denna typ av värden i stället för att hetsa fram mer tillväxt.

Resonemanget har också bäring på diskussionerna om arbetstidsförkortning. Det är trist att Miljöpartiet nu verkar backa från dessa idéer (Schlaug, Röda Malmö, DN2 ).Men lika trist tycker jag det är att man upphöjer lönearbete i sig som ett ideal. Eller att det huvudsakliga skälet för att förkorta arbetet skulle vara att dela solidariskt på arbetet (DN 17/12).
"Jag upphör aldrig att förvånas över att ett arbete anses vara någon form av mänsklig rättighet. Lönearbete är bara en parantes i mänsklighetens utveckling - och borde helst förbli en parantes i stället för att glorifieras som en rättighet!"
skrev jag i ett blogginlägg: Från historiskt tvång till mänsklig rättighet - och tillbaks igen?


3 comments:

Suecae Sounds said...

Tack för tänkvärt inlägg, ändå kan jag tycka att det rent krasst är så att arbetstidsförkortning och att dela på jobben är ett bra argument - då det tar bort en orsak varför maktförhållandena i arbetslivet är såpass förskjutna mot kapitalets fördel. Människor behöver vara mindre rädda med "full sysselsättning", samtidigt som det också bygger på att vi producerar mindre (samt gärna minskar på konsumtion kopplade till en reklamunderstött begär). Det kanske inte är fullt lika radikalt som att säga ajöss till arbetet i alla dess former, men kan utgöra den maktförskjutning som krävs för en humanisering av arbetslivet.

Gunnar Rundgren said...

Suecae Sounds, jo visst finns det något som är bra med arbetstidsförkortning. Jag är inte emot det, tvärtom. Men jag ser samtidigt att vi långsiktigt behöver hitta andra former för att organisera produktiv sysselsättning än lönearbete. Jag tror tex att medborgarlön är ett intressant initiativ - det om något skulle ändra på de maktförhållanden som du vill ändra på, och indirekt också ändra karaktären på det återstående arbetet- Så skulle säkert sådant jobb som idag kallas skitjobb få betalas mycket bättre i ett scenario med medborgarlön, medan jobb som folk gärna gör därför att de är roliga och stimularande skulle ge mindre lön. Och det vore väl inte fel?

Unknown said...

Nej, det vore inte fel - snarare tvärtom. Håller också med om dina långsiktiga målsättningar. Det gör mig också glad att människor inte överger det långsiktiga och blir såpass "realistiska" att de enda man kan tänka sig är marginella förändringar i ett system som till stor del är dumt, orättvist och livsfarligt.

Så jo, medborgarlön och att förespråka andra former av metoder för produktiv aktivititet är mycket välkommet.